Superhjältar i fotriktiga skor...

Det finns superhjältar...och så finns det superhjältar i fotriktiga skor. Människor som valt att ägna sitt liv åt att vårda andra människor, som hela tiden sätter någon annans behov före sina egna och som med ett leende gör det där som får hela mitt inre att vrida sig av panik. Alla ni superhjältar inom vården - det här är en hyllning till er.

Jag ägnade sju dagar på Akutvårdsavdelningen i Halmstad med ryggsmärtor. Det fanns inte så mycket att göra mer än att ligga i den där sängen och vänta på att det skulle gå över. Ingen dator, ingen TV att försvinna in i utan bara en massa tid för att fundera på och uppleva er vardag. En vardag där det hela tiden piper, där man är jagad och där man inte går utan springer. Snabba snabba steg mellan rummen. Stress, larm, frågor, tårar...och leenden. Patienter och stressade anhöriga som vill ha svar. Varma kärleksfulla leenden och förklaringar. Snabba snabba steg, ansvar, kroppsvätskor, förvirrade små tunna tanter, akutlarm, fler snabba steg...och leenden. Hur gör ni?

I samma sekund ni landar på jobbet är det igång. Pipet...det där eviga pipandet. Någon har ont och vill ha smärtstillande, någon behöver kissa, någon har redan kissat på sig...eller bajsat på sig, någon vill ha hjälp att komma lite längre upp i sängen, någon mår illa...och någon...vet inte var hon är. Någon vill ha en telefon inkopplad och jag...var kissnödig. Ni ler. Ni hjälper. Ni lyfter, vårdar, renbäddar, tvättar, sliter och stressar. Ni reser er upp mitt i lunchen för att torka någon efter ett toalettbesök. Ni räddar stackars Inez som inte hann upp ur sängen efter att ha fått laxerande medicin, ni tvättar hennes löständer noggrant och ni lägger en varm hand på hennes axel när tårarna och oron över framtiden kommer. Ni svarar på alla frågor, hämtar filtar, kollar blodtryck, tar tempen, delar ut medicin och hämtar rena kläder i skåpen. Ni ger...ger...och ger. Superhjältar...i fotriktiga skor.

Det var fullbelagt på sjukhuset och vi som egentligen skulle placeras ut på avdelningar blev kvar på Akutvårdsavdelningen. På mitt rum låg tre fina små tanter i väntan på Vårdplanering. Det blev också ert jobb. Att bedöma, förklara och ringa familjemedlemmar. Man kan inte skicka hem en tant som inte kan ta sig ur sängen själv...fast hon gråter för att hon bara vill hem. Frågor som "När förlorade jag bestämmanderätten över mitt eget liv?!" får ni besvara. Hur gör man det utan att slita ut hjärtat på personen ifråga...och stampa på det? Frågor som får mitt hjärta att stanna. Känslan av att vilja springa upp, sätta tanten i rullstolen och ta henne hem. Ni svarar...förklarar...och lugnar oroliga hjärtan. För såna é ni. I nästa sekund piper det...och ni stressar vidare. Någon behöver kissa. Igen. Och Andreas som jag innerligt hoppas förstår att han valt helt rätt yrke...han hjälper en tröstlös tant att ringa hem. Han står bredvid henne...med sin hand på hennes axel. Tyst. Beröring. Ödmjukhet. Så ofantligt viktigt! Det piper ifrån ett annat rum. Och jag vill ha smärtstillande...

Jag har en oerhört stor respekt för människor som väljer yrken där man måste ge så mycket av sig själv. Alla de som jobbar i verkligheten. På golvet. Med våra barn och ungdomar, med våra sjuka och med våra gamla. DET är de riktiga hjältarna. De absolut viktigaste yrkena men ändå de mest underskattade...på alla sätt. Ni ger och ger...och ger lite till. Som om ni valts ut och begåvats med ett evighetskonto i godhet och ödmjukhet. Fast ni alltid får uppleva att ni inte räcker till så är det ni gör varje dag hjälteinsatser för någon. Sju dagar med mer kiss och bajs än vad jag upplevt under alla småbarnsåren hemma. Det mest förnedrande man kanske kan vara med om som gammal och orörlig. Larmet tjuter och ni tar glatt på er handskarna och får den mest bisarra situationen att försvinna för någon som själv vill försvinna av skam. Som om det aldrig hänt. Förstår ni hur fantastiska ni är? Jag fick sån panik inom mig av allt som pågick att min kropp stängde ner. Hela jag hade panik inombords och jag ville bara springa därifrån...samtidigt som jag var full av beundran och respekt för er och ert arbete. Superhjältar i fotriktiga skor. Era månadslöner borde tredubblas!

Jag hoppas att ni förstår att det är ni som förändrar, tröstar och läker. Inte läkarna som uppenbarar sig under en blixtsnabb rond. Det är ni...som finns där...en knapptryckning och ett par snabba snabba steg bort. Era leenden, er värme, er ork att lyfta och hjälpa, skynda, stressa och svara på alla frågor - det är ni som är vården. Tack.

over and out.

//Meekatt...