Tighta jeans, 2 idioter & löss?

Alltså...det här med att vara sjukskriven...och uttråkad. Nu är det så illa att jag försöker mig på nya grejor som är sjukt långt ifrån mitt vanliga jag! Nej, inga swingersklubbar eller motorsport men nästan konstigare. Jag har sorterat och slängt nästan allt jag äger. Jag har gnuggat och städat badrum, spis, fönster och alla andra ställen i huset. Och idag...svampplockning! Jag...med mitt tålamod...

Igår gick jag och Alice en kort promenad på Hökafältet här i Mellbystrand. Kroppen glimmar ju till emellanåt och jag kan ta mig fram utan att ha jätteont. Under promenaden hittade vi ett par kantareller. Mina första liksom. Lyckan! Blev en liiiiiten toast till lunch, haha. Men ändå?! Så ja, jag fick feeling, messade Tessan och vi bokade svamp-plockar-date idag kl 11. STORA korgen med såklart. Och fika. Sjukt taggade. Jag i alldeles för tighta jeans och kritvit huvtröja - hon i skinnbrallor, vita nya skor och mobilen med datingappen i handen hela tiden. Men ja, skit i Fjällräven. Vi kommer ju liksom nästan aldrig ut nu för tiden och skinnbrallorna kan ju inte bara ligga i byrån. Nu skulle vi ju fylla korgarna med "skogens guld" - i stil!

Jävligt. Stulen. Bild.

Vi gav oss in i skogen på glatt humör med våra matchande korgar. Jättelångt in i skogen. Helt utan koll på var vi kom ifrån, vart vi skulle eller åt vilket håll vi var på väg. Och vi fortsatte...och fortsatte...och fortsatte. En timme senare - inte en enda jävla kantarell. Hur är det möjligt!? Hur dåliga är vi?! Bland en miljard äckliga älglöss, med jeans som skavde både fram och bak snubblande vi fram bland blåbärssnår och skit googlandes "Hur fan hittar man svamp?" på våra mobiler. (Eller ja, min mobil. Tessans var upptagen med plingande på datingappar.) Heja oss. Dags för en fikapaus!

Bra skog ändå...

Efter kaffe och socker kände vi oss ändå taggade. Vi skulle ju inte åka hem utan fulla korgar! Tessan hade varit i Våxtorp förra året och plockat massor(!) och fyllt frysen med kantareller. Hallli Hallå - mot Våxtorp i hennes illrosa glittriga bil! Nu var vi ju sjukt taggade. Hon berättade att senast hon var där hittade de så mycket att de fick gå tillbaka till bilen och tömma korgarna mitt i plockandet. Förväntningarna alltså... Med skavande jeans och Tessans numera blåbärsfärgade nya vita skor kastade vi oss in i en ny skog. Återigen helt utan plan. (Eller jo, Tessan la ut lite pinnar här och där när vi kom till korsningar av stigar och jag tänkte att "hon är ju rena scouten, heja henne!".

Scouten!

Vi gick...och gick...och gick. Tills jag inte hade en aning om var vi var, var bilhelvetet var och ja - uppenbarligen inte heller var svampen var. Jag hade dessutom ingen aning om var Tessan var. Vafan?! Hur dumma är vi?! Där gick vi in i en stor jäkla skog som vi aldrig varit i förut...tittandes rakt ner hela tiden och åt vars ett håll. Heja oss. Här hinner man ju återuppleva hela Blair Witch-filmen på fem minuter. Sjukt många konstiga ljud och läten blandat med insekter och ångest. Lyckan när svampkompisen i skinnbrallor uppenbarar sig!

Tessan! Äntligen! Haha

Här tog vi ett beslut att försöka att åtminstone gå åt samma håll. Bra beslut ändå. Dags för ny fikapaus. Detta började bli ganska enformigt men mer socker och kaffe och en värktablett sen nya tag i jakten på guldet. Här började vi googla kilopriser på kantareller. Eller ja, jag gjorde det. Tessan hade fullt upp med dejtandet. 

Skogsmulles årsmöte. Fortfarande NOLL kantareller. 

Men på det igen! Vi ger INTE upp! Vi har inte svettats i skinnbrallor och tighta jeans och blivit attackerade av tusentals med älglöss som ville suga vårt blod förgäves. Vi ska hitta kantareller! Nya tag. Mer snubblande över stockar och halkande i mossa och mer blåbärsfläckar på vita tröjan och de förut vita skorna! Tills vi 4 timmar senare kände att nej...vi ger upp. Någon har uppenbarligen besprutat hela Hallands skogar med Diflucan! Helt slut i benen och med skav överallt och med 2 fästningar klättrandes på armen kände jag att det var nog. Mot bilen! Som vi ställde...varfandå?! Vart kom vi ifrån? Höger, vänster, fram eller bak? Och var var Tessans fiffiga scoutpinnar?! Antagligen i en annan del av Halland... Så vi gick...och vi gick...och vi gick. Tills - tadaaaa! Den rosa lilla faran uppenbarade sig och vi nästan sprang till bilen av lycka!

Aldrig blivit så glad över att se Tessans bil, haha. 

Med 1.2 mils letande, lusbett och tomma korgar åkte vi till ett svampsäkert ställe - Tessans frys!

Varför sa hon inte det innan?!?!

Jag kom hem med färdigrensade och förpackade kantareller. Tack Tessan. Och med tanke på hur jävla tighta jeans jag åkte iväg med idag så lär ju svampen uppenbara sig även i Meekatt Casa snart...

Jag plockade precis en fästing på mig själv som bitit sig fast rakt på vänster bröst. Alltså?! Nu är det ju sjukt jobbigt att inte ha en sambo. Man är liksom inte vig nog att göra "fästingkollen" på sig själv och just nu känns det som att jag har en miljon fästingar på en miljon fel ställen. Hejdå svampskogen. Vi ses nog inte igen. 

over and out. 

//Meekatt...

Förlåt Skummeslöv, Hej Göteborg & Elkicksdöden!

Hej Skummeslöv! Nej, det var inget krigslarm som utbröt i morse. Det var heller inte fel på era TV-apparater eller konstiga brunstiga djur på slingan. Det var Céline Dion som uppenbarade sig i högtalarna klockan 08:15 i Meekattbilen med "The Power of love" och min egen inre Céline kröp ur sitt skal och tog ton. Och hallefuckinglujah vad BRA jag var!? Helt sjukt! Jag hade ingen aning om att jag var så bra faktiskt. Fick till toner så höga att Simon Cowell hade hoppat ut sina kallingar och gett mig en Golden Buzzer. Ja, det var alltså känslan...där och då...när jag gled fram i 40 km/h i min inte så diskreta bil längs Kustvägen mellan Mellbystrand och Skummeslöv i fluffiga inneskor och oborstat hår. Sen parkerar jag vid Svens Livs och inser att bakrutan varit nere hela tiden. Förnedringen… Lika bra att fullfölja och gå in och handla i fluffiga morgonskor. Suck. 

Jag såg på Facebook i morse att en vän till mig åkt ambulans igår med gallstensanfall. På sin födelsedag dessutom. Jag vet ju allt om det där så jag köpte med mig en present och lite god frukost och körde hem till henne för att kolla läget. Dörren till altanen var öppen och dörren in in till huset på vid gavel så jag stegade försiktigt in och började ropa. Stackarn sov som en gris och flög upp skräckslagen och yrvaken. "Halli hallå!". Precis vad hon behövde efter en ambulansfärd och 4 timmars sömn. En uppsjungen uttråkad Céline i joggingbrallor med sockerbullar i högsta hugg. Förlåt Tessan. Men jag tycker om dig. Och sockerbullar! Grattis igen! Ring mig nästa gång så kan vi kanske samåka in - blir ju ändå roligare att vara hög med en kompis.

Veckan har mest gått ut på att vänta på måndagens besök på Kirurgmottagningen i Kungsbacka där kommande operation ska planeras. Börjar bli sjukt uttråkad av att vara sjukskriven men nu hoppas jag i alla fall att jag ska få en ordentlig utredning och att jag ska bli frisk - en gång för alla. Jag hade i alla fall ett spännande möte i Göteborg häromdagen och checkade in på hotell för att passa på att kombinera detta med att skriva. Åh, vad jag saknat det! Jag vet inte hur många timmar jag suttit i Göteborg och skrivit. Bästa platsen! 

Nu bodde jag på Post Hotell som helt klart blev en ny favorit med sina enorma fönster som man kunde sitta och skriva i, ljuvlig frukost och pool på taket. Njuren höll sig snäll och jag kunde till och med simma ett par längder och träffa en kompis på Mr Cake och äta livets bästa solbulle. Jag avslutade Göteborgsvistelsen med att sitta ett par timmar i lobbyn på Hotell Eggers och skriva. Helt underbart! Som en galen blandning av mitt älskade Wapnö slott och en Pinchosrestaurang. Dessutom doftade det jättegott och man fick choklad till kaffet. Här ska jag bo nästa gång jag åker upp!

Jag älskar Göteborg. Verkligen. Men! Och det är ett STORT MEN. De där jävla spårvagnarna!? Det är fullständigt livsfarligt för oss med skåneblod i våra ådror att gå runt i Göteborgs stad. Vi är inte vana vid detta. De är ÖVERALLT. Samtidigt! Ifrån alla håll och helt utan förvarning svänger de in mitt framför en. Man hör dem knappt - inte ens när de tutar för att man ska kunna fly för sitt liv vilket hände mig minst tre gånger under en och samma promenad. "Se upp! Spårvagn från båda håll!" står det på skyltarna. Och till detta ska man då dessutom lägga till alla bussar, galna cyklister, bilar, fotgängare och en ännu farligare grej - Elsparkcykeln! Vafan! På riktigt? Det känns som att man hamnat mitt i en krigszon i Fortnite. Man kan läsa att "Det går på ett kick att ta sig fram i Göteborg numera, sedan elsparkcyklar och elcyklar rullats ut på stadens gator. Lika smidigt som det är att ta sig från A till B är det att parkera - när du klivit av behöver du inte ens oroa dig för stöldrisken". Fint ju! 

MEN! Det de missade att informera om här att vi människor som tar oss fram genom att gå...med våra ben...kan dö elkicksdöden precis när som helst. Hela Göteborgs innerstad är full med elkickar och de ligger slängda precis ÖVERALLT - som cigarettfimpar typ. Och när man som turist har fullt upp med att "Se upp!" efter spårvagnar som kommer ifrån ALLA håll samtidigt ska man dessutom SE NER och akta sig för att snubbla över cyklarna som "så smidigt rullats ut" på stadens alla gator...bokstavligt talat. 

Se upp för fan! Och NER!

over and out.

//Meekatt... 

På rosa fluffiga moln...

Livet alltså. Så himla härligt ibland...och så fruktansvärt svårt ibland. När någon man känner drabbas av det absolut värsta som någonsin kan hända. På en sekund förändras allting och man faller handlöst ner i ett mörker. Det som var viktigt igår är så totalt oviktigt idag. Som att hjärtat lagt sig på en spikmatta. Man kan inte tänka klart och man får ingen luft. 

Siri...vackra spralliga lilla tjej! Med ett helt liv framför dig! Med en familj som älskar dig oändligt! Ditt liv slocknade och tusentals människor håller andan. Hur kunde detta få hända? Fina glada roliga Siri. Bara fem år gammal påverkar ditt öde ett helt land och får oss alla att känna den där vidriga paniken, maktlösheten och ångesten. Tänk om...det var vi? Hur fan överlever man? Men man överlever...för att man måste. Och för dig lilla Siri. För att ditt liv är viktigare än din död. För alla fina minnen som din mamma och pappa bär med sig i sina hjärtan varje dag i resten av sina liv. All sockerdricka i hjärtat. För alla skratt och allt bus med dina syskon som de kommer minnas för alltid. Därför överlever de. Och du kommer fattas dem. Varje dag. Alltid. När de vill men inte kan krama dig, pussa på dig, skratta med dig och leka med dig. Varje dag. 

En människa valde att sätta sig i sin bil onykter. Och på det mest meningslösa sättet släcka två liv. Så otroligt onödigt och fel. Så vidrigt för alla anhöriga...och alla vänner runt omkring. Så fruktansvärt sorgligt och fel. Fina lilla Siri. Något blev fel. Du skulle ju finnas kvar här. 

Det finns inga ord. Det finns ingen tröst. Det finns inget som ger världen Siri tillbaka eller som torkar tårarna på Mick och Felicia som förlorat sin älskade dotter. Ingenting. Men en nära vän till familjen har startat en insamling på Facebook "Siri vår ängel" för att underlätta lite i det helvete som familjen nu går igenom. En fin begravning, en säker bil, möjligheten att kunna få vara hemma och försöka hitta ett sätt att andas igen...utan att gå under ekonomiskt. Det är det enda vi runt omkring kan hjälpa till med. Kan ni bidra med en liten slant så snälla gör det. Hoppa över något onödigt i helgen. 

”Önskade denna dagen också när ja vakna att allt var en mardröm men tårarna bara fortsätter rinna älskade Siri inatt fick jag en kram av dig i min dröm och du sa att du saknade mig precis som du alltid gör när jag kommer hem från jobbet eller bara varit och handlat en kort stund . Jag önskar de var jag som fick springa till dig nu och ta upp dig i min famn och förklara hur mycket du betyder för mig och saknar dig min underbara lilla Tiddi. Mitt enda sätt just nu för en liten ro i kroppen är att få krama alla dina underbara syskon och fantastiska mamma som du hade älskade lilla du, och din stora fina familj som finns runt om oss och dig. Är så ledsen lilla Siri för att allt slutade så här för dig, livet är så fruktansvärt jävla orättvist.

Han bara tog hela ditt spralliga lilla liv på några minuter, de gör mig så frustrerad och ledsen. Jag vet att du inte vill att vi ska känna ilska och hat, för sån var inte du Siri. Du ville bara att kärlek och kramar med en massa godis skulle finnas och jag ska försöka hålla mig till dessa tankarna genom resten av mitt liv för dig älskade lilla Siri men just nu gör de så ont att inte få känna dig vid min sida längre 😭❤️Älskade lilla Tiddi, du är så fin glöm aldrig det !" (Pappa Mick)

Hjärtat går fullständigt i bitar när man läser orden. Man kan känna smärtan och man kan smaka tårarna. Fy fan. När min mamma dog skrev jag "Sov gott!". Men Siri sover ju inte! Hon flyger fram på en enhörning bland rosa fluffiga moln och sjunger glatt. Hon kikar ner på sin familj och säger "Lev nu! För mig!". Och vi här nere ska minnas, leva, fortsätta påminna vår omvärld om hur oerhört illa det kan gå om man inte stoppar den som är på väg att sätta sig bilen onykter. Åk inte med, ta nycklarna, göm dem, kasta bort dem, ring polisen, bjud på en taxi - vad som helst. Låt Siris liv få en mening och inte bara bli statistik. Låt henne bli den ni tänker på och som påminner er om att vara uppmärksamma och göra allt i er makt för att förhindra att fler familjer möter samma öde. 

Länk till insamlingen: "Siri vår ängel" . All styrka, kärlek och kraft till familjen, alla anhöriga och vänner! 💗 

over and out. 

//Meekatt...