En del saker förändras aldrig. En del människor förändras aldrig. Och det är ju både bra och dåligt. Jag tänker ofta på det. På hur jag vill att saker ska vara annorlunda även om jag själv ofta fortsätter på samma sätt. Som om "annorlunda" skulle knacka på dörren och säga "Hej Malin, nu kör vi!". Annorlunda är kanske inte bättre alltid? Jag fastnar i saker. I människor. Jag vill inte gå vidare. Men jag vill inte stanna upp heller. Jag klamrar mig fast. Och jag springer ifrån. Livrädd för att vara ensam. Livrädd för att inte vara ensam. Livrädd för att ha någon och livrädd för att förlora någon. Livet. Så konstigt det blev ändå... Jag var ju på rätt väg.
Jag saknar henne. Så oerhört mycket. Jag kommer på mig själv sitta och stirra på mina händer. Precis så. Precis så såg hennes ut. Solbrända...lite rynkiga med tydliga kärl och med "grabbiga" naglar utan färg. Hon fattas mig. Jag spelar hennes musik, köper hennes Extra Starka halstabletter på Ica för att få känna doften av hennes andedräkt. Jag öppnar lådan med hennes saker och jag hör hennes röst. Jag doftar på hennes enorma röda rosor som växer nere vid strandhuset och jag tar på mig hennes klänning och blundar hårt. Något blev ju fel. Mamma...du skulle ju inte dö.
Alice är snart 13 år. Krabaten. Som vi längtade tillsammans. Väntade. Som vi tittade på de där ultraljudsbilderna och som vi planerade. Du skulle kasta ut datorn och ställa en spjälsäng där. Du skulle gå ner i tid på jobbet. Hämta och lämna på förskolan och du skulle ha kanelbullar och apelsinsaft redo efter skolan. Jag hade hatat det. För Alice hade alltid valt dig. Hon hade älskat att gå hem till dig med kompisarna efter skolan. Och kompisarna hade älskat dig. Precis om mina gjorde hela min uppväxt. Ni hade varit bästa vänner och det hade varit dig hon pratat om mens och killar med. Det hade varit till dig hon cyklat när vi bråkar. Det hade varit du som hämtat henne efter skolan. Det hade varit ni. Något blev ju fel. Du...skulle ju inte dö.
Ibland när jag tittar in i Alice ögon...så ser jag dig. Jag tappar luften. Ni är samma. Jag vet det. Vi vet det...alla tre. Jag förlorade dig men jag fick henne. Och jag måste vara tacksam även om det så ofta gör ont att jag behövde byta. Som om mitt hjärta inte räckte för er båda? Det gjorde det. Det gör det! Jag fortsätter envist stänga ute livet och mycket som är bra för mig. För att inte fastna i något som rycks bort. Ibland nästan rädd...att älska mina barn. Livet. Något blev ju fel.
Jag låg vaken inatt och funderade på hennes skratt. Jag kunde inte höra det längre. Som om det suddats bort. Det får inte försvinna. Då finns det ju aldrig mer. Hur förmedlar man det vidare när man bara hör det inom sig och knappt ens där? Ska det bara försvinna bort...till ingenstans...som om det aldrig fanns? Det fanns ju. Massor! Något blev ju bara fel och kanske rättas det till igen. Och då vill jag känna igen det. Jag vill ha det kvar.
over and out.
//Meekatt...
