Av respekt för de jag älskar...min familj...så har jag valt att inte skriva något på väldigt länge. För hur jag än gör...så blir det fel. Skriver jag om hur jag mår så lämnar jag ut och blottar vårt liv. Skriver jag om något helt annat så känns det falskt och konstigt...som att jag inte bryr mig. Så då skriver jag inte alls...och håller allt inom mig istället. Men det funkar inte längre. Skrivandet är ju jag. Det är ju det jag gör. Utan skrivandet känner jag mig halv. Som att inte andas. Jag är i en miljon bitar och istället för min bästa vän...så har datorn blivit något jag är rädd för. Jag saknar skrivandet. Jag saknar bloggen. Jag saknar er och kommunikationen med er som läser. Jag saknar att få ventilera...andas...genom orden. När man tar avstånd ifrån allt...för att skydda de man älskar...blir man alldeles alldeles ensam. Och det är inget vidare på botten...även om man själv valde att hoppa ut för stupet...utan fallskärm.
Jag älskar min familj. Jag älskar mina barn så att det gör ont och varje stund jag är ifrån dem så håller jag andan...tills vi ses igen. Ibland sittandes på golvet i hallen...ibland i fosterställning i sängen. Det. Gör. Så. Jävla. Ont.
Jag valde detta. Det är mitt beslut och det är jag som krossar...sårar...förstör...sliter sönder...stampar på. Det är jag som hoppar utför stupet och jag är så otroligt ledsen för att det är så. Varför gör det så ont? Jag vet ju att barnen har det bra. Jag vet ju att de har en fantastisk pappa som älskar dem oändligt och att jag de senaste åren varit mer av en belastning för familjen än en tillgång. Att inte leva med mig är lättare än att leva med mig. Jag har varit trött. Ledsen. Sorgsen. Irriterad. Arg. Besviken. Ännu mer trött. Ibland fullständigt förtvivlad. Sorgen efter mamma...och besvikelsen över hur livet blev har emellanåt ätit upp mig. Och jag tog aldrig tag i det. Det har snart gått nio år och jag kan fortfarande inte ta orden i min mun. Jag kan inte förlåta livet. Aldrig någonsin. Och det tär på mig...och på mitt sätt att vara. Så jag flyr...på olika sätt. Ändå vill jag vara där. Fan.
Alice ringer mig och är förtvivlad. Och jag måste säga nej. Hela min kropp skriker JA...men jag måste säga nej. "Nej gumman, mamma kan inte komma och trösta dig nu. Vi ses ju imorgon!" Min älskade kloka fina tös. Förlåt. Mitt hjärta går i en miljon bitar och jag försöker låta glad i luren fast jag sitter på golvet och dunkar huvudet i väggen. Och även om jag vet att hon har det jättebra där hon är och att hon är ledsen över en skitsak så går det emot allt jag tror på och känner...att inte kasta mig i bilen och köra och trösta henne. Det är ju mitt barn. Jag är hennes mamma. Hon behöver mig och jag behöver henne. Jag hade gjort vad som helst för en enda minut med min mamma...men jag ska säga nej. För att det måste ju vara så... Det. Gör. Så. Jävla. Ont.
Jag måste sluta stöta bort alla. För när jag gjorde det...blev det alldeles tyst. Och tystnaden fixar jag inte nu. Tystnaden...och monsterspindlarna i strandhuset känns övermäktigt att hantera. Det...och besvikelsen över hur livet blev och vad jag gjort med vårt liv. Insikten i att jag gör mina barn illa. Och den som varit viktigast för mig och älskat mig mest i hela mitt liv...
DET. Gör. Så. Jävla. Ont.
over and out.
//Meekatt...