torsdag 16 maj 2024

Självinsikt och äventyr - utan vuxen!

Livet tuffar på här. Det går lite upp och ner men jag kämpar på och tar en dag i taget. Tror det är viktigt nu att inte tänka för mycket eller tänka för långt fram utan att försöka fokusera här och nu. När jag vacklar i måendet vill beroendet ta över och jag måste bli stark i mig själv. Det har varit ett par extremt jobbiga dagar nu och kroppen hamnar lite i krisläge. 

Jag har kört på lite med stödhjul de här månaderna känner jag och blivit trygg i det. Klamrat mig fast i människor som jag känner mig trygg med och lagt all min fokus på dem - istället för att jobba med mig själv. Det är enkelt att hålla sig nykter om man limmar sig fast i människor. Men jag måste ju också klara av att vara stark ensam. Och det har jag aldrig varit. Jag har nog utstrålat det många gånger - men inte känt det. Jag är expert på att stötta och hjälpa alla andra - men oftast på bekostnad av mig själv. Och det är inte bekräftelsen (att jag är duktig) jag mår bra utav - utan bekräftandet för mig själv av att jag duger till någonting. Att jag även om jag känner mig helt trasig - ändå kan få någon annan att må bra eller lyckas. Och det tar en massa energi. Energi som jag inte har.

Minns när jag var liten och människor nära mig var ledsna...hur jag alltid försökte reparera, roa, hjälpa till för att alla andra skulle må lite bättre. Minns hur jag tjuvlyssnade på mina föräldrar i skilsmässan för att jag skulle veta vem jag behövde trösta mest. Och det beteendet har fortsatt hela livet. Jag ger mig in i saker, anställningar och förhållanden och ganska snabbt tar jag rollen som den som ska "fixa" saker. Ta hand om, ställa upp, förenkla, laga och ordna. Jag glömmer bort mig själv varje gång. Blir min chef sjukskriven går jag all in och tar allas roller. Har min dotter det jobbigt i skolan ska jag slåss för Sveriges alla ungar. Är någon ensam ska jag sammanföra, organisera aktiviteter och styra upp. Jag ställer mig i fronten som en "mamma" och tar allas fighter...men inte min egen. För då måste jag ju titta på mig själv...och det är för jobbigt.

Jag mår väldigt bra i stunden när jag gör alla de där sakerna. Känner att jag har en betydelse. Jag engagerar mig, blir duktig och sen när jag närmar mig ett mål...så fallerar jag. Detta är ju det jag måste jobba med. Att sätta gränser för mig själv och för andra. Att inte ge mer än vad jag har. Och att ge mig själv först. Både tid och kärlek. Fråga mig själv vad JAG behöver och vad jag mår bra av. Och be om hjälp att hitta verktygen jag behöver. Jag har många fina människor omkring mig som jag VET vill hjälpa mig om jag bara släpper in dem och släpper garden lite. Jag ska öva på det. 

Idag har jag varit ute på äventyr! Skönt ändå att jag fortfarande är samma förvirrade livrädda och konstiga Malin, haha. Jag kom på igår kväll och att jag skulle på mammografi idag på morgonen. Och eftersom att jag varken har cykel eller bil nu så tänkte jag att jag skulle få promenera till sjukhuset. Alice sa "Men det är ju bara att ta bussen mamma?!". Vadå "BARA att ta bussen?!" Jag har fan inte åkt buss ensam sen gymnasiet och stressar upp mig enormt bara av tanken på det. Var går jag på? Var ska jag av? Hur betalar man? Ska man ha en app? Ska man boka biljett innan eller köpa på bussen? När ska jag plinga? Det är ju mycket som ställer till det i min hjärna här, haha. Men jag fick tydliga instruktioner, skärmdumpar och bilder. Och bästa vännen peppade mig på sms, haha. 



Jag kom så tidigt till busshållplatsen att rätt buss redan stod på plats. Det stod sjukhuset på den. Men det var fel tid så jag vågade inte hoppa på utan väntade snällt till den bussen som Alice och Anna hade sagt att jag skulle ta. Alltså exakt samma...men 20 minuter senare. Men jag betalade med kortet efter att jag frågat busschauffören om bussen stannade på sjukhuset (trots att det stod "SJUKHUSET" på bussen, haha) och satte mig. Stolt messade jag en bild och fick hejarop. Sen började nästa fundering...


Varför finns det TVÅ knappar? Vilken ska jag trycka på och när ska jag trycka? Varför har alla andra bara en knapp? Är den röda en "Nödstopp" och alla passagerare kommer åka ur sina säten när jag trycker? Jag valde den blå knappen. Det pep jättehögt i bussen, den sänktes ner och dörren var öppen jättelänge, haha. Tank Malin kunde sakta och säkert kliva av. Nu vet jag att det är den röda knappen jag ska trycka på. Tänk vad man kan lära sig. 


Väl framme fick jag brösten ihopklämda och undersökta och här lärde jag mig även att klänning inte är det ultimata plagget när man ska på mammografi. Men det gick i alla fall bra och är alltid skönt när det är gjort och brösten hittar sin normala form igen efter tillplattningen. Jag promenerade hem från sjukhuset. Jag behöver ju inte utmana mig själv mer än en gång om dagen kände jag. 

Sen har jag börjat beta av den där jobbiga listan med saker jag måste göra. Försäkringskassan, A-kassan, sjukintyg, laga och sälja bilen...fortsätta släcka bränder och försöka nå näsan över vattenytan. Tjatat på If angående ersättning för min cykel men det verkar vara ett evighetsjobb. Jag behöver verkligen en cykel. Jaja, en sak i taget. Checka av listan. Andas. Vara snäll mot mig själv. Ta hand om barnen och Elviz och inte alla andra.

Imorgon är Alice ledig och jag tänker att vi behöver en mysig dag ihop. Hon är verkligen min klippa i livet nu och jag är så tacksam för hennes kärlek. Behöver ge henne en massa kärlek och tid. Fick en jättefin(!) swish igår med meddelandet "Gör något kul med barnen" så jag tänker att jag kanske ska ta med henne till Helsingör en sväng. Ta tåget ner, bara strosa runt, käka glass och andas lite. Det behöver vi. Även om det är sjukt fattigt nu så är dessa pengar öronmärkta till barnen. Och på måndag kommer Elton äntligen och han ska få njuta av eget rum nu när vi möblerat om och jag flyttat ut i vardagsrummet. 

Massa bra lärdomar idag. Fokusera på mig själv först och främst, tryck på den röda knappen och ha inte klänning på mammografi. Och - jag klarar mig utan vuxen...ibland. 

TACK för all er pepp, stöttning och kärlek! 

//Malin

onsdag 8 maj 2024

TACK!

Dag 112. Jag har vacklat lite i måendet de senaste dagarna. Känner mig som en urvriden trasa emellanåt och luften har gått ur mig lite med allting som sker. Jag håller stenhårt fast i min nykterhet och ibland handlar det om en minut i taget. Men den är alltid viktigast och i vissa stunder måste jag bara sätta mig ner och fokusera och släppa allt som stressar och pressar mig. 

Jag kan inte nog uttrycka min enorma tacksamhet och kärlek jag känner för alla er som ville hjälpa mig genom peppande mail och kommentarer, fina sms och gåvor på swish. Jag är helt mållös. I mitt beroende har jag så ofta känt mig maktlös, meningslös och otillräcklig. Att jag inte duger till någonting, att jag inte betyder något eller är värd något. Och så fullständigt överöser ni mig med så mycket omtanke och kärlek. Jag hade sån fullständig panik i hela kroppen för ett par dagar sedan och kände hur allting jag försökt bygga upp de här månaderna bara rann genom fingrarna på mig. Nu har jag betalat min hyra och kunnat släcka ett par av de mest akuta bränderna och det är en sån stor jäkla sten som släppt och jag börjar kunna andas igen. TACK! Så fort jag kommit på fötterna igen kommer jag ge vidare när jag kan. 

En av de viktigaste sakerna jag lärt mig på min resa är att ensam inte är stark. Jag har ofta försökt gå efter att "Jag kan allt!" och vänt ut och in på mig själv för att inte behöva be om hjälp. Det har varit skamligt att be om hjälp. En svaghet. Idag ser jag att det är en styrka och att livet blir SÅ mycket enklare när man vågar släppa på stoltheten, inse sina begränsningar och faktisk be om hjälp. Och jag är ofta den som alltid försöker hjälpa så nu när jag ber om hjälp - så stor det en massa människor beredda där...som bara väntat på ett tillfälle. Så otroligt fint! Jag är varje dag på VågaVa i Halmstad och i den gemenskapen har jag sett så många problem bli lösta bara genom att vi ber varandra om hjälp. Jag skriver en massa CV till folk, har följt med på rättegång och tandläkarbesök. En annan kommer med släp och hjälper till att flytta möbler och grejor. Någon öppnar varje dag och sätter på kaffe så att vi andra kan komma dit och bara landa. Någon lagar en punktering. Alla sitter ju på en massa olika kunskaper, erfarenheter och förmågor och alla vi behöver en massa hjälp i olika situationer och det är en jäkla styrka i en sån grupp. Så nej, jag kan absolut inte själv! Jag kan inte hålla mig nykter själv, jag kan inte trolla fram pengar när livet kört ihop sig totalt och jag kan inte bära upp en bäddsoffa själv för trapporna till lägenheten. 

Den här resan är inte bara negativ och skamlig. Den är emellanåt väldigt fin och lärorik. Mycket önskar jag ogjort men lärdomarna jag får nu...är jag så tacksam för. 

TACK! Kärlek till er!

//Malin



söndag 5 maj 2024

När allt går emot en...

Etthundranio dagar nykter. Det känns som fem minuter ibland och ibland som tio år. Varje dag är ett nytt världsrekord för mig och jag är tacksam för varje kväll jag lägger mig i sängen nykter. Tacksam för varje kväll jag kan krama Alice godnatt utan skam. Tacksam för varje morgon jag vaknar utan abstinens och dödsångest. Tacksam för varje bra beslut jag fattar längs vägen och för de vännerna som berikar mitt liv idag och alltid finns ett samtal bort. Utan dem hade jag inte suttit här idag. 

Men vissa stunder känns livet jäkligt tufft och ohanterligt. Och då skakar det inom mig. Som att kroppen vill tala om att det "finns en lösning". En sjukt påtaglig känsla som jag fallit för så många gånger. En instinkt så inarbetad och rotad att den alltid slår sig fram även om jag VET att det är fel. De gånger jag tidigare försökt sluta dricka har den känslan vunnit varje gång. År efter år. Den där inneboende idioten som har lösningen på precis alla problem som finns. En snabb och enkel lösning som inte bara tar bort det fysiskt vidriga utan även lugnar själen och tankarna för en stund. Varför ska jag inte välja den lösningen när hjärtat slår i 180, kroppen skakar och jag är helt trasig inuti? Det är ju inte så att jag tappat all logik. Jag VET att det är fel. Jag vet att det kommer konsekvenser. Jag vet att jag kanske inte överlever. Men den där instinkten är starkare än all logik i världen just där och då.

På mina etthundranio dagar har jag kommit en bra bit i mitt arbete med min "inneboende idiot". Jag har försonats med dess tankar och lärt mig att vinna förhandlingarna - en efter en. Det där eviga förhandlandet inombords. "Det spelar ju ingen roll om jag dricker EN dag till", "Barnen är inte hemma så ingen märker något i alla fall", "Jag behöver trappa ner så jag måste dricka lite idag", "Soc har i alla fall dömt ut mig så vad spelar det för roll?", "Om jag inte dricker idag kommer jag må ännu sämre och det går ju ut över barnen"... Alla dessa förhandlingar där jag trots att livet står på spel, barnen står på spel och hela min existens står på spel...förlorar. När jag var aktiv i mitt beroende hade jag tappat precis all kontroll och makt över mitt eget liv. Det är svårt att förklara känslan. Maktlös. Totalt maktlös. Oavsett vad människor sa till mig och oavsett hur väl jag själv visste vad jag behövde göra och inte göra - så var jag helt maktlös inför det. Som att beroendet flyttat in i min kropp och tagit över den och min trasiga själ bara hängde med i farten utan förmåga att säga stopp. 

Jag är rädd idag. Rädd att jag ska tappa fotfästet, tappa fokus och viljan. Att jag när jag hamnar i en svår situation ska glömma bort alla de verktyg jag fått och måste använda dagligen för att hålla mig på rätt väg. Att den där instinkten sitter så djupt rotad att den ska ta över och kidnappa mina tankar på nytt. Men jag tror att det är bra att vara rädd. För det håller mig uppmärksam. Så länge jag uttrycker min rädsla och sätter ord på de där känslorna uppstår inga inre diskussioner. De kommer när jag blir tyst. När känslorna blir hemligheter. Jag har inte råd att ha hemligheter nu. Så även om det är jobbigt ibland att öppna upp och bjuda in så vet jag att jag måste det. Diskussionerna, tankebytet och förhandlandet måste ske utanför min hjärna - inte i  den. Är jag ensam umgås jag ju med en beroende. Det måste jag påminna mig själv om ofta. 

Många frågar mig om vad vändpunkten var. Vilket var min botten? Vem vet - den kanske inte är nådd än? Jag tar inte det förgivet. En dag i taget hela tiden - i resten av mitt liv. Jag letade efter en botten i flera år. Jämförde mig med andra beroende och tänkte att "Så illa är det i alla fall inte". Jag hade ju inte förstört allting. Jag bodde fint, hade en fungerande familj, arbete, pengar och vänner. Ingen märkte något och de som anade kunde jag enkelt stöta bort. "Jag satt i alla fall inte på en parkbänk som andra alkisar". Men det var ju precis det jag gjorde. Min parkbänk var bara lite finare. Min parkbänk var mitt sovrum i Mellbystrand. 

Man kan ju tycka att en orosanmälan till socialen kan vara en botten. Eller när ett fint förhållande tar slut pga drickandet. Eller när jag ligger på ett toalettgolv på ett sjukhus och får HLR och hamnar på intensiven. Eller när jag får delirium och sliter sönder mina egna armar i tron om att det kryper insekter innanför huden. Eller när barnen är ledsna och besvikna. Allt det där borde vara bottnar. Det var det inte. Förhandlaren hade alltid ursäkter och förklaringar. Jag kan inte säga exakt vad det var. Men en dag sa det bara stopp. Jag var helt jävla dränerad och slut. Det fanns inte mer Malin kvar. Luften gick liksom ur och jag orkade inte med kämpandet längre. Det fanns bara två val. Att be om hjälp och verkligen mena det...eller att ge upp...och inte överleva. Jag valde livet den dagen i januari. Och jag gör det fortfarande varje dag.

Den här första tiden har mitt fokus varit en enda sak - att inte ta det första glaset. Och att gå på möten, hålla mig nära de människorna i mitt liv som vill åt samma håll som jag. Att försöka skapa rutiner och hålla dem. Och att ta mig igenom dagen...ibland en minut i taget. Och det har jag gjort i 109 dagar nu. Jag är oerhört tacksam för det. Min kropp är tacksam. Mina barn är tacksamma. 

Men medan jag reparerat Malin har mycket runt omkring mig kraschat. Man får ofta höra att "Bara du håller dig nykter så löser sig allting!". Så är det inte. Livet pågår ju samtidigt och saker som MÅSTE göras...måste göras. Det viktigaste beslutet jag tagit på min resa var att bryta upp från Mellbystrand och min isolering där. För att komma därifrån behövde jag en plan ekonomiskt och det var att plugga. Jag kastade mig in i en utbildning på distans och hoppades kunna ha fokus och disciplin att fixa det. Det hade jag inte. All min energi har gått åt till att överleva den här första tiden. Jag har försökt hämta upp, komma ikapp och rädda upp studierna men det har inte gått och jag är utskriven från skolan. Dessutom tvingades jag ta på mig två dubbla hyror i flytten, fick tre månaders elräkningar kastade på mig och en bil som kraschade och rensade allt jag hade. Så nu...står jag liksom här. Nykter dock. Men riktigt i skiten. Och då ska jag hålla näsan över vattenytan och ta en minut i taget. Inte ta till gamla lösningar. Be om hjälp...

Jag har behövt den här tiden för att laga mig. Jag har inte haft något val riktigt. Jag känner ju mina begränsningar och efter så många år av att ta fel beslut så har jag vetat exakt vad jag måste prioritera. Som aktiv beroende var jag sjukt produktiv. Bäst på att starta upp saker! Kasta mig in i nya yrken och nya förhållanden. Kasta mig in debatter, mediabrus och roliga projekt. Men jag lyckades sällan slutföra. Mitt senaste engagemang i Alice skolgång i Laholm och det helvete vi gick igenom blev min totala undergång. Det kändes som att jag slet mig själv i tusen bitar för att hålla Alice hel. Så värt det såklart. Jag är så otroligt stolt över min Alice som står stark idag även om det tagit hårt på henne. Jag var mitt trasigaste jag när jag stod i kommunfullmäktige. Skakade nästan sönder av abstinens när vi hade föräldramöte, åkte direkt in på psykakuten och blev inlagd efter det där besöket hemma hos föräldrarna till eleven som hotat Alice...och väl därinne skrev jag nästa debattartikel till aftonbladet. Och sen SVT och ta kampen för "alla våra ungar"...när jag inte ens orkade slåss för mig själv. Men jag tog oss igenom det - ensam. Jag gav allt(!) jag hade...och jag tog fullständigt slut där. Ibland undrar jag hur fan jag fixade det. Men är så tacksam att min kropp orkade hela vägen innan den gav upp. 

Mina prioriteringar detta året har varit att andas. Att se till att Alice andas hela vägen ner i magen med stolthet. Att visa Elton att jag kämpar och vill åt rätt håll. Att inte ta det första glaset. Att välja livet. Det har dock inneburit att jag inte mäktat med skolan, inte orkat jobba extra för att rädda upp alla gamla elräkningar och dubbla hyror som nu kommer som käftsmällar hos kronofogden. Vidrigt...riktigt vidrigt. Och nu hopar sig allting. Min cykel blev stulen och mitt försäkringsbolag drar ut på en "utredning" gällande om jag ska bli ersatt eller ej. Min bil är trasig och jag kan inte laga den ens för att kunna sälja den. Så jag får snällt promenera dit jag ska. Csn stängde av mig och jag har ett glapp på åtta veckor utan inkomst. Så hyran är inte betald. Och ja...just nu känns det sjukt hopplöst och det enda jag har just nu...är min nykterhet. Och även om den alltid ska komma först...så räddar den inte mig genom detta. 

Jag har gjort upp en ny plan som är mer realistisk. Jag söker efter en billigare lägenhet. En hyra på nästan 12 000 kronor är ohanterligt men jag fick ta det jag fick för att komma loss ifrån Mellbystrand. Jag har sökt in till högskolan i augusti. En utbildning som jag verkligen brinner för och en utbildning som görs i skolan och inte på distans. Inget beslut tagit i panik för min överlevnad utan ett beslut som grundar sig på något jag verkligen vill och tror på. Ett beslut som är Malin. Jag söker sommarjobb nu för att kunna hanka mig fram tills dess men har a-kassa som förhoppningsvis kommer gå in under tiden. Men det som hopat sig nu skrämmer skiten ur mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det som måste lösas idag. Be om hjälp? Var och hur? Sälja mina böcker för 1000 kr st? Jag saknar min mamma. Hade behövt hennes klokhet och hennes kramar nu. Jag saknar min familj. Det jag vet är i alla fall att nu är det viktigare än någonsin att ta det där beslutet varje morgon. Idag ska jag vara nykter och drogfri - oavsett tankar, känslor och händelser. Och jag ska fortsätta göra saker som jag mår bra av. Skriva på min bok, umgås med och tanka kärlek ifrån de som är bra för mig. Krama mina barn. Påminna mig själv om konsekvenserna av ett felaktigt beslut. Ignorera idiotiska mail, brev och kommentarer om hur värdelös jag är. Ta en dag i taget och försöka be om hjälp även om det tar emot. (Så, vill du köpa en jättedyr bok så maila mig!) 

//Malin


Men hur fint?! ♥️


onsdag 17 april 2024

90 dagar, De där jävla känslorna & Stylisterna!

Igår tog jag min efterlängtade 90-dagarsbricka. 90 dagar nykter och drogfri. En sån jäkla bra känsla att sitta på det där mötet och ta emot all kärlek och kloka ord! För 91 dagar sedan hade jag absolut inget hopp om att klara av detta. Jag var så djupt nere på botten och trodde inte det fanns någon väg upp. Varje minut kändes som en vecka. Jag hade dödsångest, min kropp var totalt slut, jag såg ut som ett spöke och jag höll på att förlora precis allt och alla jag tycker om. Jag gick in på det där mötet på skakiga ben, kunde inte lyfta kaffekoppen och hjärtat slog i 180. Jag kallsvettades, var för trött för att gråta och såg absolut ingen väg ut ur helvetet. Men nu vet jag att jag kan. Jag har kunnat i 90 dagar. Gör jag bara exakt samma sak i 90 dagar till...har jag 180 dagar. 

Jag är stolt över mig själv och jag har lärt mig så mycket bra saker på de här dagarna. Men det absolut viktigaste är "bara för idag" - i resten av mitt liv. Att inte slappna av och känna "detta går ju bra". Detta GÅR bra just för att jag hela tiden tar en dag i taget och inte tillåter mig själv att släppa fokus. Jag måste sätta nykterheten först i alla lägen. Inte utsätta mig för platser, människor eller situationer som inte är bra för mig. Ta beslut varje dag. Idag ska jag inte dricka. Påminna mig själv om vad jag är tacksam för. Och den listan varierar. Ibland är jag tacksam för hundra olika saker. Vissa dagar är jag bara tacksam över att jag inte tog det där första glaset som skulle leda tillbaka i fördärvet. Sinnesron...kan ju diskuteras, haha. Den kommer inte på köpet bara för att man blir nykter. Den glimtar till emellanåt...och ibland vill jag ta livet av alla jag ser, haha. Det är inte enkelt bara för att man tar ett beslut. Sinnesron som alla tjatar om känns förbannat långt borta ibland. Och då får jag ta en minut i taget. Men jag har insett att jag inte kan själv, att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Jag har lärt mig att be om hjälp. Och jag har lärt mig att jag måste vara snäll mot mig själv. Inte jaga lycka och bekräftelse utan att hitta det i mig själv. Jag är bra precis som jag är. Tillräcklig. För mig. 

Många år är liksom "kidnappade" av mitt beroende och allt förknippas med drickande. I allt jag gör så fattas drickandet då det varit en så stor del av mitt liv under väldigt lång tid. Även om det varit väldigt destruktivt och idag bara förknippas med ångest så är det ett så invant beteende att det på något vis saknas och vill ta plats. Vad ska jag använda handen till om jag inte har ett vinglas i det? På den nivån är det emellanåt... Som att lära sig gå igen. Och det finns ju precis överallt - in my face! Jag kan inte scrolla på mobilen utan att bli bombarderad av reklam för vin och drinkar, jag kan inte gå på stan utan att passera krogar, uteserveringar eller påverkade människor och jag kan inte prata med gamla vänner utan att det kommer på tal. Det lär jag mig sakta att hantera. En dag i taget. Jag lär mig att gå lite omvägar på stan, dölja annonser i flödet, välja mitt sällskap och min omgivning. Inte utsätta mig för situationer som kan få mig att släppa garden. 

Bara jag ska ringa ett samtal så kommer det upp. Vinglaset? Var är det? Eller laga mat...städa...skriva. Det där jävla vinglaset (eller kaffekoppen oftast) hängde med mig som en jävla snuttefilt under så många och nu har man ryckt den ifrån mig. Så mycket trygghet satt i det där äckliga vinet. Även om jag idag ser (och insåg för många år sedan) att det bara förstörde mitt liv så var det min snuttefilt att ta till vid alla känslor som uppstod. Och den invanda reflexen sitter kvar tills min hjärna lärt sig nya beteenden och fått nya minnen utan den snuttefilten. I helgen åkte jag till Göteborg och skapade nya fina minnen - utan alkohol. Sist jag var där åkte jag ambulans...efter att ha försökt döva en njurstensattack med 4 oxynorm och tre liter vin. Den här helgen strosade jag på stan, fikade med en fin vän...gick på ett NA-möte och åt världens hotellfrukost. Utvilad. Hungrig. Glad. Inte bakis och illamående med dödsångest. Nya minnen som ska nötas in i hjärnan tills de tar över de gamla.

Det är ju de där känslorna som ställer till det. Och hur jag hanterar dem. Att stänga av fungerar inte längre. Att dränka dem fungerar inte heller. Snuttefilten är borta. Så jag måste stanna i de där jävla känslorna och låta dem passera. Och lära mig att jag överlever. Känslor kan inte döda mig. Snuttefilten gör det garanterat. 

Jag var på ett behandlingshem i Skåne förra våren vid den här tiden. Där skulle jag för första gången prata om mina känslor kring mammas död...inför hela gruppen. Jag hade förberett min uppgift och skrivit ner allting. Men när väl orden skulle ut ur min mun blev det totalt stopp. Jag fick inte luft. Hela mitt inre skrek i fullständig panik och det kändes som att jag skulle dö. I femton år höll jag de där orden inne. Jag kunde skriva orden. Jag kunde sätta ord på känslorna. Men att verkligen KÄNNA dem...kunde jag inte. Då tittade min kloka behandlare Mats på mig och sa "Malin...andas. Det värsta som skulle kunna hända...har ju redan hänt!". De där orden alltså. De har bitit sig fast och där och då lossnade det. Jag gjorde min redovisning - fulgråtandes och utan luft i lungorna, haha. Men jag fick sagt allt det där...som jag trodde jag skulle dö om jag sa högt. Jag satt i känslan, pratade om den och överlevde. Det är bara känslor. Och de är inte farliga. Bara om jag agerar på dem...och dricker på dem. 

Jag tränar på detta varje dag. Att inte stänga av känslorna. Att säga ifrån, att prata om saker som irriterar mig, gör mig ledsen och arg. Att inte bita ihop som jag gjort i så många år. För varje gång jag gör det letar kroppen efter sin snuttefilt. Så jag säger ifrån även om det är obekvämt istället för att samla ihop en massa känslor till en knut i magen. Jag har alltid varit usel på att hantera känslor. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag har ätit på känslorna, stängt dem inne, druckit på dem och dövat dem med annan skit. 

Med nykterheten kommer verkligheten som en käftsmäll. Konsekvenser av livet jag levt. Relationer som behöver tid att repareras, praktiska saker som skjutits åt sidan...skrivandet som halkat efter. Men det kommer även helt fantastiska vinster varje dag. Små och stora saker. Idag och igår har jag fått njuta av en av de största vinsterna. Tid med Alice och att få följa med henne till skolan. Hon var ledsen och behövde lite pepp och extra kärlek och jag kan finnas där för henne när hon behöver mig nu. Och jag fick spendera två dagar på fina Drottning Blanka och i hennes klass. Extra lyx att hon pluggar till stylist och jag blir ompysslad till max, haha. Idag fick jag en håruppsättning och igår fick jag en uppfräschning i ämnet sexualkunskap! Bara en sån sak, haha. Hur många 16-åringar VILL ha med sin mamma på en sån lektion?! Jag hade hellre dött när jag var sexton, haha. 


Varje dag är en vinst. Små steg framåt. Ibland flera steg tillbaka. Men jag vill aldrig mer tillbaka till det som varit. Till ångesten, till de dåliga relationerna, till det destruktiva, till en förgiftad döende kropp... Jag fortsätter på min väg. Små försiktiga steg. 

Tack alla ni som följer min resa och hejar på mig. Tack för alla fina kommentarer och mail. Tack till er som vågar be mig om hjälp och för att jag kan ge er den. Jag hade en "frågelåda" på instagram men alla era frågor försvann så ni får gärna ställa dem här i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan. 

Nu ska jag ge mig ut och handla i min fina balfrisyr, haha. Ögonen är i alla fall på mig så jag kan passa på att göra lite reklam för de duktiga stylisterna på Drottning Blanka när jag ger mig ut.

//Malin

tisdag 9 april 2024

Vikitigast först & lite Hockey!

Jag är sjukt trött. Både kroppen och hjärnan är slut känner jag. Det är mycket tankar som snurrar nu. Jag närmar mig nästa milstolpe som är 90 dagar nykter och drogfri och varje dag nu är ett nytt personligt rekord. Jag har inte haft så här många nyktra dagar sammanhängande på väldigt många år. Jag måste påminna mig själv om min bedrift och om min tacksamhet kring den. Vissa dagar är det enkelt - andra dagar är det sjukt svårt. Igår var en riktig skitdag och idag är heller ingen bra dag. 

Jag ÄR väldigt tacksam för min nykterhet, mina vänner och det liv jag sakta men säkert försöker bygga upp här i Halmstad. Och jag vet att det måste få ta sin tid. Att inget kommer utan ansträngning och att tankar och mål stannar vid just tankar och mål om jag inte faktiskt gör något aktivt. Jag måste alltid sätta nykterheten först och se till att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna för att klara av det. Hålla balans i det grundläggande med mat och sömn. Bryta isoleringen och umgås med personer som gynnar min nykterhet. Prata om mina känslor och gå på möten. Acceptera att det är svårt emellanåt...för så är ju livet. Oavsett om man är beroende eller inte. Skillnaden nu för mig är ju bara att jag inte flyr ifrån mina känslor. Men det är inte så "bara". Jag har gjort det i så många år att det är en invand reflex. Innan jag hinner tänka klart en "jobbig" tanke eller ens identifiera var känslan kommer ifrån har min beroendehjärna redan hittat lösningen på problemet och skriker ut den till mig. 

Idag känner jag ändå tacksamhet. Tacksamhet över att inte vakna med den där ångesten, planerandet och förhandlandet. När ska jag dricka? Vad ska jag dricka? Var ska jag handla? Var ska jag gömma det? Hur mycket behöver jag? Har systemet öppet imorgon? Behöver jag köra mer bil idag? Hur ska jag komma ifrån det där mötet jag bokat in? Vad ska jag säga när jag avbokar lunchen med vännen? Kör jag förbi något systembolag på vägen hem? Har jag något ärende förbi? Ska barnen sova hemma? Vem kan ha vin hemma som jag kan hämta och vilken ursäkt ska jag hitta på? Det är så JÄVLA skönt att slippa det där eviga planerandet som maler sönder ens hjärna och tar över hela ens liv. 

De första dagarna var såklart jobbigast. Då var jag ju i akut abstinens och kroppen mådde skit. Jag fick hjälp av min läkare med nedtrappningsmediciner för att lindra den farligaste abstinensen. När de dagarna väl passerat och hjärtat började slå lite lugnare började det mentala arbetet. Från total besatthet dygnet runt till att bara försöka andas och ta en minut i taget. Efter hand blev minuterna till timmar...och dagar. Men ibland är jag tillbaka på "en minut i taget" och det är okej. För jag vet att det blir bättre igen. Det är bara tankar och känslor och de går över. Agerar jag på dem på mitt gamla invanda sätt kommer jag bara spä på dem och ge de där tankarna och känslorna makt över mitt liv igen. Så andas...här och nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag vet inte vad som händer imorgon. Men här och nu kan jag välja att andas mig igenom det som känns jobbigt, prata om det och låta det passera. 

Efter morgonmötet igår cyklade vi en runda i det fina vädret. (Eller ja, jag satt ju tryggt och skönt i "kattlådan" och njöt av solen, haha.) 

Lådcykel är ju det bästa!
Men vi cyklade i alla fall förbi AA här i Halmstad och slank in på ett lunchmöte i min gamla "hemmagrupp". Kändes fint att komma tillbaka dit med lite nykter tid och känna att man tillhörde även där. Förra omgången kände jag aldrig så. Jag dömde ut dem och jag dömde ut mig själv. Jag var inte som dem. Nu är jag PRECIS som dem. Vi kommer ifrån helt olika bakgrunder men vi vill alla exakt samma sak - och det skapar en fantastisk tillhörighet och samhörighet. Och det behöver jag känna. Varje dag. 

Och det var någon mening med att vi cyklade förbi och hoppade in på det där mötet. Idag ska de ha ett öppet möte (alla är välkomna!) där det är en föreläsning kring sjukdomsbegreppet. Jag har lyssnat på den flera gånger men den är SÅ viktig och bra. Jag sålde mina Röglebiljetter och styrde om hjärnan till "viktigast först". Så ikväll ska jag dit. 

Och många mailar mig och ber om hjälp, vill gå på möte och vill ha svar på sina funderingar. Både beroende och medberoende. Och ska jag tipsa om EN bra sak idag att göra - så kom på detta mötet. Det är här i Halmstad klockan 18 på Hertig Knutsgatan 39 (källaren). Det är en väldigt givande föreläsning för alla människor som berörs av beroende på ett eller annat sätt. Sitt och lyssna, ta en kaffe och andas lite bara. 

 

Idag är jag fylld av saknad och sorg. Konsekvenser av mina tidigare beslut blandat med viss orättvisa. Jag försöker att inte vara bitter och lägga över skulden på andra. Men det är väldigt svårt ibland. Det är lätt att jag tar på mig allas olycka på mina axlar. Skam och skuld som gör att jag inbillar mig att allt som händer är mitt fel. Så är det såklart inte. Det finns ju fortfarande idioter där ute, haha. Allt kretsar inte kring mig, mitt beroende och min skuld. Alla vill inte mig väl helt enkelt. Så är det ju. Så jag försöker att inte ta på mig andras känslor.

Jag har suttit på socmöten där jag känt mig som en måltavla som ALLA kastar pil mot. ALLT är mitt fel. Ingen annan har en del i problemen som finns. Titta på Malin, hon är alkis och allt som går åt helvete beror på henne! Den känslan förmedlades om och om till mig. Jag har aldrig känt mig så utsatt och idiotförklarad som där och då. "Vad har du för plan NÄSTA gång du tar ett återfall Malin?" Inte "Hur arbetar du med din tillfrisknad nu?" Och inte "om" jag tar ett återfall utan alltid "när". Och är man under utredning vågar man inte ens andas i de där rummen.

Det är sorgligt. Det är SÅ många som inte vågar be om hjälp av just den anledningen. Okunskapen och bristen på förståelse. Man kan studera sig till en titel men äkta förståelse och kunskap kommer ifrån egen erfarenhet. Det är så lätt att döma andra människor. Jag gör det också varje dag. Men för varje dag blir jag lite bättre på att förstå vad som kan ligga bakom den där masken eller fasaden. Att arrogans kan vara rädsla, att ilska kan vara sorg, att bitterhet kan vara något så enkelt som hunger eller trötthet. Att allt inte är som det ser ut och att man kommer väldigt långt med att bara lyssna och försöka förstå istället för att döma och peka med hela handen. Jag får många "rop på hjälp" i inkorgen ifrån just mammor med en enorm skräck för just soc och deras utredningar. Jag har själv legat hemma dödssjuk i abstinens och inte vågat ringa ambulans av just den anledningen. Och mitt sjuka jag tyckte det var bättre att faktiskt riskera att dö...än att be om hjälp. Det säger ju en del om bemötandet jag ibland fått, om skulden jag känt och om rädslorna. 

Kunskap är makt. Ju mer jag lär mig om min sjukdom desto mer verktyg får jag för att tillfriskna. Så ikväll hejar jag på Rögle ifrån en sunkig källare i Halmstad istället - tillsammans med andra människor som också väljer livet varje dag. Och jag kan ju göra det i min Rögletröja. Fint ändå!

//Malin

lördag 6 april 2024

80 dagar! 80 nätter!

Åttio dagar nykter och drogfri! Tack. Gode. Gud.

Även åttio nätter. Och kvällar...mornar...förmiddagar. Många bra beslut tagna på vägen. En dag i taget. I början en minut i taget...en timme...en sekund. Vissa dagar är det fortfarande så. Jag lovar mig själv varje morgon att IDAG ska jag vara nykter oavsett tankar, känslor och händelser. Det beslutet tar jag varje morgon och jag kommer få fortsätta göra det hela livet. Många dagar flyger förbi smärtfritt och är istället fyllda med fina sidovinster som kommer med bara det beslutet. Att slippa det fysiska helvetet med abstinens, sug, stress, ångest och skam. Men också sidovinster som nya fina vänner, fina samtal med Alice, ork och lust att bjuda hem människor och umgås, skrivlust, energi och ett lugn inombords. Bra saker händer när jag väljer att vara nykter och jobba med det. 

Igår fick jag ynnesten att få lyssna på en annan beroendes livshistoria på ett NA-möte. Det känns alltid väldigt speciellt att få vara med i de ögonblicken. Att få ta del av det mest personliga, innerliga, hemliga, ibland skamfyllda händelserna och känslorna. Det blir en så viktig påminnelse om hur jävla vidrig och lurig sjukdomen är och hur snabbt jag kan hamna där igen. Ett enda fel beslut. Ett enda svagt ögonblick...ett enda glas vin...så är jag där igen. På botten av livet...på väg mot döden.

Men det är en sorg i sig faktiskt. Att jag aldrig mer kan ta ett glas vin med en kompis. Aldrig mer skåla in det nya året i bubbel. Aldrig mer boka en "all inclusive" och dricka Piña Colada vid poolen. Jag är helt införstådd i att jag aldrig mer kan göra det men jag måste ju ändå erkänna att det är en sorg. Att när jag väl är en beroende så försvinner den möjligheten för all framtid. Det sociala livet handlar mycket om alkohol. Människor umgås så och det finns "in your face" precis HELA tiden. Därför är mitt nya umgänge så viktigt för mig. Att inte utsätta mig för situationer där min styrka kan brista. Att vara stark och tacka nej till inbjudningar där jag känner att jag kan vackla i mitt beslut och börja förhandla med mig själv. Att hålla mig nära gemenskapen i NA och skapa nya minnen. 

Nya minnen är jätteviktigt. Eftersom att allt jag gör förknippar jag med alkohol...så måste jag skapa nya fina minnen utan alkohol. Och låta det ta sin tid. Och jag måste påminna mig själv om vad mitt beroende har gett mig för konsekvenser. Hur jag skadat de jag älskar men framförallt mig själv. Hur jag varit sekunder från att dö. Och jag måste påminna mig själv om vad jag har att vara tacksam för. Varje dag måste jag påminna mig själv om det och då blir det där beslutet ganska enkelt att ta.

ÅTTIO dagar. Tacksam för LIVET! För mina barn. För att min kropp inte tagit mer skada än den gjort. Tacksam för Elviz. För mina nya fina vänner. Min familj. För kärleken! Tacksam för er läsare som jag valt att dela mitt innersta, hemligaste och mest skamfulla med. Tack!

Också tacksam för att det är KAFFE i koppen och inte kamouflerat vin.
 

//Malin

söndag 31 mars 2024

Här kommer alla känslorna...

Så var Påskafton förbi och jag hade en riktigt bra dag omgiven av fina människor och kärlek. Att starta dagen på Våga Va med morgonmöte, kaffe, skratt och allvar är som att ha en familj att gå till. Förra året spenderade jag Påskafton på ett behandlingshem nere i Skåne. Fem veckor på Nämndemansgården i Blentarp. Där var jag också omgiven av jättefina människor men SOM jag saknade mina barn!

Jag har insett att jag saknar min familj väldigt mycket. Inte bara mamma som jag hängt upp mycket av alla mina känslor på de senaste åren utan hela min familj. Min pappa och mina fyra syskon. Vi träffas alldeles för sällan och är så utspridda. Även om vi har mycket kontakt (nästan dagligen) via telefon och att jag vet att de alltid finns där...så är det inte samma sak som att faktiskt ses och umgås. Jag har tagit avstånd och backat ifrån alla jag älskar under väldigt lång tid. Mest av rädsla för att bli "påkommen" och för att mitt beroende-jag styrt om mina prioriteringar helt. Och av skam. Massor av skam. Skam över att jag är "familjens svarta får", "alkisen" och "hon som aldrig gör något vettigt med sitt liv" när alla andra har fungerande liv med fina jobb, hus och pengar. Och jag har stressat runt som en idiot i många år. Av och på - hela tiden. Nya jobb, nya förhållanden, nya bostäder. Flykt, panik och stress. Men det är ju mig själv jag försökt fly ifrån...har jag insett. Och det kan jag inte. 

Vi samlade ihop ett gott gäng igår och cyklade upp till Galgberget här i Halmstad där vi grillade och hängde någon timme. Sen kollade vi premiären av allsvenskan, hejade på MFF och slutligen blev det Påskmiddag här i Meekatt Casa för "närmast sörjande", haha. En riktigt mysig dag! Saknade Elton bara men han firade med pappa. Jag har fortfarande inte fått upp gardiner eller saker på väggarna och jag har inget köksbord. Jag brukar ALLTID göra klart en flytt på mindre än ett dygn (har ju vanan inne) men här blev det inte så. Kanske är det ett bra tecken? Att jag den här flytten fokuserat på att landa mentalt och inte materiellt? Att jag sätter nykterheten först - varje dag. Och att gardiner kan vänta. Att det inte är de fina sakerna som gör ett bra hem...

 

 Jag vaknade med världens ångest idag och har legat kvar i sängen hela dagen. En viktig påminnelse i att allt inte blir enkelt bara för att man blir nykter och drogfri. Mycket löser sig bara genom det. Men livet fortsätter ju ändå. Människor sårar en, man blir arg, rädd och besviken. Man saknar och sörjer. Man är misstänksam, har tillitsbrist och dålig självkänsla. Man stöter på problem med pengar, jobb och allt annat. Skillnaden nu är att jag inte flyr ifrån det genom att bedöva det och därigenom förskjuta det. Jag måste stanna i de där jobbiga känslorna och andas igenom dem. Och det är ovant och läskigt. Jag är inte van att stanna i känslorna. Men jag lär mig sakta men säkert att göra det och inser att de går över. Att försöka identifiera vad det egentligen handlar om. Är jag egentligen förbannad eller är jag bara rädd? Oftast är det rädslor. Rädslor för att bli ensam, inte duga, inte räcka till... 

Gårdagens löp på Hallandsposten gav lite ångest. Samtidigt en varm och bra känsla i magen. Och alla fina mail värmer mitt hjärta. Men det är blandade känslor att gå ut offentligt såhär såklart. Det är stort och jätteläskigt! Jag är rädd för skitsnacket, ryktena, lögnerna och skvallret det kan medföra. Samtidigt inser jag ju att det där ligger inte hos mig och är inget jag kan påverka. Väljer människor att prata illa om mig, skratta åt mig eller hitta på egna sanningar så får det ligga hos dem. Jag är rädd för blickarna på stan. Men där har jag ju också landat i att det bara ligger hos mig. Det är min skuld och skam jag är rädd för. Det är min syn på mig själv som är rubbad. Inte andras. 

Läkerol...makes people talk? 

 

Jag har tänkt igenom och övervägt mitt beslut att gå ut offentligt väldigt noga. I många år. Jag har skapat mig en stor plattform som jag alltid försökt att värdera och använda till bra saker. Att få folk att skratta, känna igen sig, känna tillhörighet och engagemang i olika saker. Jag inser ju att igenkänningen i detta ämne är enorm och att jag öppnar upp mig i ett ämne där alla i vårt samhälle känner sig träffade på ett eller annat vis. Och det är fint. Att kunna våga stå för vem jag är även om det är läskigt. Att våga vara stolt över min resa och mina insikter på vägen. Att våga blotta mig och därigenom kanske så ett frö hos någon annan. Att det finns hjälp att få - bara man ber om den. Det är väldigt tabubelagt att vara mamma och beroende. Mycket skam. Och det är ofta anledningen till varför vi inte ber om hjälp. För det är det ultimata sveket mot våra barn...tror vi. Ett misslyckande. Dålig karaktär och allt det där skitsnacket vi matats med. Det handlar INGENTING om dålig karaktär. Det är en sjukdom. Och det FINNS hjälp att få. 

Många skriver till mig. Några har tagit livsviktiga beslut efter att ha läst mina inlägg. Några ska följa med mig på NA-möte. Några behöver bara skriva av sig...och sakta börja sin egen resa mot insikten att vi står maktlösa inför vårt beroende. Och att få vara en del av någon annans resa är magiskt. Magiskt!

Men ja, en sämre dag idag. Med verklighet, ångest, saknad, lite sorg och rädsla. Och de här dagarna kommer ju med. Så idag ska jag inte ta en massa stora beslut. Jag har tagit ETT beslut. Jag ska hålla mig nykter idag. I övrigt är det kaffe i stora muggen, mjukisbrallor, Netflix och choklad som gäller. Alice är hemma och är lika lat som mig idag så jag har bra sällskap. En viktig sak jag har lärt mig är att mår jag dåligt ska jag inte vara ensam. För när jag är ensam umgås jag med en beroende. Och det är inget bra sällskap för mig.

Och imorgon kommer min storebror med familj och hälsar på mig! Äntligen!

//Malin

fredag 29 mars 2024

Hej Halland - jag heter Malin & är en beroende!

Dagarna går och för varje dag känner jag mig lite mer som Malin igen. Jag börjar landa lite i mig själv. Det har varit oerhört tuffa år. Kroppen har tagit mycket stryk. En kropp som redan var skör och bråkig fick stryk både utifrån och inifrån. Men mest av allt har själen tagit stryk. Att alltid gå med ångest, rädsla för att bli påkommen och mängder med skam och skuld tar på psyket. Jag tappade mig själv. Jag tappade mina värderingar, mina egna tankar och känslor och jag tappade tron på att jag skulle överleva. Ibland även viljan att överleva. Att jag lyckats vända det här känns ibland helt overkligt. Det är så många år av inre katastrof...som ingen vetat om och som ingen sett. Så många år av isolering ifrån allt och alla och av ursäkter för att inte kunna träffa mina vänner...även om jag egentligen hade ett jättebehov av just dem. Jag gömde mig ifrån alla andra...och ifrån mig själv - tills jag tappade mig själv helt. Men nu börjar jag se Malin i spegeln igen. Och jag kan bli glad av att se mig själv. Jag kan aldrig ändra på det som varit men jag kan vara glad och tacksam över det som är idag.

Idag berättar jag min historia i Hallandsposten. Jätteläskigt. Jag bygger upp en massa katastroftankar såklart. Att folk ska döma mig. Prata om mig. Att jag bara ska bli mitt beroende och att allt annat försvinner. Samtidigt är jag ju stolt över mina dagar. Över att jag lyckats bryta och kommit till en punkt när jag vågar lita på mig själv och mitt beslut. Stolthet över att jag vågar prata om det även om det är så sjukt tabubelagt.
 


Fina Elviz! Fotograf:  Roger Larsson (Kolla in hans grymma bilder!!)


Påskhelg och dagen började med fint väder. Vaknade med lite ångest och ont i magen över att jag skulle ut i HP idag men det släppte när jag landade på Våga Va och träffade gänget där. I eftermiddag tog vi en tur till stranden och käkade och nyss var jag och Nina och tog ett (JÄVLIGT KALLT) dopp i havet på Östra Stranden, haha. Lite omstart av hjärnan och kroppen. Precis vad jag behövde!

Ha en fin fredag! Och tack för all kärlek och pepp ni ger mig!

//Malin

tisdag 26 mars 2024

Meekatt Casa, Hallandsposten & Onödig fakta

Dagarna tickar på och jag mår väldigt bra just nu. Det går ju lite upp och ner såklart men så är ju livet - och så ska det vara. Skillnaden nu är att jag stannar i känslan oavsett om den är bra eller dålig istället för att fly från den. Läskigt och ovant ofta. Befriande ibland. Och en vinst varje dag! I sextionio dagar har jag stannat i känslorna. Och överlevt. Mycket av de rädslorna och känslorna jag "drack på" satt i just drickandet. Mycket av ångesten är förknippad med skammen och skulden - och den släpper lite för varje dag. Och det kommer den fortsätta att göra - så länge jag fortsätter ta bra beslut och gör jobbet.  


Idag spenderade jag förmiddagen med en fotograf  ifrån Hallandsposten. Vi hängde lite här hemma och sedan var vi en sväng vid havet. Grymt duktig fotograf och jag fastnade på hans hemsida sedan och kände ändå att jag var i coolt sällskap när jag såg att han fotat typ alla bra rockband som finns. Och så mig då, haha.
 

 
Det är ju sjukt obekvämt att bli fotograferad alltså. Att inte ha makten över selfieknappen. Och idag skulle det dessutom filmas så skämskudden sitter nästan fastlimmad i ansiktet på mig nu. Men ja, jag behöver ju aldrig själv titta på skiten så det är bara att gå vidare, haha. Det var ju (och är) viktigt för mig att själv få äga min sanning kring mitt beroende och en comeback i Hallandsposten känns fint. Allting som öppnar upp sig för mig nu när jag blivit nykter är fint tycker jag. Nya vinster i livet varje dag. Mycket kommer att ta lång tid att reparera...men det är okej. Jag gör mitt bästa - det får räcka. Jag är så tacksam över att jag inte lyckats förstöra precis allting. Att mycket finns kvar och att min röst och mina ord fortfarande är värt någonting. Att jag har mitt skrivande att landa i - det är det jag mår som bäst av. Och att jag samtidigt kan nå ut visa att det GÅR att komma ur skiten gör den där skämskudden betydligt lättare att bära. 

Eftersom att jag passade på att hetsstäda i panik inför besöket kan jag ju passa på att visa upp lite av nya Meekatt Casa här i Halmstad. Jag har inte fått upp gardiner än och nästan inga tavlor men jag tänker att det får vara okej ett tag till. Jag har haft viktigare saker för mig - att överleva.
 
Lite av sovrummet - med Elviz poserande i fönstret.
 
Vardagsrummet - med mitt något svårplacerade elefanthuvud, haha.
 
Igår kom ÄNTLIGEN Uffe upp på väggen. Det gjorde lägenheten till ett hem för mig!
 
Den där byrån som skänktes bort för att den var "ful". Älskar den precis så sliten och ful som den är! 
 
Lite komiskt idag att jag i vanlig ordning kastade in allt "överflödigt" i klädkammaren strax innan han ringde på dörren. Och att vi sedan pratade om "gömmor" för vinet och slutligen filmade in i garderoben, haha. FAN! Men men - sån é jag. Jag bjuder på mitt kaos...
 
Slutligen en fråga. VEM är idioten som programmerat timern på tvättmaskinerna?! Det står "3 min" men på de där tre minuterna jag stod och stirrade in i maskinen hade jag hunnit en sväng på Ullared, laga en middag och äta 200g Geisha. Jävligt långa minuter alltså. Nu har jag kollat och en "tvättmaskinsminut" varar i tre minuter. Nu vet ni.

 
SÅ många fina och viktiga mail i min inkorg. TACK! Jag svarar lite varje dag i mån av tid. Så fantastiskt att läsa att jag inspirerar och att ni går på möten, tar kloka beslut och gör förändringar. Grattis till alla er! Och tack för att jag får vara en del av era resor med!

Imorgon ska jag ner till Skåne en sväng och träffa en av mina allra bästa vänner! ÄNTLIGEN lite Magda i mitt liv!

//Malin

torsdag 21 mars 2024

Lögner, Manipulation & Tabun

Så var det redan torsdag. Veckorna bara flyger iväg känns det som. Alice har sovit hos pojkvännen inatt så det känns tomt här hemma. Jag är van vid att hon alltid är här och mitt eviga tjatande på mornarna om att "nu måste du gå upp!", haha. Hon har varit sjuk i några dagar men igår lyckades jag få upp henne hyfsat tidigt och hon följde med till "Våga Va" och lyssnade på en föreläsning. Vi har föreläsningar där varje onsdag kring beroende/tillfrisknad och det är så fint när hon är med. Hon känner ju nästan hela gänget där och känner sig "hemma" med gruppen. Även hon mår bra av en massa kramar och av att se mamma må bra och skratta i det sällskapet. 

Jag får så många fina mail hela tiden och det är fantastiskt. Människor som vågar öppna upp sitt "hemliga" liv, spräcka hål på skammen och vågar vara ärliga. Jag blir hela tiden påmind om att jag inte är ensam. Tvärtom - vi är så många som sitter i det dolda med en beroendesjukdom (och en BIB i garderoben) men skuld och skam gör att vi stannar i det. Även om det emellanåt är oerhört läskigt att jag outat mig och min sjukdom såhär offentligt så är det en enorm lättnad. Att inte längre behöva ljuga och manipulera. Inte bära på den jävla ångesten. Att ha en normal puls när jag vaknar. Att kunna titta mina barn i ögonen. Att kunna vara en tillgång istället för en belastning. Att få lov att vara någon som man vill vara med - och inte bara skämmas över eller vara orolig för. Så många vinster hela tiden i att bara hålla mig nykter och drogfri! Ett enda beslut varje morgon från mig gör skillnad för alla i min närhet. Idag väljer jag livet. Oavsett tankar, känslor och händelser ska jag hålla mig nykter idag. "Godmorgon - nu skallar vi den här dagen" - beroendeepersonligheten och jag, haha. 

Jag hade lite kontakt med Hallandsposten i samband med flytten och tanken var (är!) att jag ska komma tillbaka som krönikör där. Lite av en "The cat is back in town", haha. Men så backade jag. Det kändes inte ärligt att skriva roliga krönikor när jag mådde som ett arsle och vibrerade av abstinens och ångest. För mig har det alltid varit viktigt att det jag skriver är ärligt. Även om jag inte berättar allting såklart...så är det jag väljer att dela med mig av ärligt. Har valt bort skrivandet många gånger på grund av just det. Som i skilsmässan. Det blev för personligt och handlade inte bara om mig utan om hela familjen. Men nu behöver jag skrivandet! Jag mår som bäst när jag skriver. Och jag behöver dela mina tankar och känslor för att komma vidare och framåt. Att jag dessutom kanske kan hjälpa någon på vägen är en enorm bonus. Så jag tog mod till mig att skriva till Hallandsposten nyss att "NU är jag redo!". Ska bli fint att komma igång med det och att ärligt få dela med mig av vem och vart jag är.

Ärligheten är min stora nyckel till tillfrisknandet. Min viktigaste insikt hittills. Så många år av oärlighet och manipulation och det är så mycket ångest som skapas av det. Och ångesten leder bara till mer missbruk. För hur bryter man den onda cirkeln? Bara genom att våga vara brutalt ärlig och be om hjälp. Men det är så jävla svårt att lägga sig platt. Att vifta med vit flagg och erkänna allt det man i åratal gjort ALLT för att dölja. Både för sig själv och alla andra.

Det bästa jag gjort är att ta steget att berätta detta såhär offentligt. Nu finns det liksom inga hemligheter kvar. Inga lögner som kan avslöjas. Ingen som kan "komma på" mig eller spekulera. Nu äger jag min egen sanning och jag står för den. Även om det emellanåt känns som att jag vill göra mig osynlig och aldrig komma fram igen. Men nu kan jag inte backa eller ta tillbaka något. Nu vet ja. Nu vet ni. Nu vet vi!

Och kan jag använda min plattform till att spräcka hål på tabun och skammen över beroendesjukdomen så är det ju helt fantastiskt! Kanske var just detta meningen med mitt bloggande i alla år och det som kommer rädda mig?

//Malin