Vems jävla ansvar är det då?

Inledningsvis vill jag tacka för fantastisk respons, alla delningar, mail och för att ni backar mig i denna så viktiga debatt! Och tack till all media som hjälper mig att nå ut! Detta är en kamp vi alla ska göra tillsammans – för alla våra barn! Och jag känner verkligen att jag har en hel armé med mig – TACK!

Som i alla debatter jag gett mig in i sedan jag började skriva kommer det såklart alltid en massa påhopp. Jag är dum i huvudet, en jävla fitta, idiot och jag ”tror att patetiska lilla jag kan göra skillnad bara för att jag råkar ha lite följare”. Jag har själv ”röstat för detta” och därför förtjänar mina barn att bli utsatta för detta. Jag och barnen förtjänar att bli utsatta, hotade, rånade och våldtagna. Kul ändå att folk med säkerhet tror sig veta vad jag röstar på? Och lite humoristiskt att i en debatt kring barn och ungdomars dåliga språkbruk, hot och mobbning – så väljer VUXNA människor att engagera sig genom dåligt språkbruk, hot och mobbning. Och alla dessa representerar stolt ett och samma parti. Isn´t that ironic?

Men ja, jag är van vid det. Jag tar inte åt mig utan jag väljer att fokusera på allt POSITIVT som faktiskt händer runt om i Sverige just nu. Redan NU ser jag skillnader! Jag får berättat för mig om jättebra diskussioner som sker i klassrummen runt om i landet. Hur man engagerar barnen redan i lågstadiet i detta och jag fullkomligt ÄLSKAR det! Övningar där barn får skriva fula ord på tavlan, där de får skriva anonyma lappar och berätta vilka ord de blivit kallade för och saker de blivit utsatta för – för att sedan prata i grupp om ordens betydelse och hur orden påverkar den som får ta emot dem. Man har visat klippet från SVT där jag medverkade i flera skolor och haft efterföljande diskussioner

Detta är SÅ bra! Heja heja alla lärare runt om i landet som engagerar sig i detta. Ni har enligt mig världens absolut viktigaste arbete och jag vet att ni gör ett fantastiskt arbete i en ibland fullkomligt ohållbar arbetsmiljö. Att jag nu får en massa mail ifrån er där ni skriver att ni känner hopp gör mig så glad och stolt! Vi gör detta tillsammans! För alla våra barn!

Det är så många som skriker ”Det är föräldrarnas jävla ansvar – INTE skolans!!”. Och ja, jag säger ju inte motsatsen. Självklart är det först och främst ett föräldraansvar. Vi har det yttersta ansvaret att lära våra barn att uppföra sig, vara trygga i sig själv, känna egenvärde, empati och att ha respekt för andra människor. Det är vårt ansvar att ge våra barn de absolut bästa förutsättningarna vi bara kan för att lyckas här i livet. Detta är en självklarhet. Men nu står vi där vi står. Vi har oerhört många barn som far väldigt illa i skolan, som mår jättedåligt och som inte kommer lämna grundskolan med godkända betyg och det är katastrof. INGA barn ska behöva må dåligt i skolan. INGA barn ska behöva vara rädda i skolan. INGA barn ska bli hotade, slagna, kallade fula saker eller bli utfrysta. Det får vara nog nu och istället för att skrika ”Det är dåliga föräldrar som inte tar ansvar!” eller ”Det är bara invandrarna som beter sig så här!” så måste vi börja fokusera på konstruktiva lösningar och åtgärder. Vi vill väl ändå samma sak?

Just nu råder det ett AKUT läge i många skolor. Och ja, jag vet att mobbning ”alltid har förekommit” och att ”detta är ingen nyhet”. Jag VET det. Men det gör väl inte situationen okej? Denna debatt ska pågå alltid! Kan jag nu utnyttja det faktum att jag kan nå ut stort tack vare att jag under flera år har byggt upp ett namn och en plattform så är det ju FANTASTISKT om jag kan använda det till just detta! Inget är viktigare för mig än mina barn. Våra barn.

För tre dagar sedan var det ett stort slagsmål på min dotters skola. 3 personer blev misshandlade varav en lärare som försökte avstyra ett bråk. 5 avstängda elever. Dagen efter patrullerade polisen på skolan. Och på frågor kring det akuta läget på skolan svarar skolchefen lite svamlande om att man bland annat behöver utbilda lärarna och jobba långsiktigt. Och JA. Självklart måste vi jobba både förebyggande och långsiktigt. Men om det brinner i ett hus smyger man inte in och kollar brandvarnaren. Man släcker elden! Speciellt om ens barn befinner sig där inne.

Så länge vi har skolplikt i det här landet har våra skolledare också en plikt att se till att våra barn befinner sig i en trygg miljö. Nolltolerans till mobbning, våld och kränkande behandling! Nolltolerans! Markera tydligt direkt när en sådan här situation uppstår genom att kalla in vårdnadshavare och polis vid behov. Stäng av de elever som inte kan rätta sig efter skolans regler, värdegrund och vår lag och vid behov – förflytta dem. Det är inte de mobbade barnen som ska behöva vara hemma/byta skola och gå miste om sin rätt till utbildning!

Jag har fått så otroligt många mail ifrån förtvivlade föräldrar som kämpat i flera år i motvind. Det SKA inte vara så. Vi måste alla stå upp för alla våra barn! Nolltolerans! NU!

over and out. 

//Meekatt...

Tack SVT!

Stort tack till SVT som gav mig utrymme idag att få komma till tals! Och tack för alla hejarop ifrån er föräldrar, lärare och elever runt om i landet! Nu är vi igång och nu är det bara framåt och uppåt som gäller. Vi gör detta tillsammans - för våra barn! Jag kommer inte ge mig förrän det har skett en förändring i våra skolor! 

Skolverkets representant har rätt i allt hon säger. Men att prata är en sak och att agera är en annan. Vi föräldrar har fått nog och vi kommer kräva att våra skolledare och politiker steppar upp 200%! Vi vill ha en trygg arbetsmiljö i våra skolor och fokus ska vara på utbildning. Våra barn ska inte lämna grundskolan utan gymnasiekompetens. Våra barn ska inte bli utsatta för kränkningar, våld och hot. Och inte våra lärare heller. 

Klippet kan ni se här: (Och ja, jag är Skåning. Fått snart 100 mail ifrån förvånade följare som skriver "Va? Pratar du skånska? haha)

Härliga programledare, en supertrevlig och grymt hurtig studiovärdinna som tog hand om mig på bästa sätt. Pratade Squid Game med Helle Schunnesson och fick enormt fint beröm av självaste Jonas Eriksson! En väldigt bra start på dagen alltså. NU ska jag njuta ett par timmar av vår vackra huvudstad innan jag ska fulsova på tåget hem. Sen krama mina barn! 

over and out.

//Meekatt...

Mot Stockholm - för våra barn!

SVT ringde och frågade om jag ville komma till Stockholm och prata om debatten jag har dragit igång. Nu är jag ju tryggast bakom min datorskärm (haha) men detta är så oerhört viktigt att jag självklart sa JA! Så nu sitter jag på tåget mot vår vackra huvudstad och imorgon medverkar jag i Morgonstudion ca 06.35. 

Stort TACK till alla som delar mina debattartiklar, som kommer med feedback, delar med sig av egna erfarenheter. När man väl börjar lyssna går man från att vara förbannad och besviken till att bli livrädd. Detta är så otroligt stort. I hela landet. Mobbning, utfrysning, glåpord, sparkar och slag är vardag i många av våra barns liv. Betyg som rasar. Frånvaro. SÅ många unga tjejer har mailat mig. Tjejer i högstadiet och gymnasiet. Som berättar hur de blir utsatta dagligen. De berättar att de försökt ta livet av sig...och skriver "Tack Malin för att du kämpar för oss!". De vill inte leva längre. Barn! VÅRA barn! Detta vidriga klimat måste ta stopp. NU! 

Förtvivlande lärare skriver att de har eller är på väg att ge upp. De som brunnit för sitt yrke, som ägnat sitt liv åt att bli duktiga lärare och som kämpat...men tappat hoppet. De har ingen chans. VEM står upp för dem? Jag kommer göra det. Detta gör jag för allas våra barn och för våra duktiga lärare som många befinner sig i en helt orimlig arbetsmiljö - dagligen. Där detta får pågå utan att någon sätter stopp. 

Idag ringdes polisen in till min dotters skola. Slagsmål...igen. En kompis till Alice har inte varit i skolan på flera dagar...av rädsla. Och detta är bara på vår skola. 

Över 13 000 mail i inkorgen på ett par dagar. Rop på hjälp och en enorm tacksamhet för att någon sätter ner foten. Nu råkade det bli jag och jag känner ett enormt stöd och vi gör detta TILLSAMMANS. Nu får det vara nog. Inga barn och inga lärare ska vara hemma ifrån skolan av rädsla, ingen ska bli kallad fula saker, ingen ska bli hotad. Nu räcker det! 

Så - snart säger jag Hej Stockholm! 💖#upptillkampförvårabarn

Mina debattartiklar i ämnet hittar ni här:

Aftonbladet:

Hallandsposten:

Kvällsposten: 

over and out.

//Meekatt.

INGEN kallar min dotter för horunge!

På Alice skolas hemsida skriver man: "Genom att bygga relationer inom klassen, mellan klasser, olika åldrar samt mellan elever och personal vill vi föregå konflikter. Vi arbetar med allt från värderingsövningar till olika intressegrupper som jobbar för att öka trivseln. En upprustning av centralhallen med ett fräscht café och olika aktiviteter samt en förbättrad exteriör är viktiga i sammanhanget."

Utöver ett "fräscht café" så har ni tyvärr totalt misslyckats med detta. Mobbning, slagsmål, misshandel, rasism och att bli kallad för "jävla horunge" är den vardag min dotter och hennes kompisar möter i skolan - varje dag. Nu får det vara nog! Jag lyfter debatten bland annat i Aftonbladet och hoppas att många med mig är villiga att ta kampen får våra barn, våra lärare och vår framtid! Min debattartikel kan ni läsa här: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/a74g0a/nog-nu--ni-kallar-inte-min-dotter-horunge

In och debattera, tyck till och engagera er föräldrar på Aftonbladet och på min FB-sida MEEKATT! Det är våra barn det gäller! 

//Mamma Meekatt

Gå ut och var glad!

 13 år nu. Utan mamma. Utan min stora trygghet i livet. Utan ”Heja dig Malin”. Utan att kunna lyfta luren och höra ”Hej det är mamma!” och utan att få känna doften av ”Extra Starka” halstabletter. Utan att få berätta allting för henne först av alla. Utan den som klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Utan den som säger ”Hej hjärtat!”. 13 år och det gör precis lika ont idag…att känna efter och att andas ner i magen. Men inte lika ofta såklart. Men när det väl kommer över mig så stannar hjärtat. Hjärtat stannar.

Men så hände en sak. Och jag VET för första gången på 13 år att mamma finns där. Eller HÄR! Hon finns ju fortfarande här. Jag har henne. Här! Fatta! Jag har väntat, frågat, undrat, skrikit och gråtit. Men nu vet jag! Och den känslan slår ALLT. Tack mamma. Nu är vi båda redo…att veta att vi fortfarande har varandra och det är en bra känsla. Även om hjärtat går i en miljon bitar när jag saknar dig…så läks det lite varje dag av att veta att du fortfarande finns och är den som ser till att mitt liv blir precis så fantastiskt som du hade önskat att det skulle bli. Utan dig. Men ändå med dig. Och tack vare dig. För jag fattar nu…

Jag kommer aldrig glömma den där dagen…vid ditt köksbord. Du låg i soffan och mådde jättedåligt efter en tuff strålningsbehandling. Utan hår. Ledsen. Förnedrad. Tom. Hjälplös. Och jag satt i köket. Dina fula jävla underlägg med katter på. Tårarna trillade ner i flingorna… För vi var 5 meter ifrån varandra och min kropp orkade inte mer. Höggravid…trött…totalt trasig på insidan. Och du sov…trodde jag…så jag vågade andas…ett djupt andetag. Och tårarna forsade. Och plötsligt stod du bakom mig. Klappade mig på axeln och sa ”Det blir bra detta Malin!”. Det var det närmaste vi kom sanningen. För vi visste ju… Veckor. Fy fan. Hade vi sagt sanningen hade vi dött båda två av sorg där och då.

Tack mamma. Tack för Jesper. Tack för kärleken. Tack för den som säger ”Heja dig Malin!”. Tack för den som jag alltid vill berätta allting först för. Och den som klappar mig på kinden och säger att jag är vacker. Tack mamma. Du valde honom. Jag vet det. Tack mamma.

Så många år av tomhet och förtvivlan. Så många liter tårar och så många frågor om vart du tog vägen och om varför du inte tog med mig. Vi har ju alltid hållit ihop. Alltid. Men så lämnade du mig. Ensam. Men nu förstår jag. Du har väntat. På mig. Och på barnen. På att vi ska vilja igen. På att jag ska våga känna igen. Älska igen. På riktigt. Utan att vara livrädd varje dag för att förlora det. Förlora luften. Mina lungor klarar inte det igen. Aldrig. Så du har väntat på att de skulle läka och nu har de gjort det. Jag kan andas hela vägen ner i magen utan att hjärtat stannar. Och han klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Och när något händer är det HONOM jag vill ringa. Och han svarar ”Hej hjärtat”.

Tack mamma! Jag älskar dig! Och denna spelar du för mig i din himmel...

Nu jävlar börjar livet igen!

over and out. 

//Meekatt...