Konsekvenser, Straff & Fittmammor?

Tack för massor utav mail idag! Inkorgen är full och jag försöker beta av och svara er alla! ♥ Igår kväll hörde Nyheter24 av sig och ville publicera gårdagens inlägg som en debattartikel så det är uppenbarligen ett hett ämne. Kul! De flesta verkar hålla med mig i att det är i hemmen uppfostran brister och att det inte är skolans jobb att uppfostra våra barn. Det känns ju som att man får lite hopp om mänskligheten. Sen finns det en skara människor som tycker att det är en del av utbildningen i allra högsta grad - att barnen får lära sig empati och respekt. Att det ska vara ett eget ämne i skolan och att föräldrarna ska vara bästisar med sina barn.

I min värld är empati något man lär sig från födseln. Växer man upp i en familj med sunda värderingar, empati och där man respekterar varandra ska detta inte behöva vara ett lektionspass. Det ska sitta i ryggraden. Det är en del av livet, inget man "pluggar in". Vi föräldrar förbereder våra barn för livet, skoltiden och framtiden. Uppfostran. Vi lär dem gränser, lär dem att hantera och ta sig igenom konflikter och vi lär dem hur man överlever i en inte alltid så rosa och fluffig värld. Vi kan inte vänta på att någon annan ska uppfostra ungarna. Det är VI som gör det!

Jag får många arga mail gällande mitt ordval "bestraffningar" och "straff". Folk menar att det absolut inte får heta straff utan ska hela konsekvenser. Är ordvalet verkligen det viktiga här?! Typiskt PK-Sverige att hänga upp sig på ett ord och bortse ifrån innehållet. Man kan väl kalla det för vad fan man vill - det viktiga här är ju att när barn går för långt så ska de veta om det. Om man sen kallar tillrättavisningen för straff eller konsekvens...kvittar väl? Det VIKTIGA är att vi sätter gränser och jag tror på allvar inte att det i längden räcker med uppmuntran, belöning och mjuka samtal. Det är klart att det finns de som belönats med världens snällaste barn som alltid är tysta och snälla, som sover hela nätterna, äter all sorts mat, delar med sig och kokar kaffe på morgonen. Jag måste varit en elak fan i mitt förra liv för jag belönades inte med såna barn, haha.

Mina barn är otroligt snälla, måna om varandra och mysiga. Ger man Alice 20 kronor till godis köper hon för 18 kronor till Freddy, mig och Elton och för 2 kronor till sig själv. Och mitt hjärta går nästan i bitar för att hon är den snällaste och mest omtänksamma jag vet. Skäller vi på Elton eller om han trillar och slår sig är hon alltid först på plats för att trösta och gråter han rinner hennes tårar automatiskt. Elton älskar sin storasyster och är hon ledsen eller trött är han alltid snabb med att blanda saftdrinkar och pimpa med bananbitar och sugrör. Kärlek. Ingen i världen ger mig mer kärlek än de två. Och det beror till 100% på att vi ger varandra så mycket kärlek och uppmuntran som vi gör - i KOMBINATION med att vi sätter tydliga gränser och markerar när det blir fel. Man slåss inte. Man svär inte ät varandra. Man kastar inte sönder saker med flit och man ljuger inte.

Alice är snart sju år och är emellanåt som en totalt omöjlig 14-åring och förbannat provocerande. Svar som "OCH!?" går fetbort här hemma, haha. Snart upptäcker hon "Word!" och då blir jag galen. ;) Det smälls mycket i dörrar och jag har vid två tillfällen lyft av dörren och ställt ut den i garaget. En gång slet Alice sönder sitt dörrhandtag med flit och då åkte vi till Byggmax med hennes spargris och köpte ett nytt. Hon har aldrig gjort om det. Är det för hårt? Skulle jag suttit med henne på golvet och ritat rosa dörrhandtag på ett A4 istället? När jag var 7 år gammal och arg på mamma tog jag en hel hink med pärlor och hällde ut över den fula bruna helteckningsmattan. Mamma dammsög upp alla. Poff. Jag gjorde inte om det, haha.

Nu kommer folk antagligen svimma - men jag säger till andras barn med. Sån é jag. Och DET är ju tabu om något. Men det finns INGET mer provocerande än slappa föräldrar. Vi har nog aldrig haft så liten umgängeskrets som nu, haha. Men det är för att jag står inte ut med att umgås med folk som låter sina ungar härja som några jävla galningar hemma hos oss. Det finns folk som vi haft jättekul tillsammans med förut - men när vi fick barn så förändrades det. Och det är okej. Idag är det skönt att umgås med dem som har ungefär samma syn på uppfostran som vi. Inte med föräldrar som säger "Men lille vännen" till sina ungar när de slåss med hockeyklubbor. Vi är alla olika och vi har olika syn på uppfostran och konsekvenser. Mina barn beter sig bra när vi är borta. De hjälper till att städa innan vi åker hem, de röjer inte loss och de har respekt för de vuxna. Jag får ofta höra det...att barnen är duktiga och hjälpsamma och det är en självklarhet för mig. Och ja, jag blir stolt i mammahjärtat och berömmer dem varje gång.

Sen har vi kompisar som låter sina barn hoppa i vår soffa och säng. Våra egna barn får inte hoppa i vår säng - ännu mindre någon annans barn! Och de säger inget? HALLÅ!? Ska jag åka hem till folk och hoppa i deras möbler kanske?! Så ja, då säger jag till lite fint först att "Här hemma hoppar vi inte i sängen. Vi är rädda om den." Och då kan föräldrarna stå och flina och säga "Ojdå, ja hemma hos oss hoppar de överallt!" JAHA?! Men nu är detta ingen jävla gymnastiksal så ta bort era ungar!? Jag förstår inte. Hur tydlig ska man behöva vara? (Jag vet att en massa mammor som har barn med diagnoser sitter och studsar nu. Jag är inte dum. Jag vet att alla barn är olika och att vi föräldrar har olika utmaningar. Jag har full respekt för er och jag vet att ni har ett helvete med att få folk att förstå de svårigheter ni möter i vardagen. Det är en helt annan diskussion. ♥)

Vi har haft besök av folk som låtit ungarna riva sönder böcker och skrattat åt det och sagt "Ja, man kan ju inte direkt ha framme något som man är rädd om längre!" JO, DET KAN MAN! Vi är rädda om alla våra saker! Det är en sak om en tvååring river i böckerna. En sexåring ska fan veta bättre. En familj som vi umgicks med ett tag hade en 6-årig grabb som svarade sin mamma med "Det skiter jag i jävla fittmamma!! Jag ska döda dig!" och hon skrattade bort det. Alice var helt chockad. Jag pekade på ytterdörren och sa "I det här huset pratar vi inte på det viset till varandra. Var snäll och ta på dig skorna och gå ut". Ja, det hade byggts upp under en tid men det finns gränser. Mamman ifråga blev jättearg på mig och tyckte inte att det var så farligt och "han menar ju inte det!". Nej, det gör han antagligen inte. Men MINA barn ska inte lyssna på det och tro att det är okej att säga så till sin mamma. Det är aldrig okej. Vi umgås inte mer. Hon menar att ingen har rätt att säga till hennes barn. Men GÖR DET SJÄLV DÅ!?! Någon måste ju göra det. Stackars barn kommer antagligen få ett helvete i skolan med den attityden.

Jag ÄLSKAR när andra säger till mina barn. Inget biter hårdare. En gång hade Alice och jag en jättefight och hon skrek som en galning här hemma. Mitt i allt kom Maria Wallquist in i hallen och sa "Alice! Jag hörde dig ända hem till oss och fick köra hit! Vad är detta?!" Ungen blev tyst, haha. Jag vill att andra ska säga till mina barn om de beter sig illa när de är borta. Det är väl ändå så...att allt blir lite lättare om vi föräldrar håller varandra om ryggen och hjälps åt att uppfostra nästa generation? Tillsammans är vi väl starkare? Det är skitsvårt ibland. Man är inte alltid stark och man har inte alltid tålamod och ork att göra rätt. Då är det väl skönt om någon annan ryter till och säger "Det där är inte okej Alice!" istället för att ge dig en sur blick eller himla med ögonen? Kom igen! Släpp garden lite. Vi är inga proffs bara för att vi är föräldrar. Men vi gör vårt bästa!

Säger ni till andras barn? Är det okej om någon säger till era barn?

over and out.

//Meekatt...