13 år nu. Utan mamma. Utan min stora trygghet i livet. Utan ”Heja dig Malin”. Utan att kunna lyfta luren och höra ”Hej det är mamma!” och utan att få känna doften av ”Extra Starka” halstabletter. Utan att få berätta allting för henne först av alla. Utan den som klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Utan den som säger ”Hej hjärtat!”. 13 år och det gör precis lika ont idag…att känna efter och att andas ner i magen. Men inte lika ofta såklart. Men när det väl kommer över mig så stannar hjärtat. Hjärtat stannar.
Men så hände en sak. Och jag VET för första gången på 13 år att mamma finns där. Eller HÄR! Hon finns ju fortfarande här. Jag har henne. Här! Fatta! Jag har väntat, frågat, undrat, skrikit och gråtit. Men nu vet jag! Och den känslan slår ALLT. Tack mamma. Nu är vi båda redo…att veta att vi fortfarande har varandra och det är en bra känsla. Även om hjärtat går i en miljon bitar när jag saknar dig…så läks det lite varje dag av att veta att du fortfarande finns och är den som ser till att mitt liv blir precis så fantastiskt som du hade önskat att det skulle bli. Utan dig. Men ändå med dig. Och tack vare dig. För jag fattar nu…
Jag kommer aldrig glömma den där dagen…vid ditt köksbord. Du låg i soffan och mådde jättedåligt efter en tuff strålningsbehandling. Utan hår. Ledsen. Förnedrad. Tom. Hjälplös. Och jag satt i köket. Dina fula jävla underlägg med katter på. Tårarna trillade ner i flingorna… För vi var 5 meter ifrån varandra och min kropp orkade inte mer. Höggravid…trött…totalt trasig på insidan. Och du sov…trodde jag…så jag vågade andas…ett djupt andetag. Och tårarna forsade. Och plötsligt stod du bakom mig. Klappade mig på axeln och sa ”Det blir bra detta Malin!”. Det var det närmaste vi kom sanningen. För vi visste ju… Veckor. Fy fan. Hade vi sagt sanningen hade vi dött båda två av sorg där och då.
Tack mamma. Tack för Jesper. Tack för kärleken. Tack för den som säger ”Heja dig Malin!”. Tack för den som jag alltid vill berätta allting först för. Och den som klappar mig på kinden och säger att jag är vacker. Tack mamma. Du valde honom. Jag vet det. Tack mamma.
Så många år av tomhet och förtvivlan. Så många liter tårar och så många frågor om vart du tog vägen och om varför du inte tog med mig. Vi har ju alltid hållit ihop. Alltid. Men så lämnade du mig. Ensam. Men nu förstår jag. Du har väntat. På mig. Och på barnen. På att vi ska vilja igen. På att jag ska våga känna igen. Älska igen. På riktigt. Utan att vara livrädd varje dag för att förlora det. Förlora luften. Mina lungor klarar inte det igen. Aldrig. Så du har väntat på att de skulle läka och nu har de gjort det. Jag kan andas hela vägen ner i magen utan att hjärtat stannar. Och han klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Och när något händer är det HONOM jag vill ringa. Och han svarar ”Hej hjärtat”.
Tack mamma! Jag älskar dig! Och denna spelar du för mig i din himmel...
