Ett fall, En förvirrad katt & En sup?

En liten uppdatering ifrån Meekatt Casa! Jag har varit dålig på att skriva men haft fullt upp med att jobba...och att sova, haha. Jag älskar mitt jobb men det har blivit lite för lite ledighet och det känns i huvudet. I förrgår hade jag en stressig runda med bara nya vårdtagare och lyckades såklart trilla i en vidrig stentrappa på tredje våningen utanför en vårdtagare och åka ner på ryggen. "Var det någon som såg mig?!" var såklart den första tanken. Sedan "Bröt jag ryggen?!". Det gjorde jag inte men jäklar vad ont jag har fortfarande. Går som en 99-åring och fick stanna hemma ifrån jobbet idag. Typiskt - jag som hade planer med min 84-åriga kompis.

Geisha glömde tydligen bort att vi var hennes människor en stund och drog iväg på Midsommar. Jag polisanmälde, letade i alla diken och trädgårdar efter en påkörd katt, la upp på alla FB-grupper och frågade runt. 5 dagar senare hittade jag henne ett par hus bort lite yrvaken och nöjd. Hon följde med hem och gick iväg igen någon timme senare. Och kom inte hem igen! Två dagar senare fick jag meddelanden ifrån en granne att hon höll till där och jagade möss. I förrgår kom hon in genom altandörren igen som om inget hade hänt. "Hello människa. Finns det käk eller?". Katter alltså...värre än tonåringen i huset ju! Men nu är allt som vanligt och hon sover hos (på!) mig, myser och kelar med barnen och går ut och in som vanligt. (Antar att stockholmsragget har åkt hem igen?!)

Fina Geisha! 

Eftersom att denna sommaren är helt annorlunda med tanke på Covid-19 så har vi fått planera om helt. Det blir inget Liseberg, ingen camping, inget Tosselilla och inget Stockholm som vi hade pratat om. MEN! Ännu bättre!! Det blev en SUP-bräda! Absolut bästa köpet någonsin! Den här kommer göra sommaren till den bästa någonsin!

Duktiga Alice!

Elton älskar att paddla och han har ju grym balans. Jag köpte av de lite större brädorna så att man kan vara en vuxen och ett barn på brädan och häromkvällen gjorde vi världens mysigaste grej - vi paddlade hela vägen till Mellbystrand och tillbaka. Vi gick ner till stranden vid 21 och började paddla mot Mellbystrand. Ca 1 timme senare var vi framme och ringde Freddy som kom ner ifrån Strandhuset och fick prova en sväng, sen paddlade vi hela vägen tillbaka hem till Skummeslöv. 23.15 var vi tillbaka. Så ljuvligt!! Kan vara en av de mysigaste sakerna jag gjort i hela mitt liv! Elton var överlycklig. Han varvade mellan att kämpa på med att paddla och med att ligga på rygg på brädan och bara kika upp på himlen. Vi tyckte inte ens att det var läskigt med alla miljoner maneter vi paddlade oss igenom, haha. 

Tillbaka på "hemmaplan" kvart över elva på kvällen. Båstad i bakgrunden. 

En nöjd Elton! 

Vi kommer ha sjukt vältränade kroppar om vi fortsätter med detta hela sommaren. Och förhoppningsvis blir min balans lite bättre med. Heja oss.

Nu ska jag försöka släpa min onda kropp in i duschen och sen blir det soffan resten av dagen. Imorgon vill jag jobba så nu får ryggen skärpa sig.

over and out. 

//Meekatt...

Trött, Tröttare, Tröttast!

Tack för alla fina kommentarer och mail efter mitt senaste inlägg! Jag älskar ju verkligen mitt jobb och det är härligt att läsa alla kommentarer ifrån kollegor runt om i Sverige som känner likadant. Heja oss! 

Nu har det ju hänt en hel del sen sist och jag har inte riktigt haft ork att uppdatera. Skolavslutning, födelsedag för Elton och en sväng med ambulans och en natt på kirurgen. Ja, och sen försvann laddaren till min dator (waaah!!) också och den uppenbarade sig först 4 dagar senare precis framför ögonen på mig bredvid mikrovågsugnen, haha. Där den ska vara liksom. Ibland är man nog lite tröttare än vad man vill erkänna. Lite för mycket jobb nu - dags att tänka till och ta det lugnt - jag vet! Här kommer lite uppdatering i bilder i alla fall: 

Elton fyllde NIO år (fatta!?) den 7 juni och i present av mig fick han en övernattning på Hotell Riviera i Båstad. Jättemysigt och "bättre än Gran Canaria!" enligt honom själv. Hett tips ifrån oss - man bor i fina "sviter", solar och badar, äter gott och det finns både en stor inomhuspool och lekrum med tennis, pingis, fotboll och biljard. Superfint!

 

Elton möttes av ballonger och present på rummet. Fint! 

Vackra Alice som nästan aldrig mer vill vara med på bild.

Födelsedagen! Sång och paket och familjen samlad! 

Och ja, han blev nöjd med sina nya skor, haha. 

Ett av fruktfaten ifrån kalaset. Självklart med #ärtskottförfan!

Efterlängtad skolavslutning! Fatta att detta är mina små bebisar!? Vad hände?!

En ny njursten och en sväng med ambulansen...och ännu en natt på sjukhuset.

Imorgon är det Midsommar och Freddy fick låna barnen min mammahelg för att fira enligt traditionen med rökt lax och bästa vännerna på besök. Själv tog jag på mig lite extrapass på jobbet för att få tiden att gå...

Nu - ledig kväll och helt färdig. Kom hem efter en minst sagt stökig dag på jobbet, drack ett halvt glas rosé och somnade pall, haha. Nu blir det Bonusfamiljen och Geisha!

over and out. 

//Meekatt...

Livet, Fångvaktaren & Madrassproblemen!

Det här nya livet alltså...inom vården. Det är ju egentligen helt nytt för mig men samtidigt så känns det som att jag aldrig har gjort något annat. Som att det är så självklart att det är det här jag ska göra. Vissa dagar undrar jag vad det är jag egentligen håller på med. Som när jag blir utskälld och idiotförklarad (eller utkastad, haha), när jag torkar bajs på sjukt märkliga ställen eller när jag genomsvettig och dubbelvikt på golvet kämpar med hela kroppen för att få på en stödstrumpa på ett smalben bredare än båda mina lår ihop...eller när letar igenom hela jäkla ICA-butiken efter Finn Crisp, isterband och legymsallad. Vad fan är legymsallad liksom? Varför kan gamlingarna inte bara äta vanliga saker som Pågenlimpa och Geisha? Tänk så pinsamt när jag själv är 90 bast och ska skicka med min lista! "Rött, vitt & rosé, choklad, Pepsi Max, ljusa Polly, Billys panpizza och batterier till vibratorn". Det blir ju lite stelt känner jag. Det kanske är så att vi i hemtjänsten får handla "tantvarorna" och att de egentligen allihop har en annan hemlig kontakt som köper det som de egentligen vill ha och sedan gömmer hemma..? Annars verkar det ju sjukt tråkigt att bli gammal...om det är "legymsallad" och TV-tidningen man fantiserar om på kvällarna när en annan bara kommer vilja dricka Galliano och äta Gott & Blandat.

Meekatt goes vården!

Andra dagar ler jag hela vägen hem ifrån jobbet. Jag älskar verkligen mitt jobb! Absolut det roligaste och viktigaste jobb jag har haft och man får så otroligt mycket uppskattning tillbaka för små små saker. För att man smörjer in en öm rygg, frostar av en frys där dörren knappt går igen, gör extra fina kvällsmackor med ärtskott på, filar lite vassa naglar, lagar ett par trasiga glasögon med superlim man jagat ifatt i leksaksbutiken, stannar på en kopp kaffe och frågar om barnbarnsbarnets kalas eller plockar med sig lite fina liljekonvaljer in och ställer på köksbordet. Små enkla saker som är så självklara för mig men som inte alls är det för dem. Små små saker som man gör av bara farten. Och plötsligt står man med en telefonlur i örat och en tacksam anhörig på andra sidan som tackar för att man gör...sitt jobb. Lite extra fina mackor bara. För att man kan. Och vill. 

Ibland vill man springa därifrån. Ibland vill man inte gå vidare alls. Man vill stanna kvar och lyssna på alla häftiga historier och livsöden. Om glädje och möten de upplevt, stora sorger de överlevt, barn de är stolta över, yrken de haft, resor de gjort och sjukdomar de kämpat och kämpar mot. Titta på alla gamla fina saker och se hur de njuter av att få berätta och visa. Ibland vill jag bara packa ihop mina fina vårdtagare och ta med dem hem. Inte alla! (Gode gud nej, haha.) Men en del av dem! Man lär känna varandra och man bygger upp en härlig relation till några av dem. Man vet vem man kan driva med, vem man absolut inte ska skoja med, vem som älskar att man masserar hårbotten extra länge när man hjälper till med duschen, vem som säger nej till kvällsmat men ändå äter glatt när man berättat något roligt om barnen och smugit ihop en macka och man vet vem som bara behöver berätta samma historia igen för trettionde gången med samma inlevelse. Man lär känna dem och de blir som en del av ens liv liksom. Häftigt och värdefullt. Fint. 

Ja, man känner sig som en fångvaktare ibland. 2 kilo nycklar i fickan... 

Man hamnar i de märkligaste situationerna. Man skrattar och man gråter. Man skrattar ofta inombords, knyter näven i fickan ibland och man går fullständigt i bitar ibland. Man lär sig att stänga av känslor (och sinnen också ibland - tack gode gud!) Man drar bara på sig visiret, skoskydden och handskarna och man hugger i utan att ens fundera. Bacillskräck och känslig mage eller annat gnäll finns det liksom inte utrymme till här. Man bara gör. Och värdigheten och ödmjukheten inför uppgiften tar över helt. Det man fruktat förr gör man nu nästan med glädje. För att det är bara så det är. Och det kunde varit min mamma. Eller jag. Eller min dotter. Man tömmer en urinpåse och berättar att man själv gick med en sån förra året innan jag fick opererat min njure...och man får ett tacksamt leende. Vi är ju alla samma sort - bara i olika fas. Jag kan stanna upp i vissa situationer ibland och skratta och tänka "Vad i helvete är det jag håller på med och hur hamnade jag här?!" Men så går man till nästa...och möts av så mycket tacksamhet och ödmjukhet att hjärtat blir som fyllt med sockerdricka.  En del dagar fnissar man sig igenom sin runda - andra dagar står man i hissen och torkar tårarna efter att man försökt trösta en dement vårdtagare som inte vill leva mer. Livet alltså. Tänk att man är där...i just de stunderna. Jag. Vilket jäkla ansvar liksom. Men tänk - ibland kan man tigga till sig ett par glada danssteg om än med en rollator emellan. Livet alltså. Och som de här människorna levt! Wow!

Ja, så här ser vi ut...

Häromdagen fick jag klappa en trött liten farbror på kinden igen och säga "sov så gott" när han somnade in efter att jag suttit vak hos honom i tre dagar. Att få vara den som ser en riktig kämpe tappa sina sista krafter mot cancern och dra en sista suck i livet. Att få vara den lugnande och trygga punkten för en anhörig i stor sorg och förtvivlan som jag så väl känner till. En sorg så stark att jag kan se den, smaka den och ta på den. Att få vara den starka, varma, lugna och trygga för den som nu känner det jag kände då. Det är helande för hjärtat. Livet. Och döden. Att få vara den som tillsammans med sköterskan vattenkammar och tar en fin skjorta på den sköra kroppen som gett upp. Lägga blommorna på bröstkorgen, sträcka ut och släta till täcket. En sista klapp på kinden. Så oerhört viktiga och starka stunder och så värdefullt, ömt och fint. 

Igår kväll var en kollega nästan i slagsmål med en aggressiv vårdtagare som fick ett litet bryt och själv stod jag inrullad i ett jävla madrasskydd och skrämde nästan livet ur en stackars tant som möttes av ett 2 meter långt vitt spöke i sovrummet. Idag glömde jag både telefonen och bilen och sprang maraton över hela Laholm i full panik, haha. Men det är ju här jag ska vara. Trots att lönen knappt räcker till mjölk när hyran är betald...så älskar jag det. Med min spegelvända namnskylt på instagram, osminkad och med fula blå skoskydd som jag jämt glömmer att ta av och springer över torget med. Med hela stadens portkoder, tvättstugor och soprum memorerade i hjärnan, med min hand på en skör liten hand, med en nyckelknippa i fickan så tung att jag nästan tappar byxorna, med larmtelefonen som ger mig trippel puls varje gång den piper, med de bästa kollegorna man kan tänka sig och med tanter och farbröder som äter legymsallad och för sjätte gången frågar efter rätt sida i TV-tidningen. Där ska jag ju vara. För sån é ju jag.

over and out. 

//Meekatt...