För mig är det helt obegripligt. Föräldrar är rädda för sina egna barn. Man låter barnen styra och ställa för att undvika konflikter. Man tar den enkla vägen och tittar åt andra hållet och försvarar det med att "de lär sig av sina misstag!" och "hon hade ju frusit och kunnat ta på sig mer i skogen!". NEJ. Så funkar inte livet! Man kan inte ramla in på en arbetsplats en timme för sent i morgonrock med ett glas vin i handen och förvänta sig att chefen tänker "Äh, hon inser nog att det där var lite tokigt och gör bättre val imorgon!". Så. Funkar. Inte. Livet. Man får sparken då.
Jag är stenhård med barnen när det krävs och det är jag av kärlek. Jag har aldrig vågat käfta emot mina föräldrar när jag var liten. Och jag har bara jättebra minnen från min barndom. Tydliga regler och en MASSA kärlek. Jag hade full koll på vad som var rätt och fel och mina föräldrar var noga med att visa vad som gällde. Konsekvenser och beröm. Och det är en gåva för mig idag. Är man väluppfostrad och har social kompetens kommer man långt. Men idag är uppfostran ett skällsord och jag undrar - när blev det så? När blev det fult att uppfostra sina barn? Handlar det om att föräldrar är så jävla konflikträdda att de inte vågar sätta gränser eller handlar det om att jämställdhetsdebatten har gått så pass mycket överstyr så att vi inte bara ska jämställa könen utan även åldrarna? En 7-åring är lika smart som en 37-åring och att påstå annat är kränkande? Jag har sagt det förut och säger det igen - kränkt är ett dumt jävla ord som överanvänds i det här landet. Sluta med det och ta ansvar istället!
Vad är det för barn vi vill se växa upp? Vilka blir nästa vuxna generation? De som ska ta över makten i samhället, de som ska ta hand om våra äldre, våra barn, våra sjuka? Vilka blir nästa generations poliser, lärare, pedagoger, läkare och vem sitter i kassan på Ica? Är det de barnen vi uppfostrade till att ha respekt för andra människor, att resa sig upp för äldre på bussen, att hjälpa en medmänniska, att visa omtanke och empati och att dela med sig eller är det barnen som fick allt serverat? De barnen som genom "fri lek" fick hitta på lite egna regler, överöstes med mutor istället för kärlek och som slapp följa med på den där skogspromenaden för att det var kränkande att be barnet ta på sig ett par jeans? Ska vi gå vid sidan om ungarna och vägleda dem genom livet eller ska vi springa framför och sopa undan allt som skulle kunna vara jobbigt?
Livet är skit ibland. Ibland får man en käftsmäll utan dess like och man tror aldrig att man ska kunna resa sig igen. Men det gör man. Långt där inne vet man att man överlever. Man tar sig igenom bekymmer och motgångar för man har lärt sig att det finns en väg ut. Det har vi lärt oss genom konflikter, motgångar och prövningar. Livet. Man kan inte skydda barnen från livet. Men vi kan visa dem hur det fungerar och lära dem att hantera konflikter genom att låta dem vara med om dem. Alice vet att jag inte ger mig. Jag tänker att det lär henne att stå på sig. Att man inte bara kan köra över mig och mina beslut visar henne att hon ska stå stark när någon försöker påverka henne och hennes beslut. Det hoppas jag att hon har med sig genom skoltiden när "fri-lek-generationen" försöker sätta klorna i hennes klokhet.
Jag gör också fel. Men jag har lärt mig en sak hemifrån som är jättebra. Man kan alltid säga förlåt. Ibland tar jag fighter utan att tänka mig för och då kan jag sätta mig ner och säga "Förlåt Alice. Det var dumt av mig att bråka om de där skorna. Mamma är lite stressad och tänkte sig inte riktigt för. Du har rätt gumman. Förlåt att jag blev arg." Man kan göra så. Jag har inte alltid rätt. Jag viker för att jag inser att konflikten i sig var onödig. Uppfostran är inte lätt. Det är skitsvårt emellanåt. Tårar. Hårda ord. Men så länge man är tydlig, har tydliga gränser och står stark i sin föräldraroll blir man den som barnen litar på. Mina barn VET vad som gäller och det vet även deras kompisar. Mina barn blir oerhört ledsna och besvikna på mig ibland. För att "alla andra får ju". Det bryr jag mig inte om. Jag skiter fullständigt i vad alla andra får och inte får. Jag förklarar för Alice att bara för att alla andra får så betyder det inte att det är rätt.
"Alla andra får mobiltelefoner och datorer" säger vår 7-åring. Det får inte våra barn. För jag vill att de ska pyssla, leka, rita och hitta på hyss som gör mig galen. Jag vill att de ska smyga in lera och vatten i lekstugan, hämta Mariekex i skafferiet och äta upp ett helt paket i smyg, klippa håret på barbiedockor och göra dockteater av glasspinnar och garnnystan. Jag vill att mina barn ska vara barn. Vuxenvärlden kommer så småningom och där väntar en utmaning utan dess like. Ju längre jag kan hålla dem ifrån den desto bättre är det. Tiden nu - kommer aldrig mer och sekunden efter att jag förklarat för en besviken tös varför hon inte får en egen ipad står hon på rummet framför spegeln med ett hopprep i handen och är Miley Cyrus. Underbart! Jag tror det är lättare att sikta mot stjärnorna om man inte har näsan i en skärm hela sin uppväxt.
Alice hade en jättebra dag i skogen. Hon satt på bar mark och käkade bullar, hon klättrade i backarna efter svamp och hon stod högt uppe på kraftstationen med armarna utsträckta och vrålade höstens första höstskrik. Varm och trygg. För så jobbar vi.
Fotograf Tommytott
over and out.
//Meekatt...
