Genus, Anonymitet & Hämnd!

Stort tack till alla för ert engagemang i föregående inlägg! Mailen haglar in här och jag försöker hinna med att svara er alla så snabbt jag bara kan. Jag har fått massor med fantastiskt fina mail och ett tiotal riktigt jävla otrevliga mail. JAG tar inte åt mig det minsta utav "kritik" som ges på sandlådenivå. Jag tycker att orden säger mer om den som skriver dem än om mig.

Jag valde att ta upp ämnet genus då jag får många mail med frågor angående hur jag ställer mig till detta. Som jag skrev så frågas det ofta hur jag tänker när jag väljer att klä Alice som jag gör mm. Därför blev också svaren till viss del fokuserade på just kläderna. Så att genus handlar om så mycket mer än klädval var ingen nyhet för mig....trots att man kan tro det då jag både är tjock, arbetslös, dum och en "skam för mammakåren". JAG är nog fan mer påläst än många utav er som debatterar och kommenterar ANONYMT med påhopp, kränkningar, idiotförklaringar och rena lögner. Jag har valt att inte publicera en del kommentarer då jag anser att mina läsare ska få lov att "tycka" utan att bli påhoppade av idioti ifrån andra. Detta är inte Familjeliv eller Flashback. 

Jag väljer att lämna ut en del av mitt liv och min familj via bloggen. Jag väljer att lyfta fram min vardag - precis så oglamorös och jobbig som den kan vara - men på mitt sätt. När jag skriver så väljer jag mina ord väl - alltid. Och jag står för dem - alltid.  Jag skriver ner min syn på saker och ting så som jag ser dem. Jag förväntar mig ABSOLUT inte att folk ska hålla med mig i allt. Jag skriver för att jag älskar att skriva och för att jag älskar kommunikationen med alla härliga människor här ute. Hade jag velat ha folkets jubel och hade jag skaffat mig en fluffig bakblogg med LCHF-recept och bilder på kattungar som leker i snön. Men sån é inte jag!

Jag har på ett eller annat vis hamnat i genusdebatten ett tiotal gånger och VARJE gång blir jag lika förvånad. För mig handlar det mesta om sunt förnuft och det anser jag mig ha alldeles tillräckligt utav. Hatten av för alla er som har tid, lust och engagemang för att debattera i ett ämne som lockar fram mer idioti än något annat. Jag blir bara trött...och det gör mig uppenbarligen till en USEL mamma. Ja...och då måste det göra de människorna som ägnar sig åt rena påhopp, mobbning, skitsnack och näthat till supermorsornas supermorsor? För DET är ju helt okej...att ägna sig åt - bara hen tänker "genus".

Återigen - mammor attackerar mammor. Mammor idiotförklarar andra mammor och framställer dem som sämre föräldrar. För att..? För att lyfta sig själva? För att kunna slå sig själva på bröstet och känna "NU lärde jag henne hur hon ska leva sitt liv! FAN vad jag är bra?!" Vänta bara....tills livet ger er en riktig jävla käftsmäll och ni sitter höggravida med en döende mamma bredvid er...eller kämpar er igenom ett år av helvetescancer - så jävla brutal att man vill lägga sig ner och dö...fast man bara står bredvid. DÅ JÄVLAR får man perspektiv på saker och ting! Då lär man sig att uppskatta det lilla och det enkla i livet. Små saker...som en geléskål...eller en tröja som luktar mamma.

"... Och den där lite glättiga, halvfalska humorn med lite överdrivna situationer och "Allt går att rädda med ett skämt" mentaliteten och ironin funkade på 90-talet. Inte nu. Ibland tycker jag det är kul att tycka till. Kanske även där alla andra "slickar röv" på en som säger eller skriver något. Om du nu har lite läsare på din blogg (de hittar snart något annat och skratta åt), gör något bra av det. Eller lägg ner den och gör något viktigare. Skaffa ett jobb och lite riktiga intressen som kan utveckla dig, dina barn och din familj...."

Du vet det där krysset uppe i hörnan? Klicka på det så försvinner jag. Poff! Till och med Alice som är 4 år gammal har listat ut det. Lägg ingen energi på att reta dig på mig. Det ger dig inget...alls. Det är väldigt enkelt att ha en massa åsikter när man gömmer sig som anonym. JAG har inte den möjligheten här.

Jag skriver om saker som berör och engagerar mig. Jag går aldrig till personangrepp och jag lämnar aldrig ut en annan människa. Jag är väldigt noga med att inte framställa någon på ett sätt som kan vara sårande eller kränkande om denne inte uppenbart förtjänat det. (Kan minnas mig skrivit en del negativt men relevant om Jimmie Åkesson och Katrin Z). Jag anser mig inte ha rätten att göra det bara för att (eller just för att) jag når ut till en hel del människor via bloggen. Jag försöker sprida en positiv anda och jag känner att jag många gånger lyckas med just det.

Så, slutligen... Återigen får jag bekräftat för mig själv att det sätt vi lever vårt liv på - är alldeles utmärkt för oss. Jag känner att jag lägger min energi på precis rätt platser och att jag kan sova med gott samvete och veta att vi gör det som är bäst för våra barn. Vi lär dem kärlek, respekt, empati och nyfikenhet. Vi lär våra barn att uppskatta olikheter, att värdesätta sig själva och att bry sig om andra människor. Vi lär dem att säga tack...och förlåt - och mena det. Vi lär dem att världen är orättvis och att vi är lyckligt lottade. Vi lär också dem att pruttkuddar och fejkade hundbajsar är JÄTTEROLIGT och att man får lov att skratta åt varandra om man gör det med hjärtat. Livet blir lite roligare att leva - om man har lite ironi och humor med i vardagen.

Nu ska jag smyga in och måla en mustasch på Freddy med permanent cd-penna. Imorgon ska vi till Göteborg och jag måste hämnas för att han stängde ute mig i bara jeans och bh idag - i åtta minus!! Mouhahaha!

Avslutar med en bild som är ganska rolig i sammanhanget. För sån é jag!

Årets Kyrkisbild.

over and out.

//Meekatt...