Genus, Mäktig kärlek & Sexuell läggning!

Jag får en massa massa mail ifrån er läsare och det är jättekul! Tack alla ni som hör av er med tips, frågor och funderingar. På sistone har det varit mycket fokus på genusfrågor i de inkommande mailen. Många undrar hur jag tänker i genusfrågor och på "vilket sätt jag tar mitt ansvar i debatten". En del reagerar på hur jag klär mina barn och på hur jag tänker när jag köper barnens kläder. Så ja, som svar på era funderingar: 

Att bli mamma är det största som har hänt mig. Hela livet och hela mitt "jag" förändrades på några sekunder och livet blir aldrig det samma igen. Och det vill jag ju inte heller. Även om jag ibland (ganska ofta, haha) tycker att det är SKITJOBBIGT att vara mamma...så skulle jag inte byta mitt liv mot något i världen. När man är förälder får man uppleva två saker som man ALDRIG kan förstå utan att uppleva det. 

1. Det dåliga samvetet. Innan man har barn har man inte upplevt dåligt samvete på riktigt. Det kommer med förlossningen och varar antagligen livet ut. Massor av mammor mailar till mig och berättar om sitt dåliga samvete och frågar hur man ska hantera det. Jag har inget bra svar. Jag tror inte att det finns något. Man vill vara en bra förälder. En sån som lyssnar, leker, myser, lagar god mat, bakar och gör roliga saker med barnen. Man har en bild av hur det ska vara...eller av hur man trodde det skulle vara...men det blir inte alltid så. Vissa dagar blir jättebra och man somnar gott i egen säng. Andra dagar är skit och man skäller på barnen under nattningen för att sedan somna söndergråten i en 90-säng med en 4-åring på armen. Jag kan längta i flera veckor efter ett tillfälle då jag vet att vi ska få egentid. Det kan va en bio eller en kväll hemma när barnen ska sova hos farmor. Man planerar, köper hem en massa gott, packar barnens saker och lämnar dem. Redan på hemvägen får man lite ångest... På kvällen när man sitter där och äter ostbricka tänker man "Detta hade Alice gillat!". Nu har vi ju väldigt sällan barnvakt men jag VET att barnen mår bra utav att få "slippa" mamma och pappa ibland. Det är spännande att sova borta och nyttigt för dem. Hade min mamma levt hade jag fått ringa och be om att få träffa mina barn, haha. Nu blev det inte så.

Man har dåligt samvete över nattningar som slutat med skäll och bråk, över hårtvättar som ballat ur till rena cirkusen, saker man sagt nej till och saker man borde lagt mer tid på. Ibland kan Alice säga "Mamma, du glömde telefonen i köket!!" och då får jag ont i magen. Jag sitter alltså med min jävla telefon så mycket...att när jag lägger den ifrån mig så blir Alice orolig. Skämmes ta mig fan! Det där måste jag sluta med.

2. Den villkorslösa och mäktiga kärleken. Inget liknar den kärleken man känner till sina barn. Man kan heller inte med ord beskriva känslan av den kärleken man får i retur av sina barn. Det är nästintill magiskt. I samma sekund som man blir mamma förvandlas hjärtat till ett "mammahjärta". Innan jag själv fick barn skrattade jag åt det ordet. Nu förstår jag. Det är där man har ont när barnen är sjuka, det är där det svider när barnen blir besvikna och det är där det brinner när man får hem skitfula egentillverkade saker ifrån dagis. När man lämnar en ledsen liten kille på dagis gör det fysiskt ont i mammahjärtat. Det känns som att någon sticker hål i det. I samma sekund som man hämtar samma lilla kille och får en hård kram lagas mammahjärtat och det börjar slå normala slag igen. Alice kröp upp till mig ikväll när hon skulle gå och lägga sig och sa "Mamma, jag älskar dig mer än min nya läskiga barbie!" och jag svarade "Alice, jag älskar dig mer än choklad!" 

Dagarna upptas av allt ifrån morgonbestyr med frukostgnäll, blöjbyten, tandborstning under tvång, påklädning och lämning på dagis till eftermiddagar med mellanmålsfix, lek, promenader och besök hos kossorna, konflikter barnen emellan, tjafs om vad man ska göra eller inte göra - till kvällar med dusch och bad, barnprogramstittande, mys och nattningar. Utöver detta ska man städa, laga mat, plocka in och ut ur diskmaskinen, tvätta, hänga upp och vika tvätt, städa undan leksaker, mata katten och kaninhelvetet, betala räkningar, vattna blommor, köpa julklappar, handla mat, sortera ut för små kläder ur barens garderober, hålla kontakt med släkt och vänner, raka benen och fila fötterna. Det är för få timmar på dygnet numera. Dåligt samvete...över allt man "borde göra" och dåligt samvete över saker man inte hinner med...hör till vardagen.

Jag kommer att få en MASSA "du-är-en-idiot-mail" (haha) men helt ärligt: Jag har ingen energi över att lägga på genusdebatten. Jag är medveten om att det är viktigt...precis som mycket annat här i världen. Svält, barn som far illa, orättvisor i samhället, rasism, miljöfrågor, kärnkraft, mobbning...osv. Det finns MASSOR med frågor som man borde engagera sig i - men det finns också en vardag som jag befinner mig i. Och den fylls av så mycket annat som engagerar mig. 

Jag känner inte att jag behöver ta ställning i precis alla frågor bara för att jag bloggar och har en ganska stor "publik". Jag måste inte tycka om allt. Jag skriver om det jag brinner för och ofta är ett nytt Marabou på Ica Maxi mer upphetsande i min lilla värld än uppdelningen av kläderna på H&M. En del människor förfarar sig över att det står "Flickor 122/128" på en skylt. Jag blir skitglad och skyndar mig dit. Sån é jag. Jag fick en MASSA reaktioner på mitt inlägg om hen-debatten (<--länk). Jag beundrar alla er som har en massa energi och tid att lägga på att debattera i ämnet. Jag har inte det...och heller inte intresset.

Jag har en flicka och en pojke. Alice älskar kjolar, strumpbyxor, Hello Kitty-grejor och barbies. Jag köper en massa snygga jeans och tröjor men väljer Alice så blir det alltid kjol eller klänning. Hon känner sig fin in det. Hon älskar allt som är "flickigt" och samtidigt som jag vet att många tappar andan när jag skriver "flickigt" så skiter jag fullständigt i det. Sen NÄR blev det fult att vara en flicka? Varför skulle jag vilja dämpa hennes personlighet och göra det hon älskar till något fult? Jag får kommentarer som "Du krossar Alice chanser att utvecklas till en stark individ när du formar henne i en speciell form". Allvarligt? Alice ÄR en stark individ! Hon är en stark liten tjej med skinn på näsan, som vet vad som är rätt eller fel och som både visar och ger en massa kärlek. Jag är så stolt över henne och över vad vi har åstadkommit som föräldrar. 

Elton har en jäkla massa vilja men än så länge är det vi som väljer kläder på honom. Ja, jag klär honom "grabbigt" och jag tycker att han är skitsöt i sin mohawk och sina hängslen. Att våra val av kläder och leksaker skulle forma honom till en förvirrad och nedtryckt tonåring betvivlar jag starkt - likaså att Mc Donaldsmat formar små Breiviks. Jag väljer att fokusera all min överblivna energi på att lära mina barn vad kärlek är. Samhället kommer göra sitt och försöka påverka och förändra dem - JAG kan ge dem en trygghet i att de är perfekta precis som de är, lära dem att tycka om sig själva och andra och lära dem vad som är viktigt i vardagen. Alice är en flicka. Elton är en pojke. Vi behandlar dem precis likadant. Det är samma regler, samma förmåner, samma straff och samma mängd med kärlek. Till Alice köper vi klänningar och kjolar...för att hon älskar det och för att hon vägrar att klä sig i annat. Så för oss är det ganska enkelt. Vardagen ska flyta på - alla ska vara nöjda...och påklädda. Oftast.

"Hur ser du på ditt sätt att uppfostra Alice utan genustänk? Känner du att du ger henne alla möjligheter i livet och kärlekslivet?" Som svar på det sistnämnda...eftersom att jag förväntas ha svar på allt, haha: Jag hoppas att jag lär mina barn att de kan göra allt de vill här i livet! Att "endast fantasin sätter gränser" och att jag med mitt "jag ska bli stadsminister när jag blir stor" visar dem att världen är STOR och att det finns oändligt med möjligheter i livet. Gällande kärlekslivet: Jag hoppas innerligt att båda mina barn får uppleva äkta, stark och långvarig kärlek. Jag vet att deras små hjärtan kommer bli krossade ett par gånger på vägen och jag hoppas att jag får finnas där för dem då och påminna dem om att de är värda all kärlek i världen. Jag hoppas innerligt att personerna de förälskar sig i behandlar dem väl och att de älskar dem så som de förtjänar. Gällande sexuell läggning säger jag som min kloka vän Magda: "Äh, bara de äter kött, det blir så jävla krångligt annars!" 

over and out.
//Meekatt...med halv-tre-på-natten-svammel, haha. Förlåt för ett långt inlägg!