Livet!

Många skriver till mig och säger ”VAD HÄNDER MEEKATT? VARFÖR BLOGGAR DU INTE LÄNGRE!?”

Ganska mäktigt egentligen…att flera utav er skriver till mig att ”Jag har följt dig i fjorton år nu!”. 14 år!? Det är ju helt galet egentligen att ni hänger kvar. Tack!! JAG vill inte ens hänga kvar själv ibland…men är så tacksam att ni vill ha mig kvar här ute i ”ingemansland”.

Livet liksom. Som det blev?! Vafan? Inte alls(!!) som jag tänkte att det skulle bli när jag började blogga om mammalivets ärligheter och härligheter och skulle vara den där roliga mamman. Men det blev som det blev. Men min styrka i skrivandet har alltid varit min ärlighet. Och jag har ju nästan klarat det? Alice fyller 17 på nyårsafton och min Elton är 13 år gammal. Vad hände liksom? Många har följt mig sedan innan Elton var född… Tack igen. Wow liksom!

Idag är det julafton. Igår var det 17 år sedan min älskade mamma somnade in. Och det var första gången på 17 år som jag inte vaknade ledsen och med en klump i hjärtat. Istället vaknade jag tillsammans med mina älskade tonåringar och Alice pojkvän hemma hos min pappa…glad! Jag hoppade i mina snygga ”Starwars-inneskor” som jag fått av Elton (via Tomten) och smög upp till min pappa, drack kaffe och lyssnade på Mix Megapols envisa julmusik. Jag tog på mina fula läsglasögon och läste lite ur min bok ”Kriminalitet som en livsstil” som ingår i min utbildning och bara njöt utav julstämningen, pappas sällskap och lugnet. Det är en helt ny känsla för mig. Att bara vara…och inte känna panik. Och att känna mig helt hemma hos pappa. Älskar den känslan!

2024 har varit ett fantastiskt fint år och samtidigt ett riktigt vidrigt år på samma gång. Jag skrev förut att 2023 var min ”botten” och det var det ju nog. (Hoppas jag!) Det var året då jag vågade prata om och vara ärlig kring min alkoholism, var på behandlingshem i Skåne, tappade nästan alla mina vänner(!), förlorade allt jag byggt upp i livet, flyttade ifrån mitt älskade Mellbystrand som jag bott i under nästan 20 år och tvingade mig själv ner på botten.

 Jag kände att om inte jag vågar vara ärlig mot mig själv och alla er som följt mig och hejat på mig så länge – så har jag inget. Och VILKET fantastiskt gensvar jag fick. Det var det läskigaste jag någonsin gjort. Att gå ut i mina sociala medier och skriva ”Jag är alkoholist!”. Men för mig var det ”leva eller dö”. Och det är ju precis så. Jag har varit nära döden flera gånger…med hjärtstopp, delirium, intensivvård mm. Senast för en vecka sedan…

Och jag hade hoppats att jag nu kunde skriva och stoltsera med min nykterhet och ”antal dagar” och färgglada brickor. Det kan jag inte. För helvete (!) vad mycket svårare det än jag trodde att det skulle vara!? Sluta dricka är ju en sak… Att ta hand om alla de där känslorna är ju en helt annan sak. Jag var på ett NA-möte i Malmö där en kille sa ”Om alkoholen var din lösning…Vad FAN var ditt problem då?!”

Och ja, där trillade lite proletten ned för mig. Alkoholen var inte min lösning (även om det ofta känns så) utan mitt problem! Men det räckte inte för mig. Jag var tvungen att prova igen…och igen…och igen. Men jag fortsatte gå…för att för mig själv på något vis intala mig själv att ”Jag kan hantera det här!”. Men det kan jag inte. Mitt logiska jag säger ”Du ska aldrig ta första glaset Malin!” men mitt ”Beroendejag” säger ”Kör bara!” Du kommer må bra! Ett glas vin klarar du! Det blir kull!” Men det är ju precis det… att jag klarar inte det!

2024 har varit tufft för mig. Vidrigt emellanåt. Jag vet att det är hemskt att skriva men OM jag ska orka skriva så MÅSTE jag vara ärlig. Och det har alltid varit min mening med skrivandet. Även om den inte är så vacker… För sån é jag? Skrivandet har alltid varit min ventil. Ända sedan min farmor lärde mig skriva dagbok vid sex års ålder. (Tack Farmor Gittan! Du fattas oss varje dag!)

Jag saknar min mamma. Jättemycket. Antagligen ohälsosamt mycket...för att jag har lagt hennes välmående i mina händer under alldeles för många år…och ”misslyckades” när hon dog. Jag hade inga verktyg att hantera hennes död samtidigt som jag skulle ta hand om en nyfödd Alice.

Idag är det Julafton. Och ja, livet är trasigt ibland. 2023 erkände jag min sjukdom inför min familj, mina vänner och alla er - jag åkte på behandlingshem i Skåne, separerade, blev skuldsatt, flyttade till Halmstad, gick efterbehandling, sålde min bil och mitt fina matbord och pantade alla mina smycken för att sätta mat på bordet till min älskade Alice. Vi äter middag i soffan, vi tar bussen när vi ska storhandla (och ofta är Alice vänner snälla och följer med för att bära!) och vi lever lite ”studentliv”. Men jag hittar ändå en enorm tacksamhet i att det finns vänner kvar. Och i min utbildning (som jag älskar!). Och i barnen, i Elviz och det faktum att jag fortfarande lever.

Och min fina familj! Utan er finns jag inte! Alla vi fem syskon skriver till varandra nästan varje dag! Älskar det! Och jag har hängt upp 17 år på att sakna mamma…vilket jag ALLTID kommer göra – men idag har jag alla er, vår fina pappa och en morfar som mina barn älskar! Och DET är magiskt! Tacksam för livet! Och oerhört tacksam för alla er som fortsättter följa mig...även om jag inte är den samma "roliga Meekatt" längre...utan bara jag... TACK!

  Tack och God Jul!

 //Malin 

Livet, Paniken & Framtiden!

Livet tuffar på här. Lite skräckblandad förtjusning är en del av vardagen. Jag känner mig väldigt hemma här i Halmstad. Platsen känns verkligen "hemma" och jag älskar närheten till havet, stan och en massa fina platser. Jag älskar att paddla i Nissan på min SUP, bada i havet, tryggheten jag känner på alla möten jag går på och alla trevliga människor jag träffar på här. Men jag känner mig ändå ofta väldigt ensam och lite rotlös. Kvittot av att ha levt så ostabilt i många år blir ju just rotlösheten. Att jag inte kunnat landa ordentligt på en och samma plats på så många år gör att jag aldrig riktigt slappnar av och "bor in" mig. Känns som att jag hela tiden är på väg någon annanstans och det tar otroligt mycket energi när jag bara vill kunna landa med mina barn och bygga upp ett hem där vi trivs och vet att vi ska stanna.

Jag saknar min familj väldigt mycket. Mina syskon. Vet ju att jag har dem ett telefonsamtal bort bara...men just nu i livet skulle jag vilja klämma in dem allihop i min lägenhet och låsa dörren. Jag saknar mamma. Detta årets Mors Dag var den första på väldigt många år som jag inte kunde (eller ville) fly ifrån som jag tidigare gjort. Inte bedöva känslorna, inte byta ut dem...utan bara finnas i dem. Det är fan lättare sagt än gjort när man aldrig provat. Men jag fick en fantastisk dag med mina barn. Vi tog bussen ut till Frennarp till en favoritplats jag hittat. Och där låg vi på en filt i flera timmar. Käkade pastasallad och kakor, skrattade och grät. Lyssnade på musik, fiskade, kliade varandra på ryggen och löste akuta toabesök bakom träd, haha. Ville inte att dagen skulle ta slut. 

Mina viktigaste och bästa människor!

Att bryta alla gamla vanor, kontakter och rutiner är inte lätt. Hitta nya sätt att leva, ta sig igenom vardagen med allt vad det innebär och hantera alla de där jäkla känslorna. Skapa ett nytt socialt liv, välja människor med omsorg och sätta tydliga gränser. Både för mig och för min omgivning. Alltid sätta mitt tillfrisknande först. Öva på att säga nej. Att be om hjälp och att ta emot den hjälp som erbjuds utan att känna sig värdelös. Det är svårt när man alltid varit den som kastat sig in i bilen och kört landet runt för att erbjuda MIN hjälp, tid och kärlek. Jag trivdes med att vara den personen. Men inser ju att jag gjorde det istället för att hjälpa mig själv. Flykt & rädslor. Det är ju lättare att sitta i publiken och heja på någon annan som springer än att springa själv. För tänk om jag snubblar? Kommer sist? Gör bort mig? Inte är snabb nog..? Blir skrattad åt..?

Nu måste jag springa själv. Inte förlita mig på någon. Inte ta till någon tillfällig lösning även om hela mitt inre ibland skriker efter den enkla lösningen. "Ta ett glas vin och kom ner i varv lite. Slappna av!" Men jag vet ju att jag står helt maktlös inför alkoholen och att ett glas blir en hel BIB. Och konsekvenserna blir enorma. Jag kanske inte ens överlever. Och mina barn kan aldrig ligga med huvudet på min mage mer och skratta åt dåliga skämt på Mors Dag. Så jag måste springa själv. Hitta verktyg att våga möta och hantera rädslorna, ilskan och sorgen. Och när den där beroendepersonligheten tjatar inombords måste jag vara stark och säga NEJ. Det kräver ibland mer styrka än jag kan beskriva. Men jag försöker hitta sätt att samla kraft till de där jobbiga stunderna. Skrivandet hjälper mig mycket. Att ta SUP:en och paddla i ett knäpptyst Nissan hjälper mig. Att gå på möten och lyssna och dela med mig av mina tankar hjälper. 

Det HÄR är Sinnesro! 

En dag i taget. Hela tiden. Resten av livet. Jag försöker att inte tänka för långt fram men ibland måste jag ju ändå planera framåt. Både för att livet inte fungerar utan viss planering och för att sätta upp mål att arbeta mot. Ett stort mål jag haft i ett par år är att komma in på en utbildning på högskolan och nu kan jag äntligen checka av den punkten. På mitt femte försök kom jag nu in på den utbildning jag verkligen ville och nu bara längtar jag till augusti. Så ja, det händer ju bra saker i livet. Jättebra saker. Jag måste bli bättre på att stanna upp och njuta av de sakerna och stunderna. Och klappa mig själv på axeln lite emellanåt med. För att jag kämpar vidare, fortsätter försöka och inte ger upp när det känns som att precis allt går emot mig. I augusti börjar jag plugga precis det jag vill och jag kommer över ytan ekonomiskt igen med CSN i ryggen. Fram tills dess är det riktigt vidrigt...men nu finns det ett ljus i den där långa mörka tunneln. Och jag har ett billigare boende på gång. Det är verkligen prio på det! 

Samtidigt som jag behöver den här sommaren på mig att "laga mig" själv, landa och hitta min plats så stressar det mig enormt mycket med ekonomin. Att plötsligt stå helt utan inkomst och med massor av utgifter. Se hur skulderna växer, hyran är obetald, Elton fyller år, det är skolavslutningar och den där jäkla bilen som fortfarande är trasig. Emellanåt vill jag bara ge upp och ser liksom ingen väg ut. Men så andas jag och försöker hitta tacksamheten i att jag faktiskt lever och tar den där promenaden istället för att gråta över bilen. Och tacksamheten i att jag bor i Halmstad och har det mesta inom gångavstånd. Eller stadsbuss som jag nu vågar mig på med. Och promenaden är ju ändå bra för mig, haha. Även om den inte är lika härlig när regnet öser ner. Nu är det juni och juli jag ska ta mig igenom. Två månader. Det måste ju bara gå. Försöker sälja min bil för att lösa det mest akuta men den är ju inte så lättsåld när den inte går att flytta. Och egentligen behöver jag ju min bil...så det tar emot. Men jag får ju bara göra allt som går för att ta mig igenom detta. Och hela tiden hålla fokus på mitt tillfrisknande. Nykterheten först. Alltid. 

Jag har väldigt lätt att gå in i situationer och relationer som inte är bra för mig. Det är inte bekräftelse jag söker utan mer känslan jag har när jag fokuserar på någon annan istället för mig själv. Jag glömmer bort mig själv och mina behov snabbt och flyr in i något annat. Glömmer bort vad jag egentligen vill eller tycker är roligt. Antagligen för att det är jobbigt att ta tag i sakerna. Rädslor för vad som ska hända om jag gör det jag själv vill. För mina egna val de senaste åren har varit allt annat än bra för mig. Och så finns ju den där gnagande känslan av att jag inte förtjänar att faktiskt få må bra. 

Ett år sedan... Delirium. Inlagd på psyk. När hjärnan tror att det kryper insekter innanför skinnet och man klöser sönder sig själv fullständigt. Gör ont att titta på bilderna. Men en viktig påminnelse om hur jävla farlig alkoholen är för mig. Dit vill jag aldrig mer. Ärren lyser på mina solbrända armar idag. Inte direkt vackert. Men också en bra påminnelse. 

Ikväll hänger jag med min älskade Alice. Vi har pluggat lite och fått in en sista skoluppgift, pratat en massa viktigheter och nu ska vi ta en sväng på stan och köpa godis. Hon är så otroligt klok och stark den människan. Hon kom hem med slutbetyg A i sina praktiska ämnen idag. Jag blev så stolt att jag började gråta och för första gången på 10 år fick något tejpas upp på mitt kylskåp, haha.

Stort tack och massor av kärlek till er som hjälpt/hjälper mig genom att swisha mig. Jag har oerhört svårt att be om hjälp och att ta emot den men den har verkligen räddat mig och barnen och jag är så otroligt tacksam. Vet inte hur jag ska kunna återgälda det men kommer visa min tacksamhet genom att hålla mig stark, skriva världens bästa bok om min resa och dela med mig av mitt innersta och på så sätt förhoppningsvis kunna fortsätta inspirera och hjälpa andra människor. Ensam är inte stark. 

//Malin

Självinsikt och äventyr - utan vuxen!

Livet tuffar på här. Det går lite upp och ner men jag kämpar på och tar en dag i taget. Tror det är viktigt nu att inte tänka för mycket eller tänka för långt fram utan att försöka fokusera här och nu. När jag vacklar i måendet vill beroendet ta över och jag måste bli stark i mig själv. Det har varit ett par extremt jobbiga dagar nu och kroppen hamnar lite i krisläge. 

Jag har kört på lite med stödhjul de här månaderna känner jag och blivit trygg i det. Klamrat mig fast i människor som jag känner mig trygg med och lagt all min fokus på dem - istället för att jobba med mig själv. Det är enkelt att hålla sig nykter om man limmar sig fast i människor. Men jag måste ju också klara av att vara stark ensam. Och det har jag aldrig varit. Jag har nog utstrålat det många gånger - men inte känt det. Jag är expert på att stötta och hjälpa alla andra - men oftast på bekostnad av mig själv. Och det är inte bekräftelsen (att jag är duktig) jag mår bra utav - utan bekräftandet för mig själv av att jag duger till någonting. Att jag även om jag känner mig helt trasig - ändå kan få någon annan att må bra eller lyckas. Och det tar en massa energi. Energi som jag inte har.

Minns när jag var liten och människor nära mig var ledsna...hur jag alltid försökte reparera, roa, hjälpa till för att alla andra skulle må lite bättre. Minns hur jag tjuvlyssnade på mina föräldrar i skilsmässan för att jag skulle veta vem jag behövde trösta mest. Och det beteendet har fortsatt hela livet. Jag ger mig in i saker, anställningar och förhållanden och ganska snabbt tar jag rollen som den som ska "fixa" saker. Ta hand om, ställa upp, förenkla, laga och ordna. Jag glömmer bort mig själv varje gång. Blir min chef sjukskriven går jag all in och tar allas roller. Har min dotter det jobbigt i skolan ska jag slåss för Sveriges alla ungar. Är någon ensam ska jag sammanföra, organisera aktiviteter och styra upp. Jag ställer mig i fronten som en "mamma" och tar allas fighter...men inte min egen. För då måste jag ju titta på mig själv...och det är för jobbigt.

Jag mår väldigt bra i stunden när jag gör alla de där sakerna. Känner att jag har en betydelse. Jag engagerar mig, blir duktig och sen när jag närmar mig ett mål...så fallerar jag. Detta är ju det jag måste jobba med. Att sätta gränser för mig själv och för andra. Att inte ge mer än vad jag har. Och att ge mig själv först. Både tid och kärlek. Fråga mig själv vad JAG behöver och vad jag mår bra av. Och be om hjälp att hitta verktygen jag behöver. Jag har många fina människor omkring mig som jag VET vill hjälpa mig om jag bara släpper in dem och släpper garden lite. Jag ska öva på det. 

Idag har jag varit ute på äventyr! Skönt ändå att jag fortfarande är samma förvirrade livrädda och konstiga Malin, haha. Jag kom på igår kväll och att jag skulle på mammografi idag på morgonen. Och eftersom att jag varken har cykel eller bil nu så tänkte jag att jag skulle få promenera till sjukhuset. Alice sa "Men det är ju bara att ta bussen mamma?!". Vadå "BARA att ta bussen?!" Jag har fan inte åkt buss ensam sen gymnasiet och stressar upp mig enormt bara av tanken på det. Var går jag på? Var ska jag av? Hur betalar man? Ska man ha en app? Ska man boka biljett innan eller köpa på bussen? När ska jag plinga? Det är ju mycket som ställer till det i min hjärna här, haha. Men jag fick tydliga instruktioner, skärmdumpar och bilder. Och bästa vännen peppade mig på sms, haha. 

Jag kom så tidigt till busshållplatsen att rätt buss redan stod på plats. Det stod sjukhuset på den. Men det var fel tid så jag vågade inte hoppa på utan väntade snällt till den bussen som Alice och Anna hade sagt att jag skulle ta. Alltså exakt samma...men 20 minuter senare. Men jag betalade med kortet efter att jag frågat busschauffören om bussen stannade på sjukhuset (trots att det stod "SJUKHUSET" på bussen, haha) och satte mig. Stolt messade jag en bild och fick hejarop. Sen började nästa fundering...

Varför finns det TVÅ knappar? Vilken ska jag trycka på och när ska jag trycka? Varför har alla andra bara en knapp? Är den röda en "Nödstopp" och alla passagerare kommer åka ur sina säten när jag trycker? Jag valde den blå knappen. Det pep jättehögt i bussen, den sänktes ner och dörren var öppen jättelänge, haha. Tank Malin kunde sakta och säkert kliva av. Nu vet jag att det är den röda knappen jag ska trycka på. Tänk vad man kan lära sig. 

Väl framme fick jag brösten ihopklämda och undersökta och här lärde jag mig även att klänning inte är det ultimata plagget när man ska på mammografi. Men det gick i alla fall bra och är alltid skönt när det är gjort och brösten hittar sin normala form igen efter tillplattningen. Jag promenerade hem från sjukhuset. Jag behöver ju inte utmana mig själv mer än en gång om dagen kände jag. 

Sen har jag börjat beta av den där jobbiga listan med saker jag måste göra. Försäkringskassan, A-kassan, sjukintyg, laga och sälja bilen...fortsätta släcka bränder och försöka nå näsan över vattenytan. Tjatat på If angående ersättning för min cykel men det verkar vara ett evighetsjobb. Jag behöver verkligen en cykel. Jaja, en sak i taget. Checka av listan. Andas. Vara snäll mot mig själv. Ta hand om barnen och Elviz och inte alla andra.

Imorgon är Alice ledig och jag tänker att vi behöver en mysig dag ihop. Hon är verkligen min klippa i livet nu och jag är så tacksam för hennes kärlek. Behöver ge henne en massa kärlek och tid. Fick en jättefin(!) swish igår med meddelandet "Gör något kul med barnen" så jag tänker att jag kanske ska ta med henne till Helsingör en sväng. Ta tåget ner, bara strosa runt, käka glass och andas lite. Det behöver vi. Även om det är sjukt fattigt nu så är dessa pengar öronmärkta till barnen. Och på måndag kommer Elton äntligen och han ska få njuta av eget rum nu när vi möblerat om och jag flyttat ut i vardagsrummet. 

Massa bra lärdomar idag. Fokusera på mig själv först och främst, tryck på den röda knappen och ha inte klänning på mammografi. Och - jag klarar mig utan vuxen...ibland. 

TACK för all er pepp, stöttning och kärlek! 

//Malin

TACK!

Dag 112. Jag har vacklat lite i måendet de senaste dagarna. Känner mig som en urvriden trasa emellanåt och luften har gått ur mig lite med allting som sker. Jag håller stenhårt fast i min nykterhet och ibland handlar det om en minut i taget. Men den är alltid viktigast och i vissa stunder måste jag bara sätta mig ner och fokusera och släppa allt som stressar och pressar mig. 

Jag kan inte nog uttrycka min enorma tacksamhet och kärlek jag känner för alla er som ville hjälpa mig genom peppande mail och kommentarer, fina sms och gåvor på swish. Jag är helt mållös. I mitt beroende har jag så ofta känt mig maktlös, meningslös och otillräcklig. Att jag inte duger till någonting, att jag inte betyder något eller är värd något. Och så fullständigt överöser ni mig med så mycket omtanke och kärlek. Jag hade sån fullständig panik i hela kroppen för ett par dagar sedan och kände hur allting jag försökt bygga upp de här månaderna bara rann genom fingrarna på mig. Nu har jag betalat min hyra och kunnat släcka ett par av de mest akuta bränderna och det är en sån stor jäkla sten som släppt och jag börjar kunna andas igen. TACK! Så fort jag kommit på fötterna igen kommer jag ge vidare när jag kan. 

En av de viktigaste sakerna jag lärt mig på min resa är att ensam inte är stark. Jag har ofta försökt gå efter att "Jag kan allt!" och vänt ut och in på mig själv för att inte behöva be om hjälp. Det har varit skamligt att be om hjälp. En svaghet. Idag ser jag att det är en styrka och att livet blir SÅ mycket enklare när man vågar släppa på stoltheten, inse sina begränsningar och faktisk be om hjälp. Och jag är ofta den som alltid försöker hjälpa så nu när jag ber om hjälp - så stor det en massa människor beredda där...som bara väntat på ett tillfälle. Så otroligt fint! Jag är varje dag på VågaVa i Halmstad och i den gemenskapen har jag sett så många problem bli lösta bara genom att vi ber varandra om hjälp. Jag skriver en massa CV till folk, har följt med på rättegång och tandläkarbesök. En annan kommer med släp och hjälper till att flytta möbler och grejor. Någon öppnar varje dag och sätter på kaffe så att vi andra kan komma dit och bara landa. Någon lagar en punktering. Alla sitter ju på en massa olika kunskaper, erfarenheter och förmågor och alla vi behöver en massa hjälp i olika situationer och det är en jäkla styrka i en sån grupp. Så nej, jag kan absolut inte själv! Jag kan inte hålla mig nykter själv, jag kan inte trolla fram pengar när livet kört ihop sig totalt och jag kan inte bära upp en bäddsoffa själv för trapporna till lägenheten. 

Den här resan är inte bara negativ och skamlig. Den är emellanåt väldigt fin och lärorik. Mycket önskar jag ogjort men lärdomarna jag får nu...är jag så tacksam för. 

TACK! Kärlek till er!

//Malin

När allt går emot en...

Etthundranio dagar nykter. Det känns som fem minuter ibland och ibland som tio år. Varje dag är ett nytt världsrekord för mig och jag är tacksam för varje kväll jag lägger mig i sängen nykter. Tacksam för varje kväll jag kan krama Alice godnatt utan skam. Tacksam för varje morgon jag vaknar utan abstinens och dödsångest. Tacksam för varje bra beslut jag fattar längs vägen och för de vännerna som berikar mitt liv idag och alltid finns ett samtal bort. Utan dem hade jag inte suttit här idag. 

Men vissa stunder känns livet jäkligt tufft och ohanterligt. Och då skakar det inom mig. Som att kroppen vill tala om att det "finns en lösning". En sjukt påtaglig känsla som jag fallit för så många gånger. En instinkt så inarbetad och rotad att den alltid slår sig fram även om jag VET att det är fel. De gånger jag tidigare försökt sluta dricka har den känslan vunnit varje gång. År efter år. Den där inneboende idioten som har lösningen på precis alla problem som finns. En snabb och enkel lösning som inte bara tar bort det fysiskt vidriga utan även lugnar själen och tankarna för en stund. Varför ska jag inte välja den lösningen när hjärtat slår i 180, kroppen skakar och jag är helt trasig inuti? Det är ju inte så att jag tappat all logik. Jag VET att det är fel. Jag vet att det kommer konsekvenser. Jag vet att jag kanske inte överlever. Men den där instinkten är starkare än all logik i världen just där och då.

På mina etthundranio dagar har jag kommit en bra bit i mitt arbete med min "inneboende idiot". Jag har försonats med dess tankar och lärt mig att vinna förhandlingarna - en efter en. Det där eviga förhandlandet inombords. "Det spelar ju ingen roll om jag dricker EN dag till", "Barnen är inte hemma så ingen märker något i alla fall", "Jag behöver trappa ner så jag måste dricka lite idag", "Soc har i alla fall dömt ut mig så vad spelar det för roll?", "Om jag inte dricker idag kommer jag må ännu sämre och det går ju ut över barnen"... Alla dessa förhandlingar där jag trots att livet står på spel, barnen står på spel och hela min existens står på spel...förlorar. När jag var aktiv i mitt beroende hade jag tappat precis all kontroll och makt över mitt eget liv. Det är svårt att förklara känslan. Maktlös. Totalt maktlös. Oavsett vad människor sa till mig och oavsett hur väl jag själv visste vad jag behövde göra och inte göra - så var jag helt maktlös inför det. Som att beroendet flyttat in i min kropp och tagit över den och min trasiga själ bara hängde med i farten utan förmåga att säga stopp. 

Jag är rädd idag. Rädd att jag ska tappa fotfästet, tappa fokus och viljan. Att jag när jag hamnar i en svår situation ska glömma bort alla de verktyg jag fått och måste använda dagligen för att hålla mig på rätt väg. Att den där instinkten sitter så djupt rotad att den ska ta över och kidnappa mina tankar på nytt. Men jag tror att det är bra att vara rädd. För det håller mig uppmärksam. Så länge jag uttrycker min rädsla och sätter ord på de där känslorna uppstår inga inre diskussioner. De kommer när jag blir tyst. När känslorna blir hemligheter. Jag har inte råd att ha hemligheter nu. Så även om det är jobbigt ibland att öppna upp och bjuda in så vet jag att jag måste det. Diskussionerna, tankebytet och förhandlandet måste ske utanför min hjärna - inte i  den. Är jag ensam umgås jag ju med en beroende. Det måste jag påminna mig själv om ofta. 

Många frågar mig om vad vändpunkten var. Vilket var min botten? Vem vet - den kanske inte är nådd än? Jag tar inte det förgivet. En dag i taget hela tiden - i resten av mitt liv. Jag letade efter en botten i flera år. Jämförde mig med andra beroende och tänkte att "Så illa är det i alla fall inte". Jag hade ju inte förstört allting. Jag bodde fint, hade en fungerande familj, arbete, pengar och vänner. Ingen märkte något och de som anade kunde jag enkelt stöta bort. "Jag satt i alla fall inte på en parkbänk som andra alkisar". Men det var ju precis det jag gjorde. Min parkbänk var bara lite finare. Min parkbänk var mitt sovrum i Mellbystrand. 

Man kan ju tycka att en orosanmälan till socialen kan vara en botten. Eller när ett fint förhållande tar slut pga drickandet. Eller när jag ligger på ett toalettgolv på ett sjukhus och får HLR och hamnar på intensiven. Eller när jag får delirium och sliter sönder mina egna armar i tron om att det kryper insekter innanför huden. Eller när barnen är ledsna och besvikna. Allt det där borde vara bottnar. Det var det inte. Förhandlaren hade alltid ursäkter och förklaringar. Jag kan inte säga exakt vad det var. Men en dag sa det bara stopp. Jag var helt jävla dränerad och slut. Det fanns inte mer Malin kvar. Luften gick liksom ur och jag orkade inte med kämpandet längre. Det fanns bara två val. Att be om hjälp och verkligen mena det...eller att ge upp...och inte överleva. Jag valde livet den dagen i januari. Och jag gör det fortfarande varje dag.

Den här första tiden har mitt fokus varit en enda sak - att inte ta det första glaset. Och att gå på möten, hålla mig nära de människorna i mitt liv som vill åt samma håll som jag. Att försöka skapa rutiner och hålla dem. Och att ta mig igenom dagen...ibland en minut i taget. Och det har jag gjort i 109 dagar nu. Jag är oerhört tacksam för det. Min kropp är tacksam. Mina barn är tacksamma. 

Men medan jag reparerat Malin har mycket runt omkring mig kraschat. Man får ofta höra att "Bara du håller dig nykter så löser sig allting!". Så är det inte. Livet pågår ju samtidigt och saker som MÅSTE göras...måste göras. Det viktigaste beslutet jag tagit på min resa var att bryta upp från Mellbystrand och min isolering där. För att komma därifrån behövde jag en plan ekonomiskt och det var att plugga. Jag kastade mig in i en utbildning på distans och hoppades kunna ha fokus och disciplin att fixa det. Det hade jag inte. All min energi har gått åt till att överleva den här första tiden. Jag har försökt hämta upp, komma ikapp och rädda upp studierna men det har inte gått och jag är utskriven från skolan. Dessutom tvingades jag ta på mig två dubbla hyror i flytten, fick tre månaders elräkningar kastade på mig och en bil som kraschade och rensade allt jag hade. Så nu...står jag liksom här. Nykter dock. Men riktigt i skiten. Och då ska jag hålla näsan över vattenytan och ta en minut i taget. Inte ta till gamla lösningar. Be om hjälp...

Jag har behövt den här tiden för att laga mig. Jag har inte haft något val riktigt. Jag känner ju mina begränsningar och efter så många år av att ta fel beslut så har jag vetat exakt vad jag måste prioritera. Som aktiv beroende var jag sjukt produktiv. Bäst på att starta upp saker! Kasta mig in i nya yrken och nya förhållanden. Kasta mig in debatter, mediabrus och roliga projekt. Men jag lyckades sällan slutföra. Mitt senaste engagemang i Alice skolgång i Laholm och det helvete vi gick igenom blev min totala undergång. Det kändes som att jag slet mig själv i tusen bitar för att hålla Alice hel. Så värt det såklart. Jag är så otroligt stolt över min Alice som står stark idag även om det tagit hårt på henne. Jag var mitt trasigaste jag när jag stod i kommunfullmäktige. Skakade nästan sönder av abstinens när vi hade föräldramöte, åkte direkt in på psykakuten och blev inlagd efter det där besöket hemma hos föräldrarna till eleven som hotat Alice...och väl därinne skrev jag nästa debattartikel till aftonbladet. Och sen SVT och ta kampen för "alla våra ungar"...när jag inte ens orkade slåss för mig själv. Men jag tog oss igenom det - ensam. Jag gav allt(!) jag hade...och jag tog fullständigt slut där. Ibland undrar jag hur fan jag fixade det. Men är så tacksam att min kropp orkade hela vägen innan den gav upp. 

Mina prioriteringar detta året har varit att andas. Att se till att Alice andas hela vägen ner i magen med stolthet. Att visa Elton att jag kämpar och vill åt rätt håll. Att inte ta det första glaset. Att välja livet. Det har dock inneburit att jag inte mäktat med skolan, inte orkat jobba extra för att rädda upp alla gamla elräkningar och dubbla hyror som nu kommer som käftsmällar hos kronofogden. Vidrigt...riktigt vidrigt. Och nu hopar sig allting. Min cykel blev stulen och mitt försäkringsbolag drar ut på en "utredning" gällande om jag ska bli ersatt eller ej. Min bil är trasig och jag kan inte laga den ens för att kunna sälja den. Så jag får snällt promenera dit jag ska. Csn stängde av mig och jag har ett glapp på åtta veckor utan inkomst. Så hyran är inte betald. Och ja...just nu känns det sjukt hopplöst och det enda jag har just nu...är min nykterhet. Och även om den alltid ska komma först...så räddar den inte mig genom detta. 

Jag har gjort upp en ny plan som är mer realistisk. Jag söker efter en billigare lägenhet. En hyra på nästan 12 000 kronor är ohanterligt men jag fick ta det jag fick för att komma loss ifrån Mellbystrand. Jag har sökt in till högskolan i augusti. En utbildning som jag verkligen brinner för och en utbildning som görs i skolan och inte på distans. Inget beslut tagit i panik för min överlevnad utan ett beslut som grundar sig på något jag verkligen vill och tror på. Ett beslut som är Malin. Jag söker sommarjobb nu för att kunna hanka mig fram tills dess men har a-kassa som förhoppningsvis kommer gå in under tiden. Men det som hopat sig nu skrämmer skiten ur mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det som måste lösas idag. Be om hjälp? Var och hur? Sälja mina böcker för 1000 kr st? Jag saknar min mamma. Hade behövt hennes klokhet och hennes kramar nu. Jag saknar min familj. Det jag vet är i alla fall att nu är det viktigare än någonsin att ta det där beslutet varje morgon. Idag ska jag vara nykter och drogfri - oavsett tankar, känslor och händelser. Och jag ska fortsätta göra saker som jag mår bra av. Skriva på min bok, umgås med och tanka kärlek ifrån de som är bra för mig. Krama mina barn. Påminna mig själv om konsekvenserna av ett felaktigt beslut. Ignorera idiotiska mail, brev och kommentarer om hur värdelös jag är. Ta en dag i taget och försöka be om hjälp även om det tar emot. (Så, vill du köpa en jättedyr bok så maila mig!) 

//Malin

Men hur fint?! ♥️

90 dagar, De där jävla känslorna & Stylisterna!

Igår tog jag min efterlängtade 90-dagarsbricka. 90 dagar nykter och drogfri. En sån jäkla bra känsla att sitta på det där mötet och ta emot all kärlek och kloka ord! För 91 dagar sedan hade jag absolut inget hopp om att klara av detta. Jag var så djupt nere på botten och trodde inte det fanns någon väg upp. Varje minut kändes som en vecka. Jag hade dödsångest, min kropp var totalt slut, jag såg ut som ett spöke och jag höll på att förlora precis allt och alla jag tycker om. Jag gick in på det där mötet på skakiga ben, kunde inte lyfta kaffekoppen och hjärtat slog i 180. Jag kallsvettades, var för trött för att gråta och såg absolut ingen väg ut ur helvetet. Men nu vet jag att jag kan. Jag har kunnat i 90 dagar. Gör jag bara exakt samma sak i 90 dagar till...har jag 180 dagar. 

Jag är stolt över mig själv och jag har lärt mig så mycket bra saker på de här dagarna. Men det absolut viktigaste är "bara för idag" - i resten av mitt liv. Att inte slappna av och känna "detta går ju bra". Detta GÅR bra just för att jag hela tiden tar en dag i taget och inte tillåter mig själv att släppa fokus. Jag måste sätta nykterheten först i alla lägen. Inte utsätta mig för platser, människor eller situationer som inte är bra för mig. Ta beslut varje dag. Idag ska jag inte dricka. Påminna mig själv om vad jag är tacksam för. Och den listan varierar. Ibland är jag tacksam för hundra olika saker. Vissa dagar är jag bara tacksam över att jag inte tog det där första glaset som skulle leda tillbaka i fördärvet. Sinnesron...kan ju diskuteras, haha. Den kommer inte på köpet bara för att man blir nykter. Den glimtar till emellanåt...och ibland vill jag ta livet av alla jag ser, haha. Det är inte enkelt bara för att man tar ett beslut. Sinnesron som alla tjatar om känns förbannat långt borta ibland. Och då får jag ta en minut i taget. Men jag har insett att jag inte kan själv, att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Jag har lärt mig att be om hjälp. Och jag har lärt mig att jag måste vara snäll mot mig själv. Inte jaga lycka och bekräftelse utan att hitta det i mig själv. Jag är bra precis som jag är. Tillräcklig. För mig. 

Många år är liksom "kidnappade" av mitt beroende och allt förknippas med drickande. I allt jag gör så fattas drickandet då det varit en så stor del av mitt liv under väldigt lång tid. Även om det varit väldigt destruktivt och idag bara förknippas med ångest så är det ett så invant beteende att det på något vis saknas och vill ta plats. Vad ska jag använda handen till om jag inte har ett vinglas i det? På den nivån är det emellanåt... Som att lära sig gå igen. Och det finns ju precis överallt - in my face! Jag kan inte scrolla på mobilen utan att bli bombarderad av reklam för vin och drinkar, jag kan inte gå på stan utan att passera krogar, uteserveringar eller påverkade människor och jag kan inte prata med gamla vänner utan att det kommer på tal. Det lär jag mig sakta att hantera. En dag i taget. Jag lär mig att gå lite omvägar på stan, dölja annonser i flödet, välja mitt sällskap och min omgivning. Inte utsätta mig för situationer som kan få mig att släppa garden. 

Bara jag ska ringa ett samtal så kommer det upp. Vinglaset? Var är det? Eller laga mat...städa...skriva. Det där jävla vinglaset (eller kaffekoppen oftast) hängde med mig som en jävla snuttefilt under så många och nu har man ryckt den ifrån mig. Så mycket trygghet satt i det där äckliga vinet. Även om jag idag ser (och insåg för många år sedan) att det bara förstörde mitt liv så var det min snuttefilt att ta till vid alla känslor som uppstod. Och den invanda reflexen sitter kvar tills min hjärna lärt sig nya beteenden och fått nya minnen utan den snuttefilten. I helgen åkte jag till Göteborg och skapade nya fina minnen - utan alkohol. Sist jag var där åkte jag ambulans...efter att ha försökt döva en njurstensattack med 4 oxynorm och tre liter vin. Den här helgen strosade jag på stan, fikade med en fin vän...gick på ett NA-möte och åt världens hotellfrukost. Utvilad. Hungrig. Glad. Inte bakis och illamående med dödsångest. Nya minnen som ska nötas in i hjärnan tills de tar över de gamla.

Det är ju de där känslorna som ställer till det. Och hur jag hanterar dem. Att stänga av fungerar inte längre. Att dränka dem fungerar inte heller. Snuttefilten är borta. Så jag måste stanna i de där jävla känslorna och låta dem passera. Och lära mig att jag överlever. Känslor kan inte döda mig. Snuttefilten gör det garanterat. 

Jag var på ett behandlingshem i Skåne förra våren vid den här tiden. Där skulle jag för första gången prata om mina känslor kring mammas död...inför hela gruppen. Jag hade förberett min uppgift och skrivit ner allting. Men när väl orden skulle ut ur min mun blev det totalt stopp. Jag fick inte luft. Hela mitt inre skrek i fullständig panik och det kändes som att jag skulle dö. I femton år höll jag de där orden inne. Jag kunde skriva orden. Jag kunde sätta ord på känslorna. Men att verkligen KÄNNA dem...kunde jag inte. Då tittade min kloka behandlare Mats på mig och sa "Malin...andas. Det värsta som skulle kunna hända...har ju redan hänt!". De där orden alltså. De har bitit sig fast och där och då lossnade det. Jag gjorde min redovisning - fulgråtandes och utan luft i lungorna, haha. Men jag fick sagt allt det där...som jag trodde jag skulle dö om jag sa högt. Jag satt i känslan, pratade om den och överlevde. Det är bara känslor. Och de är inte farliga. Bara om jag agerar på dem...och dricker på dem. 

Jag tränar på detta varje dag. Att inte stänga av känslorna. Att säga ifrån, att prata om saker som irriterar mig, gör mig ledsen och arg. Att inte bita ihop som jag gjort i så många år. För varje gång jag gör det letar kroppen efter sin snuttefilt. Så jag säger ifrån även om det är obekvämt istället för att samla ihop en massa känslor till en knut i magen. Jag har alltid varit usel på att hantera känslor. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag har ätit på känslorna, stängt dem inne, druckit på dem och dövat dem med annan skit. 

Med nykterheten kommer verkligheten som en käftsmäll. Konsekvenser av livet jag levt. Relationer som behöver tid att repareras, praktiska saker som skjutits åt sidan...skrivandet som halkat efter. Men det kommer även helt fantastiska vinster varje dag. Små och stora saker. Idag och igår har jag fått njuta av en av de största vinsterna. Tid med Alice och att få följa med henne till skolan. Hon var ledsen och behövde lite pepp och extra kärlek och jag kan finnas där för henne när hon behöver mig nu. Och jag fick spendera två dagar på fina Drottning Blanka och i hennes klass. Extra lyx att hon pluggar till stylist och jag blir ompysslad till max, haha. Idag fick jag en håruppsättning och igår fick jag en uppfräschning i ämnet sexualkunskap! Bara en sån sak, haha. Hur många 16-åringar VILL ha med sin mamma på en sån lektion?! Jag hade hellre dött när jag var sexton, haha. 

Varje dag är en vinst. Små steg framåt. Ibland flera steg tillbaka. Men jag vill aldrig mer tillbaka till det som varit. Till ångesten, till de dåliga relationerna, till det destruktiva, till en förgiftad döende kropp... Jag fortsätter på min väg. Små försiktiga steg. 

Tack alla ni som följer min resa och hejar på mig. Tack för alla fina kommentarer och mail. Tack till er som vågar be mig om hjälp och för att jag kan ge er den. Jag hade en "frågelåda" på instagram men alla era frågor försvann så ni får gärna ställa dem här i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan. 

Nu ska jag ge mig ut och handla i min fina balfrisyr, haha. Ögonen är i alla fall på mig så jag kan passa på att göra lite reklam för de duktiga stylisterna på Drottning Blanka när jag ger mig ut.

//Malin

Vikitigast först & lite Hockey!

Jag är sjukt trött. Både kroppen och hjärnan är slut känner jag. Det är mycket tankar som snurrar nu. Jag närmar mig nästa milstolpe som är 90 dagar nykter och drogfri och varje dag nu är ett nytt personligt rekord. Jag har inte haft så här många nyktra dagar sammanhängande på väldigt många år. Jag måste påminna mig själv om min bedrift och om min tacksamhet kring den. Vissa dagar är det enkelt - andra dagar är det sjukt svårt. Igår var en riktig skitdag och idag är heller ingen bra dag. 

Jag ÄR väldigt tacksam för min nykterhet, mina vänner och det liv jag sakta men säkert försöker bygga upp här i Halmstad. Och jag vet att det måste få ta sin tid. Att inget kommer utan ansträngning och att tankar och mål stannar vid just tankar och mål om jag inte faktiskt gör något aktivt. Jag måste alltid sätta nykterheten först och se till att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna för att klara av det. Hålla balans i det grundläggande med mat och sömn. Bryta isoleringen och umgås med personer som gynnar min nykterhet. Prata om mina känslor och gå på möten. Acceptera att det är svårt emellanåt...för så är ju livet. Oavsett om man är beroende eller inte. Skillnaden nu för mig är ju bara att jag inte flyr ifrån mina känslor. Men det är inte så "bara". Jag har gjort det i så många år att det är en invand reflex. Innan jag hinner tänka klart en "jobbig" tanke eller ens identifiera var känslan kommer ifrån har min beroendehjärna redan hittat lösningen på problemet och skriker ut den till mig. 

Idag känner jag ändå tacksamhet. Tacksamhet över att inte vakna med den där ångesten, planerandet och förhandlandet. När ska jag dricka? Vad ska jag dricka? Var ska jag handla? Var ska jag gömma det? Hur mycket behöver jag? Har systemet öppet imorgon? Behöver jag köra mer bil idag? Hur ska jag komma ifrån det där mötet jag bokat in? Vad ska jag säga när jag avbokar lunchen med vännen? Kör jag förbi något systembolag på vägen hem? Har jag något ärende förbi? Ska barnen sova hemma? Vem kan ha vin hemma som jag kan hämta och vilken ursäkt ska jag hitta på? Det är så JÄVLA skönt att slippa det där eviga planerandet som maler sönder ens hjärna och tar över hela ens liv. 

De första dagarna var såklart jobbigast. Då var jag ju i akut abstinens och kroppen mådde skit. Jag fick hjälp av min läkare med nedtrappningsmediciner för att lindra den farligaste abstinensen. När de dagarna väl passerat och hjärtat började slå lite lugnare började det mentala arbetet. Från total besatthet dygnet runt till att bara försöka andas och ta en minut i taget. Efter hand blev minuterna till timmar...och dagar. Men ibland är jag tillbaka på "en minut i taget" och det är okej. För jag vet att det blir bättre igen. Det är bara tankar och känslor och de går över. Agerar jag på dem på mitt gamla invanda sätt kommer jag bara spä på dem och ge de där tankarna och känslorna makt över mitt liv igen. Så andas...här och nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag vet inte vad som händer imorgon. Men här och nu kan jag välja att andas mig igenom det som känns jobbigt, prata om det och låta det passera. 

Efter morgonmötet igår cyklade vi en runda i det fina vädret. (Eller ja, jag satt ju tryggt och skönt i "kattlådan" och njöt av solen, haha.) 

Lådcykel är ju det bästa!

Men vi cyklade i alla fall förbi AA här i Halmstad och slank in på ett lunchmöte i min gamla "hemmagrupp". Kändes fint att komma tillbaka dit med lite nykter tid och känna att man tillhörde även där. Förra omgången kände jag aldrig så. Jag dömde ut dem och jag dömde ut mig själv. Jag var inte som dem. Nu är jag PRECIS som dem. Vi kommer ifrån helt olika bakgrunder men vi vill alla exakt samma sak - och det skapar en fantastisk tillhörighet och samhörighet. Och det behöver jag känna. Varje dag. 

Och det var någon mening med att vi cyklade förbi och hoppade in på det där mötet. Idag ska de ha ett öppet möte (alla är välkomna!) där det är en föreläsning kring sjukdomsbegreppet. Jag har lyssnat på den flera gånger men den är SÅ viktig och bra. Jag sålde mina Röglebiljetter och styrde om hjärnan till "viktigast först". Så ikväll ska jag dit. 

Och många mailar mig och ber om hjälp, vill gå på möte och vill ha svar på sina funderingar. Både beroende och medberoende. Och ska jag tipsa om EN bra sak idag att göra - så kom på detta mötet. Det är här i Halmstad klockan 18 på Hertig Knutsgatan 39 (källaren). Det är en väldigt givande föreläsning för alla människor som berörs av beroende på ett eller annat sätt. Sitt och lyssna, ta en kaffe och andas lite bara. 

 

Idag är jag fylld av saknad och sorg. Konsekvenser av mina tidigare beslut blandat med viss orättvisa. Jag försöker att inte vara bitter och lägga över skulden på andra. Men det är väldigt svårt ibland. Det är lätt att jag tar på mig allas olycka på mina axlar. Skam och skuld som gör att jag inbillar mig att allt som händer är mitt fel. Så är det såklart inte. Det finns ju fortfarande idioter där ute, haha. Allt kretsar inte kring mig, mitt beroende och min skuld. Alla vill inte mig väl helt enkelt. Så är det ju. Så jag försöker att inte ta på mig andras känslor.

Jag har suttit på socmöten där jag känt mig som en måltavla som ALLA kastar pil mot. ALLT är mitt fel. Ingen annan har en del i problemen som finns. Titta på Malin, hon är alkis och allt som går åt helvete beror på henne! Den känslan förmedlades om och om till mig. Jag har aldrig känt mig så utsatt och idiotförklarad som där och då. "Vad har du för plan NÄSTA gång du tar ett återfall Malin?" Inte "Hur arbetar du med din tillfrisknad nu?" Och inte "om" jag tar ett återfall utan alltid "när". Och är man under utredning vågar man inte ens andas i de där rummen.

Det är sorgligt. Det är SÅ många som inte vågar be om hjälp av just den anledningen. Okunskapen och bristen på förståelse. Man kan studera sig till en titel men äkta förståelse och kunskap kommer ifrån egen erfarenhet. Det är så lätt att döma andra människor. Jag gör det också varje dag. Men för varje dag blir jag lite bättre på att förstå vad som kan ligga bakom den där masken eller fasaden. Att arrogans kan vara rädsla, att ilska kan vara sorg, att bitterhet kan vara något så enkelt som hunger eller trötthet. Att allt inte är som det ser ut och att man kommer väldigt långt med att bara lyssna och försöka förstå istället för att döma och peka med hela handen. Jag får många "rop på hjälp" i inkorgen ifrån just mammor med en enorm skräck för just soc och deras utredningar. Jag har själv legat hemma dödssjuk i abstinens och inte vågat ringa ambulans av just den anledningen. Och mitt sjuka jag tyckte det var bättre att faktiskt riskera att dö...än att be om hjälp. Det säger ju en del om bemötandet jag ibland fått, om skulden jag känt och om rädslorna. 

Kunskap är makt. Ju mer jag lär mig om min sjukdom desto mer verktyg får jag för att tillfriskna. Så ikväll hejar jag på Rögle ifrån en sunkig källare i Halmstad istället - tillsammans med andra människor som också väljer livet varje dag. Och jag kan ju göra det i min Rögletröja. Fint ändå!

//Malin