Saknad, Hårfint & Alfons pappa!

Fem år. Det känns som igår. Ändå känns det som en evighet sedan jag hörde din röst. Jag saknar den. Jag saknar att lyfta luren och höra "Hej, det är mamma". DET saknar jag. Och känslan av att "Vad vill du NU? Vi pratade ju för en timme sedan!" Jag saknar känslan av att reta mig på dig. Jag saknar de dåliga stunderna. De där stunderna då jag kände att jag inte orkade med ditt tjat. Jag saknar...att vara trött på dig. För nu hade det varit en lycka...att få vara trött på dig.

Fem år. Det är lång tid. Det är hela Alice liv. Du har missat allt. Allt det som är viktigast för mig. Första leendet, första tanden, första stegen, första dagen på dagis, första födelsedagen...första allt. Varje andetag...har du missat. Och det gör obeskrivligt ont. De viktigaste i mitt liv missade varandra...vi snubblade alla på mållinjen. 

I morse bröt jag ihop vid frukosten för att jag inte hittade en tändare. Jag skulle tända det fjärde ljuset...och i mitt huvud var det att tända ett ljus för mamma. Jag ville inte göra en grej av det - jag skulle bara tända det fjärde ljuset så att barnen såg alla ljusen brinna fint. De skulle få känna att "nu är det äntligen jul!" Jag skulle tända ett ljus för mamma...för när jag vaknade kändes det som att mitt hjärta var utslitet och kastat i en gränd. Det fanns ingen tändare. Jag letade överallt! Jag hittade en som inte funkade och efter nästan 30 försök att få igång den bröt jag ihop och kastade den i väggen. Gud Jul barnen. Fan. Jag gör mitt bästa. Ibland...behöver jag bara få vara ledsen. 

Vi skulle åkt ner till havet idag. Men jag har varit sjuk och trött och jag orkade inte. Jag hörde Alice leka med kompisen Mira inne på rummet ikväll. Alice sa glatt "Min mormor är död men man ser henne i stjärnan. Titta vad fin hon är i håret!" Sedan lekte de vidare. Och jag vill nästan springa in dit och titta i stjärnan. Tänk om!? Men nej...såklart. Hon gör ofta så...involverar mamma i leken och det är ett mysigt sätt att behålla henne och ha henne i våra liv. Ibland förstår jag det inte. Hon har ju inga minnen av mamma...hon vet ju inget. Ändå säger hon alltid rätt saker. Att vara fin i håret var nästan det viktigaste för mamma. Till och med när hon låg som sjukast i Helsingborg efter sina dagar på intensiven. Då fick jag tvätta håret på henne i vasken varje morgon och föna det och göra henne fin. Sån var hon. Alltid snygg i håret.

Igår kom Alice med en bild på en skallig kvinna och sa "Titta mamma. Hon är lik mormor!" och jag blev ledsen inombords. Mormor såg inte ut så. Den jävla sjukdomen såg ut så. Inte mamma. Mamma var snygg....och fönade sitt hår. Jag ville nästan ta mamma i försvar och "rätta" Alice men svarade "Ja, det var lite likt." Samtidigt ville jag säga förlåt. För det är ju inte det vi ska minnas. Mamma hatade alla bilder på sig själv utan hår. Hon HATADE dem. Jag minns hur hon rev sönder bilder som framkallades efter vårt bröllop. Även om mamma egentligen var skitsnygg utan håret...så var det ju en markering. "Hej, här kommer cancer". Med hår såg hon frisk ut. Då kunde hon lura världen. I samma sekund som jag rakade av hennes hår...på en stol ute trädgården kom sanningen som en käftsmäll. Mamma skulle dö. Det fanns aldrig något hopp även om vi alla sa det. Jag visste hela tiden. Med en stor klump i halsen sa jag "Fan vad snygg du blev mamma!" när vi var klara. Mamma satt med paketet i handen hela tiden. Jag åkte till mamma den dagen och knackade på. När mamma öppnade sa jag "Hej mamma! Nu ska du öppna detta paketet och sen ska jag raka av ditt hår. Och du kommer bli skitsnygg!" Jag och Freddy hade varit inne i stan och köpt tre fina sjalar och en massa halsband och örhängen. Hon valde det gröna halsbandet och matchande örhängen. När vi åkte hem log hon i dörren. Sen grät vi...på vars ett håll.

Jag åkte till läkaren i förmiddags och på vägen hem handlade jag det sista inför imorgon. Sen fick jag tänt de där ljusen. Julen är här. Nedräkningen är över. Den viktigaste dagen på året för en liten tös är här. Imorgon kryssar vi det sista krysset på tavlan. 

I julstrumporna ligger tre små paket. Ett till Elton, ett till Alice och ett till kompisen Mira som somnade efter tre timmars fnitter inne på Alice rum. Lycka. Lycka att få vara fyra år och fnittra sig till söms. Tänk om man kunde skydda sina barn ifrån all verklighet och låta dem somna fnittrandes varje kväll i resten utav sina liv. Att sorg bara får vara ett ord...utan känslor. Att cancer bara är en sjukdom...som man dör av. Punkt. Inget mer. Det önskar jag mig i julklapp. Att det bara får vara ord för mina barn...länge...länge. 

Tomten kommer med 100 ögonskuggor till Alice och jag misstänker att jag kommer se ut som en prostituerad clown imorgon kväll. Alice har hängt fram sin nya svarta klänning och håret ska våfflas på två små töser innan frukost. Freddy ska få en fluga och Alice kommer vara världens stoltaste när hennes pappa är "lika fin som Alfons pappa" hela dagen. Elton...kommer i vanlig ordning vara skitjobbig och skrika hysteriskt över att han inte får äta tandkräm. Det är tydligen hans "Geisha". Bättre för tänderna - sämre för magen.

Önskar er alla en riktigt God Jul! Det ska vi ha...bara jag hittat tändarhelvetet. 

over and out.

//Meekatt...