Tomtar, Extra Starka halstabletter och Nedräkning...

Öppnar lådan med mammas julsaker och tar fram en Tomte. Tittar på den en stund och tänker "Fan vad ful, den kan jag ju inte ha framme!" Så jag lägger ner den igen och stänger lådan. Jag tycker inte om de där gammaldags Tomtarna med massor av färg. De är fula - det har jag alltid tyckt! Två minuter senare öppnar jag igen. Mammas Tomtar...klart att de måste upp! Hon älskade ju sina Tomtar! Julen var hennes högtid...hon älskade sitt pynt och sina handmålade figurer och det är ju självklart att grejorna ska fram! Jag får svårt att andas. Krubban...var är den? Förra året spenderade vi halva julen med att hålla reda på Jesusbarnet som envist byttes ut mot Hello Kitty-figurer och annat konstigt. Var ställde jag den? Den måste ju fram! Mamma älskade ju den... Allting måste fram. Mamma hade velat det! Hon älskade julen. Julen...var mammas högtid.

Jag kan fortfarande känna dofterna. Nybakade Lussekatter och knäck. Och mammas andedräkt av Extra Starka halstabletter. Jag köpte såna tabletter igår. Mamma åt alltid dem...alltid. Jag behövde känna doften och känna känslan. Jag lägger ner sakerna igen och stänger lådan. I år får mammas saker ligga där. Förlåt mamma, men den här julen firar vi utan dina fula Tomtar. Varenda sak i den där lådan får mig att glömma att andas. Hjärtat står still...och jag vill egentligen ta hela jävla lådan och kasta ut den genom fönstret. Helvetes jävla Tomtejävlar!

Ett par dagar innan julafton 2007 skrevs mamma ut ifrån Lund. Man kunde inte längre göra något för henne. Behandlingen hade brutit ner mammas ömtåliga kropp och cancern hade spridit sig...överallt. Mamma skulle få komma hem. Jag orkade inte åka ner till Lund den kvällen. Hela jag var slut. Jag skulle föda vilken dag som helst, kroppen var så svullen att jag knappt kunde gå...och jag var så trött...på allt. Mamma ringde och sa "Jag får komma hem imorgon gumman..." Vi visste båda vad det betydde. Mamma skulle få komma hem...och dö. Men vi fokuserade på att det var skönt för henne att få komma hem. Jag hade ägnat nästan sex timmar i telefon den dagen...med att övertala den läkaren jag ville ha som ansvarig för mammas vård hemma...att ta på sig det. Det gick! Tack!

När mamma och jag la på luren kastade jag mig ut i bilen. Klockan var nästan halv nio på kvällen och nästa morgon skulle mamma komma hem! Jag körde till Maxi och fyllde kundvagnen med julmat, julblommor, gröt och godis. Mamma åt bara risgrynsgröt den sista tiden...inget annat gick ner. Så jag tog 5 rullar. Det borde räcka..? Freddy följde med mig till mammas hus och vi fyllde kylen med julmat. Vi slet ner alla gardiner och städade alla fönsterkarmar. Mamma var pedant. Inga spindelväv i blommorna och inget damm på krukorna. Samtidigt var hon världens sämsta diskare. Vi smög alltid in kaffekopparna under kranen för en snabbdisk innan kaffet, haha. Vi gick ut i förrådet och letade fram lådorna med julsakerna. Allt måste fram! Mamma älskar julen!! Allt måste fram..precis som det alltid varit. Mamma kommer snart hem...och allt måste vara klart. Mina fötter var så svullna att det pulserade och värkte i dem och jag ville bara sätta mig ner och skrika. Men det fanns bara en sak till jag kunde göra för mamma...och det var det här. Så allt måste fram!

Klockan ett på natten stod jag och strök mammas julgardiner. Jag hittade inte omtagen...men löste det med ett rött Luciaband. Krubban på brudkistan i sovrummet, magneterna på kylen, röda julstjärnor i de nydiskade blomkrukorna och tavlan för "julpost" upphängd i hallen...full med julkort som hade kommit. Och snusktomten i badrummet...som alltid. Ljusslingan till granen fungerade inte och jag började gråta hysteriskt när jag inte hittade påsen med extralampor. Freddy körde hem och hämtade våra. Tack. Allt måste bli klart...tills mamma kommer hem. Vi ska fira jul tillsammans och hon ska inte behöva göra något alls. 

Mammas taxi stannade utanför grinden. Jag stod och väntade på henne där. Mammas fantastiska grannar hade tänt marschaller på uppfarten och samtidigt som det var jättefint var det fruktansvärt. Som en upplyst väg...mot vadå? Jag minns att jag mådde illa när vi gick in och jag minns att mamma tyckte att allt var jättefint. "HUR har du hunnit detta lilla vän?!" Äh...det var inget. Det fixade vi igår. Allt var framme. Vi fixade det. Jul...i mammas hus med tända ljus och Ulf Lundell i högtalarna.

Dagen före julafton dog mamma...sent på kvällen. Den julen inledde jag julafton med att ringa jouren på Begravningsbyrån i Laholm...och fråga om de ville komma och hämta mamma. God Jul. Mamma ligger död i sängen och vi sitter utanför i soffan och vill inte gå in. Jag låg hos henne en stund på natten men ville inte gå in igen. Mamma var inte där i alla fall. Hon lämnade huset när vi satt och drack kaffe på natten efter att läkaren varit där och bekräftat att det var över. Lampan tändes i carporten utan att någon var där. Min brors hund ryckte till. Mamma gick då... Hon tog sin brassestol och gick Kaninvägen ner till stranden och satte sig i solen. Det var över. Tack. Gode. Gud. Det var över.

När jag tittar på de här jävla Tomtarna kommer allt tillbaka. Pyntandet...paniken av att inte hinna få allt klart...paniken över att förlossningen skulle starta...samtidigt som jag bara ville att den skulle starta. Allt måste fram. Gardinerna måste strykas. Mamma måste få komma hem och känna att allt är klart. Det måste bli bra. Mamma älskade julen...det var hennes högtid. Men hon dog...på julen. Hur ska man någonsin kunna tycka att knäck är gott igen...när det är fel jävla recept? 

Alice...min älskade tös. För dig är julen bara lycka. Om du visste hur hårt jag kämpar för att det ska förbli så...i all evighet. Bara lycka. Din lilla julgran lyser och är full med lila glittriga kulor. På väggen hänger din kalender och tavlan där vi sätter ett kryss varje dag. Nedräkning. Snart är vi där. Årets lyckligaste dag för en liten tös. Årets absolut svåraste för en stor tös. Men vi räknar ner...och kryssar...och kramas. "Hur många dagar är det kvar mamma?! Hur många?!" Det är elva dagar kvar hjärtat...elva.

over and out.

//Meekatt...