Freddy, Statistik & Förlossningar!

Waah! Jag har ju inte publicerat mina svar på frågestunden jag haft. Massor med frågor kom in och här kommer svar på en del av dem:

* Hur träffades du och Freddy och hur länge har ni varit gifta? Inte den vackraste historian kanske, haha. Jag blev kär i Freddy första gången jag såg honom. Jag var sambo med Freddys barndomsvän och det var så vi träffades. Freddy var också upptagen och ett år senare lite drygt bröt jag upp ifrån mitt förhållande och Freddys sambo flyttade. Då blev det vi...och det är 14 år sedan nu. Massor med kärlek, en hel del motgångar och sorger på vägen men vi är starka tillsammans. ♥ Att hitta någon som står ut med mig och mina svordomar är fan inte lätt.

* Varför började du blogga? Jag ville få fram en ärligare bild av familjelivet. Jag var sjukligt trött på allt jävla mysande och bakande som jag fick tryckt i ansiktet via alla sociala medier och föräldratidningar. Så jag ville ge min bild...av min vardag och verklighet. Att bloggen skulle läsas av så många och bli så uppskattad kunde jag ju aldrig drömma om. Kommer ihåg att jag ringde Freddy en dag och sa "Idag har tjugo personer läst min blogg! Undrar vilka det är!?"

* Du skriver ofta om din mamma? Är det för att få fler läsare? Haha, ja det är bara därför. Nu hoppas jag att jag får en dödlig sjukdom också så att statistiken får sig ett riktigt jävla uppsving.

* Har du en pappa och hur är han? Ja, jag har en pappa men skriver inte så ofta om honom kanske. Har lovat att lämna honom utanför bloggen tills han är pensionär, haha. Han bor i Malmö, är varm och kärleksfull och vi pratar och ses så ofta vi kan. Det blir inte så ofta som jag hade önskat men det beror på att jag har för många järn i elden alltid och flänger en massa. Jag är oerhört stolt över min pappa. Han har arbetat som rektor på Rosengårsskolan i Malmö i många år och är en stor förebild i min karriär. Man kan om man vill. Trots att jag slarvat med skolan och tagit ett par omvägar i livet så har han alltid uppmuntrat mig. Pappa är den smartaste jag vet och är alltid den som jag ringer för kloka råd när det gäller jobbet, formuleringar i krönikor, lediga objekt på hemnet och recept på äppelpaj. När vi var små var han lärare och vi hade långa härliga sommarlov tillsammans och trots skilsmässor och en del tårar på vägen så är min uppväxt FYLLD med glada härliga minnen och massor med kärlek.

* Varför svär du så mycket? Svär barnen med? Jag svär antagligen för att jag kokar av känslor åt alla håll, haha. Ibland räcker inte ett "katten också" som är barnens favorit-svordom. Barnen svär inte.

* Varför skriver du aldrig om politik? Jag tycker inte att min politiska ställning är viktig i bloggen. Jag har en massa åsikter och svär högt framför TV:n men bloggen är till för något helt annat. Jag får ofta mail om att jag "som offentlig person har ett ansvar" och "borde utnyttja det faktum att jag har så många läsare med att förmedla viktiga åsikter". Men fy fan vad tråkigt det skulle bli. Det är inte därför jag bloggar. Jag bloggar för att jag tycker det är kul och för att jag vill nå ut med ett budskap. Jag lägger vikten vid det - att nå ut till alla mammor som liksom jag ibland kämpar och tycker att det är pest att vara förälder. Jag vill visa att familjelivet inte bara är tacos och fina barnvagnar. Hela bilden. Sanningen. Och kärleken såklart! Det är viktigare än Jimmie Åkessons val av tårta till kaffet. Den kan man läsa om på Aftonbladet.

* Hur många syskon har du? Är du yngst/äldst? Jag har fyra syskon - en av varje sort. En storasyster, en storebror, en lillasyster och en lillebror. Lycko mig! ♥

* Jag undrar vad du jobbade med tidigare? Jag har jobbat som barnskötare, säljare, administratör på Kundservice och pluggat Personaladministration.

* Hur gammal är du? När fick du ditt första barn? Vill du ha fler barn? Jag är 34 år, Alice fick jag när jag var 27 år och njae...jag tror inte det blir fler barn här. Två är lagom.

* Strandhuset verkar ligga i närheten av ert "vanliga" hus. Hur kommer det sig att ni har två hus? Hur stort och hur modernt är strandhuset? Strandhuset ligger 5 minuter ifrån vårt "vanliga hus". Det har varit en dröm i många år att få köpa just det huset som tillhörde en släkting till Freddy. Hon dog nästan samtidigt som Freddys pappa och då valde vi att köpa ut övriga i familjen och göra huset till vårt. Det är 90 kvm och ett riktigt hus. Det är gammalt och charmigt. Dock för litet för oss och tanken är att vi en dag ska ha råd att riva och bygga nytt på den tomten. Tills vidare kämpar vi på med två huslån och älskar vårt strandhus.

* Hur tar du bäst hand om dig själv? Hm, här är jag nog som sämst. Jag borde så mycket men har alltid "fullt upp" tycker jag. Men jag har skaffat mig ett gymkort och vet att jag mår som bäst efter ett par veckor när jag är "igång" med träning. Jag försöker att göra saker som jag mår bra utav och jag har lärt mig att säga nej till saker som jag inte brinner för eller hinner med. Jag mår som bäst en fredagskväll när hela familjen sitter ihop i soffan och är aptrötta och har en ledig helg framför oss. Men ja, jag ska bli bättre på det där...att ta hand om mig själv.

* Hur går det med maten - har du testat något av all tips mer än att Freddy fick vara mästerkock? Haha, det är ungefär det samma. Men jag har lagt ner tjatandet för en tid nu och kör ignorans. ;)

* När du var yngre vilket var ditt drömyrke? När jag var liten ville jag bli frisör. Sen insåg jag hur ofräscha människor kan vara och drömmen dog. Sen ville jag bli lärare men kom på att jag inte har tålamod med andras ungar och gnälliga föräldrar, haha. Författare har alltid varit en dröm och statsminister står fortfarande högt på listan.

* Hur mycket Geisha äter du? Haha, numera är jag faktiskt jäkligt trött på Geisha så det blir inte så mycket.

* Du svär mycket i dina texter. Svär du lika mycket när du pratar? Ja, jag svär lika mycket när jag pratar. Jag skriver ju som jag pratar. Sån é jag.

* Tror du att dina barn lär sig ett bra språk när du som deras förebild har ett uselt språk? Mina barn har ett väldigt bra språk, svär inte och är artiga och väluppfostrade. (Det var väl ett jävla tjatande om kina svordomar!?) ;)

* Är det viktigt med fina kläder på barnen? Märkeskläder är absolut inte viktigt hemma hos oss. Jag kan lika gärna handla ett plagg på Ica Maxi som på Polarn & Pyret. Men hela, rena och fina kläder är viktigt. Jag är en mästare (!) på att hitta reaplagg och handlar nästan alla barnens kläder på halva reapriset. Jag köper i större storlekar när det är rea och lägger undan så att vi kan plocka fram när de växer. Igår hämtade jag en jättefin vårjacka till Alice i garaget som jag köpte för två år sedan. Den hade kostat 699 kr och jag gav 75 kr för den på en outlet i Båstad. Lite av en sport för mig det där, haha. Sen kommer ju barnens egen smak in och förstår mammas planer lite då det matchas lite hejvilt.

* Vilken bild menar du att du som mamma och förebild ger när du alltid skriver negativa saker om familjen? Är du inte rädd att skrämma andra ifrån att skaffa barn? Eller är det så hemskt så att du vill det? Haha, jag kanske skrämmer en del? Är man så lättskrämd är man kanske inte redo i alla fall? Jag skriver inte alltid negativa saker om familjen - jag skriver precis som det är. Det är fantastiskt att vara förälder - OCH skitjobbigt! Men jag skulle inte byta familjelivet mot något i världen. (Jo, ett par dagar kanske men tyvärr kan man inte trycka på pausknappen.)  Jag vill ge andra föräldrar som känner som jag bekräftelse på att det är okej att känna som de gör. Det är viktigt för mig.

* Vad jobbar du egentligen med och hur tjänar man pengar på att blogga? Jag startade upp företaget Meekatt Media, Event & Design och i det ingår bloggen, min webshop med tavlorna, marknadsföring på bloggen och olika event och mässor som jag är med och arrangerar. Just nu är Familjemässan Krakel & Spektakel en stor del av mitt arbete. Har man tillräckligt många läsare så hittar företagen dig och du kan erbjuda annonsplatser och samarbeten mot betalning.

* Vad har du för fritidsintressen? Jag har ingen fritid, haha. Jag älskar mitt jobb och får jag tid över pysslar jag med bloggen eller designar tavlor. Har vi som familj en ledig dag åker jag helst iväg till en mysig plats och har med lite fika och bara myser.

* Hur ofta har ni sex? Vi har tre små barn under sju år och det är liksom dött på den fronten och jag är nyfiken på hur andra har det. Ursäkta frågan. Haha, inte så ofta tyvärr. Vi har oftast barn i sängen och Freddy somnar vid nattningarna. Det går i perioder det där. Har vi en "bra period" är det några gånger i veckan - andra perioder kan det gå flera veckor mellan.

* Vilket är ditt bästa tips inför en förlossning? Glöm inte mobilladdare och kamera. Ladda med cola och choklad för energi. Ta med inneskor. Förbered dig mentalt på att det kan göra förbannat jävla ont och lyssna inte på alla "kloka råd" och låt dig inte skrämmas av att det känns som att du ska bajsa på dig. Antagligen bajsar du på dig och då är det snart över, haha. Under min första förlossning la jag en massa energi på att vara rädd för smärtan då jag trodde att det var fel. Jag trodde att jag skulle dö och att ingen tog mig på allvar. Alla hade sagt "Det gör inte SÅ ont." Det gjorde så ont på mig och jag hade klarat av det bättre om jag hade varit mer förberedd på den delen. I övrigt kan man inte förbereda så mycket. Förhoppningsvis hamnar man i händerna på Barnmorskor och läkare som guidar en igenom det hela på ett bra sätt. Vila i pauserna om du får några. Skäll på din man. Bajsa på dig. Skäms lite och kom igen!

* Om du får ta med dig en sak till en öde ö? Vad skulle det vara då? En båt?

Ja, det var några av frågorna. Lovar att ta tag i resten så fort jag får en stund över! Nu ska jag ta tag i Krakel & Spektakel!

over and out.

//Meekatt...

Strandhuset ♥

För sån é hon! ♥

Idag fyller min farmor 90 år. Nittio år. Och hon är pigg, frisk och glad. Tack för det. Tack för att jag får ha min farmor i livet och för att hon har fått vara och är en stor förebild för mig i livet. Livet har inte varit så enkelt för min farmor. Jag ser henne som en stark, rolig och arbetsam kvinna med en lång och tuff historia. Älskad. Uppskattad. GRYM på att baka pepparkakor och "julagubbar" och en sån där kvinna som kan gapskratta. Det är det minsann inte alla som kan eller vågar. Hon kan det. Jätteliten till växten men STOR i sin personlighet. Hon brukar skoja och säga att jag borde bli präst. Jag skulle bli en jävligt bra präst. Förutom det där med alla svordomar...och den där detaljen att jag inte tror på Gud. Men annars!

Livet. Som mamma till två små pojkar blev hon ensam. Hennes man (min farfar Birger) dog under en operation. Farmor blev ensam. Utan pengar. Allmosor ifrån byns invånare blev räddningen och än idag återgäldar hon det genom sin godhet och sitt härliga leende. Jag minns att jag som liten åkte med henne runt i bilen när hon var "hemsamarit" och åkte hem och hjälpte gamla människor med olika saker. Hon hade hårda karameller i en plåtask i handskfacket och nådde knappt över ratten. Arbetet i kyrkan. Konfirmationsläger, barntimmar, tusentals utdelade psalmböcker och de vackraste tårtorna på alla barnbarnens kalas. Arbete och kämpande. Inte de där varma kramarna kanske...men så mycket klokhet och glädje. På julafton kunde hon aldrig komma till oss när vi var små. Hon skulle nämligen vara Tomte hemma i lilla Äsperöd och hade ett par familjer som hon alltid gick till. Löjligt kunde jag tänka när jag var liten. Men sen faller bitarna på plats. Farmor är en sån som ger när hon kan...för att hon fick...när hon behövde. Hon arbetade tills hon var en bra bit över 80 och skrattar gott åt att hon gick i pension ungefär samtidigt som sin son.

En gång för några år sedan när hon hade trillat och ambulansen hämtade henne bad hon dem köra försiktigt på parkeringen så att de inte skulle köra på hennes bil. Lite smått chockade frågade de "Kör du bil?" och farmor svarade "Ja, men bara till jobbet!" Det är min farmor det. Hon kan själv. Stark och envis. Livets hårda skola har gjort henne sån. Men den har också gett henne 9 barnbarn och en massa barnbarnsbarn som har fått och får ta del av den glädje hon sprider. Aldrig bitter. Aldrig gnällig. Tårtor med mandariner, perfekt spritsad grädde och romerska bågar som dekoration. Alla födelsedagar. Alla foton. Fina vita tårtlådor med gula snören som transporterats långt i bilen och som stolt packats upp och bjudits på. Tack för alla goda tårtor.

När farmor var 73 år gammal åkte hon till USA och var med när min kusin tog examen i Florida. Första utlandsresan (förutom ett par Danmarksturer). I resväskan hade hon mandariner, romerska bågar, marsipan och ingredienser till tårtbottnar.

Tack för att min farmor får fylla 90 år! I nästa vecka ska jag åka ner med en god middag och ett par flaskor vin med skruvkork. Hon är tröttare nu. Jag vet det. 90 år. Wow! Vi kommer sitta vid hennes lilla köksbord och skratta gott, hon kommer plocka fram jättegamla leksaker till barnen och visa Alice alla fina saker hon har i bokhyllan i finrummet. De där fjärilarna i glasramar som jag tittat imponerat på i över 30 år. Sen kommer hon vinka glatt när vi åker och ta sig ett glas rött på kvällen. För sån é hon! ♥

over and out.

//Meekatt...

Livsfarliga sjukdomar, Islatte & Sex!

Snart har prickarna torkat och Elton är pigg igen. Vi överlevde. Ingen kom och tog barnen ifrån mig trots att jag är en fruktansvärd förälder som borde fötts steril. (Jag hade dock tyckt att det hade varit gött med lite avlastning, haha.) Vattkoppor är snart historia i det här huset och nu ska vi ut och jaga andra livsfarliga sjukdomar! ;)

Idag har jag och Elton sorterat i mitt smyckeskrin. Han provade alla halsband på samma gång, slarvade bort en ring och svalde antagligen en plopp till ett örhänge. Man får räkna med lite svinn tydligen. Vi har även tagit reda på hur länge man kan koka mannagrynsgröt innan brandvarnaren går igång. Det tar 12 minuter. Man hinner med så bra saker när man är hemma med sjuka barn. Jag avslutade dagen med att servera kaffe i vällingflaskan. Sa jag att jag var trött? Det är lite mycket nu. Jag försöker prioritera och varva ner men allt är ju så KUL! Jag vill inte ha mindre att göra - jag vill ha fler timmar på dygnet!

Ikväll åkte jag in till stan för att hämta tavlor. Jag körde dock fel och hamnade på Espresso House på Eurostop. Ibland är det bra att vara stressad och göra fel, haha. Jag fick en hel timme i en soffa...med en Islatte...och Hallandsposten - alldeles ensam följt av en mysig fika med fina Tina! UNDERBART! Jag hörde dock att vi mammor inte ska ha så kallad "egentid" enligt en diskussion på Aftonbladet idag. Det är skamligt att vilja ha tid för sig själv. Man ska ALLTID vilja vara med sina barn och vill man inte det är man en usel mamma. Det är ju uppenbarligen redan jag så jag kan lika bra njuta av den där egentiden också (med ett glas rött i handen).

Men allvarligt!? Vad är det där för jävla skitsnack!? Man älskar inte sina barn mindre för att man vill bajsa med dörren stängd, ta en kaffe utan att någon vrålar en i örat eller en promenad utan barnvagn! Idioti! Varför är det skamligt att vilja vara bara "jag" ibland?! Ni mammor som tar den här fighten - hur tänker ni när ni skambelägger mammor som tar hand om sig själv genom att ge sig själv tid att ladda batterierna? Var är felet? Måste man verkligen vara mamma varje sekund dygnet runt resten av livet? Är det inte okej att bara få vara "Malin" ibland? Det är ju inte så att man låser in barnen i bagaget och tar en långlunch på stan i godan ro. Barnen far inte illa av att umgås med andra än sin mamma. Barn som har fler vuxna omkring sig blir trygga barn! Tänk om man är den ENDA tryggheten i ens barns liv...och så DÖR man! Vad fan händer då? Det är vår förbannade skyldighet att se till att barnen är trygga i sig själva och att de har ett kontaktnät omkring sig med flera trygga punkter. Det är också vår förbannade plikt att ta hand om oss själva och må bra! Det gör vi på olika sätt.

Jag får ofta skäll ifrån mammor som menar att jag jobbar för mycket och inte finns där för mina barn. Det är så fel. Jag jobbar mycket, jag vet det. Men jag älskar mitt jobb och det gör mig glad. Barnen går heltid på skola/dagis/fritids som många andra barn. Sen är vi familj och lagar mat, äter, ser på TV, duschar, läser saga, borstar tänder och nattar...som de flesta andra. När barnen somnat jobbar jag ofta några timmar till. Andra ser film, handarbetar, tränar, spelar spel på iphonen, har sex... Jag jobbar. Jag är nämligen för trött för sex och oftast somnar Freddy med barnen, haha. Jag tycker att jag är en bra förebild för mina barn. Jag har byggt upp mitt företag ifrån ingenting - helt själv. Jag visar dem att man kan om man vill. Man kan allting! Det är så typiskt det där. Hur man än gör så gör man fel. Jobbar man inte alls är man en usel förebild och borde aldrig skaffat barn. Jobbar man mycket är det fel och då borde man aldrig skaffat barn.

Alla ni som lägger tid på att reta er på mig och skriva långa mail: Var får ni den tiden ifrån? Borde ni inte umgås med era barn...hela tiden? ;)

NU ska jag dricka upp kaffet ur vällingflaskan! Freddy har somnat mellan barnen i vanlig ordning så sex är uteslutet. Syskon lär det ju inte bli här hemma trots Eltons eviga tjat efter en bebis. Men ja, Hallandsposten kommer ju med lovande nyheter idag:

Det är i Laholm det händer! Whoop!

over and out.

//Meekatt...

Nytt nytt nytt!

Nu är äntligen webshopen uppdaterad med lite nyheter! Familjetavlorna var superpoppis på mässan i helgen och nu finns de att beställa även i stor storlek - 50*70 cm. Den här gav jag till Maria Wallquist med familj!

 

Många har frågat efter "Vardagshjältarna" i mindre format/vykort så att man kan ge en till varje fröken. Och nu finns de i 3-pack i webshopen! Fina att rama in som små tavlor med!

Och ja, mina nya mobilskal som gjorde succé på mässan i Karlstad finns också i webshopen! Finns till iphone 4 och 5 i shopen men kan även beställas till Samsung via mail! :) Fler motiv är på väg in!

Ja, sen var adoptionstavlan uppskattad och jag fick flera beställningar av den. Jätteroligt!

NU ska barnen somna och jag ska kolla på Jättebästisar och dricka TVÅ glas rött. Efter en hel dag med vab och gnäll så förtjänar jag det! ;) Sen ska jag designa tavlor så fingrarna glöder - whoop!

over and out.

//Meekatt...

Inspiration, Prickar & Supermorsa!

Ja, då var man tillbaka i vardagen igen efter en härlig helg i Karlstad. Trots felkörningar och utmattning så var det den bästa helgen på länge! Åkte hem fulltankad med inspiration inför Krakel & Spektakel och fulltankad med kärlek ifrån underbara Maria och Evelina Wallquist!

Här hemma är det prickigt och gnälligt...

Igår hade vi två kompisar här på kramkalas. Jag har fått lite sura mail angående det här med att vi smittade Elton med flit. Och ja, det är kanske lite taskigt och nu när han har ögonen fulla så känner man sig inte som världens bästa mamma direkt. MEN om ett par dagar har vi det avklarat och sen slipper Elton bli sjuk senare i livet. Hur kul är de att ha vattkoppor när man går i gymnasiet? Eller på sitt bröllop? På högsommaren när det är 35 grader? Samma dag man ska åka till Thailand? Lika bra att ha skiten avklarad! Så tänker jag.

Idag blir det lek med ballonger och Mamma Mu på TV hundra gånger misstänker jag. Men först ska jag leka supermorsa och baka muffins med min prickiga påg!

over and out. 

//Meekatt...

Barnmässan i Karlstad levererar!

Efter en heldag på mässan är jag och Alice helt slut. Men lite bilder ifrån dagen bjuder jag på innan jag somnar:

 

 

 Alice & Byggare Bob

 

Mer snickarglädje! Jag & Byggare-Björn!

 

Mirka med familj på besök i min monter

 

 Lite nyheter på mässan! På förfrågan - "vardagshjältarna" som vykort. Jättepoppis!

 Mer nyheter - mina egendesignade mobilskal

 

Vi VIP-Bloggare blev bortskämda med fantastiska goodiebags! GALET!

 

 Bonde lagar mat - med Ann Söderlund

 

  Världens bästa gäng! Tack för all hjälp idag Camilla, Maria, Evelina & Alice! ♥

 

 Nämen!? Vad lång bananen blivit!? Och vafan...TVÅ?! Therese?!

 

 Massor med goodies! LYX!

 

 Mirka & lilla Lilja 

 

Alice & Lilla Anna 

Therese som är ansvarig för oss jobbiga VIP-bloggare, haha. Underbar tjej!

Nu ska jag sova! LÅNG dag imorgon igen! Men jäklar vilket kul gäng vi är!

 

over and out.

 

//Meekatt...  

Släphelvete, Filipstad & Bloggfrukost!

Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är så trött att jag bara vill lägga mig ner och skrika efter en dag då ALLT gått fel. Samtidigt är jag jätteglad och superladdad inför en toppenhelg i Karlstad på Barnmässan med fantastiska människor! Och ja, jag är SÅ imponerad och stolt över min lilla tös som kämpat sig igenom denna dag utan gnäll. Men åh...vilken skitresa det blev.

Klockan 09,20 lämnade vi Mellbystand med monstersläp och hungriga magar. Vi svängde av i Halmstad och inledde med hotellfrulle. Jag tänkte att vi behövde en bra start. Sen ringde Budfirman som hade mina vykort till mässan (som fastnat i Tyskland och jag svurit massor över) och vi fick vänta in leverans på parkeringen. Bästa budfirman som kör omvägar och räddar min nyhet till mässan! Jag gav budtjejen en ask med Geisha som tack bevis på min uppskattning såklart.

Sen körde vi...och körde...och körde. HELVETE vad långt det är till Karlstad! Speciellt om man får se Göteborg fyra gånger. Jag och GPS-kärringen var inte överens och vi ägnade över en timme på att åka fram och tillbaka genom Göteborg. Mot Oslo...mot Karlstad...mot Göteborg...mot Oslo...mot Karlstad. ..mot Oslo. En IDIOT har hittat på den vägen. Om man kör mot Karlstad vrålar GPS:en "Vänd vid första möjlighet!" VÄND!? Jag har en hel jävla världsdel fastbunden i dragkroken. Vänd själv kärringjävel!! Jag vände...och vände....och BACKADE med släp. Vi borde filmat. En del av de där könsorden har aldrig förut tagits i bruk.

Två gånger fick vi stanna på motorvägen och sätta igång varningsblinkersen. Första gången trodde jag att vi hade fått punka. Min plan var att bara koppla av släpet och köra vidare som om inget hade hänt. Men nej, det var det där lilla hjulet på släphelvetet som hade åkt ner och började låta en massa, haha. Jag orkar inte. Jag hatar släp.

Väl framme i Karlstad sken vi alla upp som solar i bilen. FRAMME!! Titta Alice!!! Sen körde vi förbi skiten. Filipstad är vackert. Skjut mig. HÄR hamnade vi då vi följde GPS-en:

 

Och ja, väl framme vid "min destination" sa kärringen "Vänd vid första möjlighet". Nähä?! Menar du att detta inte är mässhallen!? Det var bara att vända och köra fyra mil TILLBAKA till Karlstad.

Men så kom vi fram och där väntade två änglar med kärlek, bärhjälp och fullt fokus på att fixa iordning min monter. TACK MARIA OCH EVELINA! Ni anar inte hur nära jag var ett psykbryt idag, haha. ♥ Underbara goa människor! Jag bara älskar er! Ni hittar dem i min monter imorgon, jag tänker binda fast dem där.

Nu är montern någorlunda i ordning och vi är incheckade på Clarion Hotel Plaza i Karlstad. Supermysigt hotell med högt i tak på rummen, morgonrockar på sängen, stor balkong och minibar full med godsaker, haha. DET behövde vi ikväll - Alice, jag och Camilla som är med och hjälper mig.

Imorgon är det Bloggfrukost för oss VIP-bloggare och sen drar mässan igång! Wiiih! Ska bli superkul! Jag har med mig en MASSA Familjeregler, tavlor till våra Vardagshjältar, vykort och mobilskal. Ja, och så Geisha såklart...för sån é jag!

over and out.

//Meekatt...

Barnmässa, Bygglovs-Matte & Kaos!

Då var det onsdag och idag ska allting klaffa. Barnen är lämnade, Agge är rastad, kaffet är upphällt och köket ser ut som efter ett kalas med 50 ungar. Mässförberedelserna för den orutinerade är som ett skämt, haha. VAD SKA MAN HA MED SIG?! Montern ska pimpas, tavlor ska upp på väggar som man inte får spika på(!?), möbler ska få plats i bilen, kläder till 4 dagar, en MASSA tavlor och rullar och lite kul nyheter som egendesignade mobilskal och vykort. Ja...och Alice såklart. Jag kan ju inte åka på Barnmässan utan Alice. Hon skulle aldrig förlåta mig, haha. Och nu har jag ju en anledning att stalka Bygg-Matte i sin monter. "Klart att Alice vill bygga en brädjävel!! IGEN!"

Förresten såg jag Bygglov ifrån Laholm igår! Mitt Laholm! Och MITT Cecilias! Var höll JAG hus?! Varför ringde de inte när de var i stan?

Laholm - vad fan letar de efter? Systemet är BAKOM dem!?

Så ja, nu ska de sista detaljerna fixas. Tyger, kvitton, beställningslistor, kläder, inramningar, prisskyltar, presentkort, Geisha till mina besökare i montern...och den där lilla detaljen - en bil att köra allt i.  

Men först ska jag ta tag i mitt liv. Vi har fått ett nytt gym här i Mellbystrand. Jag vet det eftersom att det ligger vägg i vägg med Pizzerian, haha. Dit ska jag åka idag och kolla läget. När Maxi slutar sälja Geisha - då jävlar tar jag det som ett tecken. (Giv. Mig. Styrka.)

over and out.

//Meekatt...

Misär, Polispanik & Barbie!

Äntligen tillbaka i mina "vanliga rutiner". Efter nästan sju veckors misär (<-- Lite överdrivet jag vet...men den där jävla influensan knäckte mig nästan) så är jag tillbaka med min dator, min kaffe och min mobilladdare på Cecilias i Laholm. Ordningen är återställd. Back to business. Vägen hit idag var dock lite skakig, haha.

Jag svängde in i lilla Laholm och upp mot torget. POLISEN!! Plötsligt känner jag hur en känsla av att jag både är sketafull och har bagaget fullt av små Thailändska massörer sköljer över mig. Panik! VARFÖR KÄNNER JAG SÅ? Jag skulle ju självklart aldrig köra om jag hade druckit. Smugglar små människor gör jag inte så ofta heller. Men ändå går pulsen upp i 300 och jag klarar knappt av att blåsa i rörhelvetet. Lite av en "jag-är-så-oskyldig-att-jag-verkar-skyldig-känsla". "Du får blåsa igen. Inte så hårt men länge!" Jag ursäktade mig med att jag varit förkyld och inte ALLS är full, haha. Som att försöka prata bort en Mc Feast på gymmet...

På tal om gym så har jag sakta men säkert börjat inse att Semlesäsongen börjar närma sig sitt slut. Det tar emot i hjärtat att säga förväl till fettobomberna men nu får det fan vara nog. Alice kom springandes med min sport-bh i släptåg igår. Hon använde den som Barbie-fallskärm. Jag vet. Det är ett tecken. Barbie behöver äta mer semlor om hon får plats med hela sin kropp i min BH!

 

Så ja, jag ska väl försöka pressa ner min kropp i de där trånga träningskläderna snart. Bara det momentet måste ju bränna ett par hundra semlekalorier?!

over and out.

//Meekatt...

Förberedelser, Frågestund & Fredagskåt!

Idag har det varit full fokus på Karlstad och förberedelser inför mässan. Tavlor ska tryckas, packningsmaterial ska fixas, visitkort och reklamtrams ska hämtas, monterpynt ska planeras och köpas och ja...det viktigaste: 12 kilo Geisha införskaffas! Jag är snart redo. En liten detalj bara - BIL!? Jag måste ha tag i en STOR bil så att jag får upp skiten och jag vill inte betala 1000 kr/dygnet för en jävla bil. Ingen som har en stor bil över här i närheten och vill byta mot mitt fula beiga Kinderägg några dagar. Den startar nästan alltid... ;)

Ikväll har vi varit hos våra fina vänner Inger och Kjell. Inger är lite extramamma till mig och idag fyllde hon 77 år. Hon ska bli 120 år har jag bestämt så 77 är ju ingen ålder. Barnen anföll pianot direkt och förde såklart ett jävla liv. Sen lyckades Elton förinta en sockerkaka med bara händerna och slutligen somnade Alice vid köksbordet, haha. Familjen kaos på besök! Man blir så stolt...

Jag fick en önskan idag via mail. Information och svar efterlyses av en del läsare och jag ställer såklart upp på det och öppnar upp för frågestund! (Gud hjälpe mig, haha.) Frågan är fri - maila eller ställ frågor direkt i kommentarsfältet så ska jag besvara dem allihop i ett inlägg till helgen! "Det finns inga dumma frågor" fick jag lära mig som barn. Nu vettefan om jag håller med...men vi provar, haha. Bring it on!

I fredags kom första upplagan av BRUS Magasin ut - Hallands nya livsstilsmagasin. 

Här har jag fått äran att skriva en krönika samt ett uppslag med tips på utflyktsmål för barnfamiljer i Halland. Magasinet hittar ni alldeles gratis i ställ runt om i Halland. Om Freddy hade läst min blogg hade han vetat att jag skrivit att han äter för mycket flingor och är Fredagskåt! Jag bjuder på det - för sån é jag! ;)

over and out.

//Meekatt...

Ett gästinlägg! ♥

Jag får ofta frågan om man får gästblogga hos mig och jag är tråkig och säger nästan alltid nej, haha. Jag tänker lite såhär: Ingen bryr sig om vad jag har på mig eller vad jag åt till lunch så varför skulle det vara intressant att veta sån skit om någon annan? Men ibland så kommer det en historia som känns viktig att dela...som berör och som kan vara till hjälp för många andra där ute. Sandra berättar om sin Förlossningsdepression:

 

Jag hoppas att mitt inlägg kan hjälpa kvinnor som hamnat i samma situation som jag var, veta att det finns hjälp att få, att inte skämmas för sina känslor, att man inte är ensam... Det här är min historia.

Förlossningsdepression – skamligt och fult?

Testet visade ett plus… Var det verkligen sant? Skulle vi äntligen bli föräldrar?! Efter att ha kämpat i över två år, lämnat in prover som inte visade att något var fel, hade det ändå äntligen inträffat! Vi skulle få ett barn!
Hela graviditeten gick jag som i ett lyckorus.  Jag mådde riktigt bra och visade stolt upp min växande mage. Den beräknade förlossningen var satt till den 26 januari 2006 och den julen, ca en månad innan, minns jag att jag tänkte ”Nästa jul är vi tre!”
Efter nyår gick jag på täta kontroller. Det var då man upptäckte att barnet inte hade vänt sig. Överhuvudtaget rörde sig barnet ganska lite, men man trodde att fostret var stort och jag har ju en liten kropp och utrymmet var begränsat. Pga detta valde man, om jag inte absolut ville, att inte göra något vändningsförsök, då det var minimala chanser att det skulle lyckas. Jag hade hört av andra att det är en rätt så jobbig procedur, så jag valde att avstå. Förlossningen skulle istället bli genom ett planerat kejsarsnitt den 17 januari.

Jag minns så väl den dagen….. Hur jag och mannen blev inskrivna, hur vi fick våra operationskläder, hur jag helt surrealistiskt sa till mannen ”Om tio minuter är vi föräldrar”. Hade inte haft någon tillstymmelse till värkar och jag tror verkligen att det finns en anledning till att förlossningsförloppet i normala fall tar tid. Kroppen, och framförallt hjärnan, förbereder sig!
Jag var inte förberedd…… Mitt under operationen började jag att känna smärta! Det skulle man väl inte göra?! Jag sa att jag hade ont, men de trodde först inte på mig! När jag fortsatte säga att det gjorde ont, slutade man en stund och gav mig mer smärtlindring. När Fanny lyftes ut, var det ingen som höll upp henne, talade om vad det blivit för kön eller om hon mådde bra! Man lade henne på ett bord och gjorde i ordning henne, utanför mitt synfält. Minns att jag frågade både mannen och sköterskorna ”Vad blev det, är allt ok?” Inte heller för min man sa man något, han svarade ”Jag tror det blev en flicka!” Efter vad jag tyckte var en evighet, kom de äntligen med henne. Sköterskan lade henne rakt över min hals och eftersom jag låg med armarna rakt ut, full med nålar och slangar, kunde jag inte flytta henne! Hon skrek högt, rakt in i örat och jag kände att jag fick svårt att andas! Till slut märkte nog sköterskan mitt obehag och flyttade på henne. Mannen fick Fanny i famnen och jag hamnade på uppvak.

Tiden på BB var fruktansvärd och jag har faktiskt vissa minnesluckor från den här tiden. Smärtan från snittet var hemsk och jag hade otroligt svårt att röra mig. Jag kämpade med amningen, men Fanny släppte ideligen bröstet och bara skrek. Man fick ge henne ersättning med kopp för att hon skulle få i sig något. Jag tyckte att hon andades lite tungt och en läkare kom och tittade på henne. Det bestämdes att hon skulle skrivas in på neonatalavdelningen. Första natten tillbringade hon där, men blev utskriven dagen efter. Hon hade haft vatten kvar i lungorna, något som tydligen inte är helt ovanligt vid kejsarsnitt. Dagen efter förlossningen kom en sköterska in och sa lite skamset att det möjligtvis skett en förväxling….. Fanny blev godkänd på läkarkontrollen, men man hade fått en tid uppsatt på ortopedmottagningen då man misstänkte höftledsluxation! För säkerhets skull var det bäst att vi gick dit och kollade upp Fanny en gång till…. Mannen körde mig i rullstol genom kulvertarna och Fanny sov i min famn. Minns att jag bara ville att allt skulle vara över, att allt skulle vara så underbart som jag hört att det skulle vara.

Mycket riktigt hade Fanny höftledsluxation och fick en slags hängselbyxa som kallades Frejkakudde. Den gjorde att hon låg med benen som en groda. Den skulle hon ha dygnet runt i 6 veckor. Jag som redan innan led av enorm smärta efter snittet, kunde nu knappt ha henne i famnen utan att skrika av smärta eftersom hon blev så otymplig. Jag pallade upp mig med kuddar och lade massor av kuddar i knät och fortsatte försöka amma. Det gick ännu sämre nu. Jag har en flashback från ett sådant tillfälle då Fanny plötsligt gör ett andningsuppehåll. Jag blev totalt livrädd och mer eller mindre kastade henne till mannen och skrek ”Hon andas inte, hon andas inte!” Strax därefter får jag min första panikattack någonsin. Hur jag än försökte andas fick jag ingen luft! Vid det här tillfället var det en sköterska med i rummet, men hon reagerade inte!

Den natten sov jag inte mycket. Sköterskorna hade tagit med sig en skrikande Fanny ut så att vi skulle få sova en stund. Jag minns att jag grät där i mörkret och beslutade att nu fick det vara nog. Jag ville lägga ner amningen. Som tur var behövde jag aldrig strida för mitt beslut, utan sköterskorna accepterade direkt, gav oss flaskor och instruerade oss hur mycket hon skulle ha.
Det var dags att åka hem. Jag ville bara hem och kommer skamset ihåg hur jag ville lämna Fanny kvar…. Hur skulle detta gå hemma? Hade fortfarande otroligt ont och vi tog oss nätt och jämnt hem till Donsö.

Väl hemma kom ändå ett lugn över mig. Mannen hade sedan långt tillbaka planerat att vara hemma med mig första månaden och det kändes tryggt. Han tog Fanny i princip hela tiden, det gjorde så ont att ha henne i famnen med Frejkakudden! Men jag intalade mig att fyra veckor var låång tid att läka på. När Fanny var två veckor gammal fick hon en jobbig förkylning. Till slut fick vi inte i henne något alls, hon bara kräktes direkt. När hon vid ett tillfälle tuppade av och inte var kontaktbar, ringde vi ambulans. In till Östra sjukhuset bar det, där hon fick adrenalin. Sjukhuspersonalen ville se att hon fick behålla något innan de skickade hem oss, men när hon kräktes även på akuten, beslöt man att lägga in henne. Vi fick ett rum vid fem-tiden på morgonen och fick veta att bara en av oss fick stanna. Jag blev panikslagen! Hur skulle jag kunna stanna ensam med Fanny?! H lugnade mig och sa att han såklart skulle stanna. Men mina känslor brann! Vilken dålig mamma personalen måste tycka jag var som lämnade mannen med den två veckor gamla dottern? Det löste sig så att båda fick stanna eftersom inga båtar gick som kunde ta oss hem så tidigt på morgonen. Dagen efter var Fanny mycket bättre och vi kunde åka hem.

Tiden gick oerhört fort och de fyra veckorna var nästan till ända. Min smärta var fortfarande inte bättre och jag fick komma på en extrakontroll. Man kunde inte förstå varför jag fortfarande hade så ont! Sista BVC-besöket innan mannen skulle börja jobba igen, bröt jag ihop fullständigt och fick min andra panikattack! Sköterskan blev lite chockad, men lugnade mig med att jag naturligtvis skulle bli sjukskriven och att mannen skulle fortsätta vara hemma.

Sedan började en lååång väg tillbaka till livet. Allt var nattsvart. Jag ångrade att jag skaffat barn, jag klandrade Fanny i mina tankar, tyckte att det var hennes fel att jag mådde så dåligt. Samtidigt älskade jag henne över allt på jorden! Mina känslor var ett enda virrvarr. Det gick så långt att jag började bli rädd för att vara ensam med henne. Mannen kunde inte ens åka och handla mat, jag fick fullständig panik! Jag mådde som allra bäst när jag var ute och promenerade. Jag gick långt varje dag, men ångesten tog ett järngrepp om mig så fort jag tog i dörren. Alla jag mötte gratulerade och sa ”Visst är det mysigt och underbart!” Jag mådde så dåligt att jag varken kunde eller ville dölja min situation, så jag svarade ärligt att ”Nej, jag mår inte så bra faktiskt”. Många blev lite chockade och ställda, men titt som tätt var det faktiskt människor som svarade att de inte heller hade mått så bra, men inte hade visat det.

Min läkare var underbar, lyssnade och gav mig medicin. Gick också regelbundet hos en psykolog. Han var fantastisk och var precis vad jag behövde! Han förklarade för mig vad som fysiskt pågick i min kropp och i min hjärna, fick mig att inse att jag faktiskt inte var knäpp utan skulle ta mig ur det här. Ångesten var fruktansvärd! Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under den här tiden. Vaknade på nätterna med hallucinationer, hörde Fanny skrika när hon i själva verket sov gott.
Vid varje matningstillfälle kom ångesten som ett brev med posten, trots att det var H som matade. Skulle hon ta flaskan, skulle hon få i sig tillräckligt?

H var ensamstående förälder i ca 8 månader innan jag kände mig stark nog att vara hemma med henne ensam. I början av september 2006 började H arbeta heltid igen. Jag hade ett stort socialt skyddsnät med min mamma och flera riktigt nära vänner som också var föräldralediga, och jag kan idag säga att det var dem som räddade mig. De var ett otroligt stöd genom hela föräldraledigheten och jag visste att de bara var ett samtal bort. De dömde mig aldrig och jag var ofta hos dem och fikade utan Fanny. H var också helt fantastisk som roddade hela situationen. Han blev ju också förälder för första gången och gjorde ju dessutom allt själv. Matning, badning, blöjbyten, allt tog han ansvar för, med mig i bakgrunden. Sakta men säkert började jag må bättre och lagom till Fannys ettårsdag njöt jag faktiskt ibland av att vara ensam tillsammans med henne. Hon var, och är, ett underbart barn! Alltid glad och väldigt lätt att vara med! I takt med att hon blev äldre blev allt lättare!

Det tog lång tid innan vi ens funderade på ett syskon och länge trodde vi att det bara skulle vara vi tre. Jag ville definitivt inte vara med om samma upplevelse igen. I början av 2010 blev jag gravid igen, Fanny hade precis fyllt fyra år. Och för första gången sedan hon föddes, kände jag att jag ville ha revansch, att jag också ville få uppleva att bebistiden kunde vara mysig och underbar!
I oktober 2010 föddes Nova under dramatiska omständigheter, det blev ett akut kejsarsnitt. Personalen hade full koll på min förra hemska BB-tid och allt var mycket bättre denna gången. Jag fick en morfinpump och hade inte lika ont efteråt. Dock fick Nova en infektion direkt efter födseln och fick tillbringa första natten på neonatal, precis som Fanny. Där var hon inskriven en hel vecka, tills infektionen lagt sig. Allt var som upplagt för en ny depression, dessutom är det statistiskt sett större risk att få det igen om man haft det tidigare. Och visst blev jag dålig igen, men inte alls lika allvarligt den här gången. Nu kände jag igen symtomen och sökte hjälp i tid! H fick vara hemma några månader även denna gång medan jag var sjukskriven.

Jag har ofta funderat på varför det blev som det blev, varför jag blev så sjuk. Hade aldrig haft några tendenser till depressioner tidigare. Men jag har i efterhand förstått att hela upplevelsen från början till slut bidragit till att det blev så allvarligt. Kejsarsnittet, den fasansfulla tiden på BB, där man förövrigt skulle reagerat redan då, Fanny som hamnade på neonatal första natten, smärtan efter snittet, Fannys höftledsluxation, inläggningen på Östra för Fannys förkylning etc etc.
Att skämmas för sina känslor och sina tankar, att inte känna denna himlastormande lycka över att ha blivit mamma, att inte känna gränslös kärlek till sitt barn från första stund. Allt detta är så belagt med skuld och såå många kvinnor lider i det tysta. Man ler, säger att allt är bra, när man i själva verket bara vill skrika eller fly!

Till alla er som känner så här:
Sök hjälp! Var inte stolta och lid i det tysta! Det finns hjälp att få, man ska inte behöva må dåligt och göra det i ensamhet! Var öppen med hur du mår, säkert är det fler än du, kanske närmare än du tror, som mår likadant! Om en öppnar sig och berättar vågar andra också göra det! Tro inte för ett ögonblick att det är dig det är fel på! Förlossningsdepression är en sjukdom som går att behandla! Den varar inte för evigt, även om det känns så just där och då! Du är ingen dålig mamma och barnet tar inte skada! Ju fortare du söker hjälp, ju fortare blir du frisk.

Kram

/Sandra
www.ettlivvidhavet.se