torsdag 31 oktober 2019

Doggystyle, Rädd katt & Damsugning?

Torsdag och traditionsenlig pannkaksfrulle i Meekatt Casa som alltid sista dagen på mammaveckan. Idag körde vi "Prettoplätttar" med ägg, banan och kanel (heja supermorsan!). Höstlovet har varit lugnt och skönt och jag börjar känna mig som mig själv igen. Har fortfarande ont emellanåt men inte alls på samma sätt och är nu nästan helt morfinfri. Börjar få tillbaka lite energi och viljan att hitta på saker. Hej livet!

Igår provade vi att ha fina lånehunden Lilly hos oss en stund utan husse närvarande. Gick riktigt bra och barnen bara älskar henne. Hon är jättestor, fluffig och busig. Och perfekt att ha som kudde tydligen.


Vi gick en liten promenad med henne. Eller Elton åkte en stund efter henne, haha. Det är 40 kilo hund liksom. Som känner doften av STRANDEN och då är det svårt att hålla i, haha. Men efter lite träning sa han "Kolla mamma, jag är som han Cecar Millan på TV!" Heja Elton! Lånehund är perfekt. Bus och mys men inget ansvar och inget dåligt samvete. Och Elton som saknat hund så mycket är överlycklig.

Whiskey är inte riktigt lika lycklig, haha.

Vill ni göra er till idag så säljer Lidl Halloweenpasta för 10 kronor. Smakade skit tyckte vi allihop men fin var den! Vi var tvungna att skölja ner lunchen med kanelbullar. Stackars oss.

Alice är på Brunch hemma hos en klasskompis som har fyllt år, Elton spelar fotboll i trädgården med sin klasskompis och jag ska börja packa barnens grejor inför pappaveckan. Jag vänjer mig aldrig. Speciellt inte nu. Tycker bara att det blir svårare med tiden. Kanske för att vi haft det så otroligt mysigt de senaste veckorna. Ingen stress, inget bråk. Bara mys och kramar. Och sånt här:

Den här presenten alltså!

Jag får dra max tre lappar om dagen och kan välja på allt ifrån fotmassage, vedhämtning och se på vår serie ihop till damsugning. Det är kärlek det.

over and out.

//Meekatt...

Det här med barnuppfostran...

De senaste två dagarna har jag fått massor(!!) med mail ifrån engagerade föräldrar som trillat över min gamla krönika om barnuppfostran på Nyheter24. Så här sex år senare cirkulerar den fortfarande och skapar debatt. Bra!
Två mordhot på två dagar...suck. Jag är back in business tydligen. Det gick snabbare än jag hade förväntat mig. Och alltid är det samma sak. Samma föräldrar som blir arga. Och jag måste återigen förtydliga att jag har full respekt och förståelse för att vi alla har olika förutsättningar. Barn med diagnoser. Föräldrar med diagnoser. Olika svårigheter. Men det är trots allt i samma värld alla ska leva. I samma klass. Så jag står på mig och säger att "grundreglerna" ska vara de samma oavsett. Då får väl jag vara dum i huvudet då, haha. Jag kan leva med det. För sån é jag.
(Debattartikel från 2014 ifrån Nyheter24.) "Så, vad händer då om man tar upp debatten kring det här med att föräldrarna måste uppfostra sina barn och sluta dalta med dem? Jo, de kallar dig för barnmisshandlare. Logiskt. Verkligen. Att ta konflikterna med sina barn, att markera när de gör fel, att ge dem konsekvenser/bestraffning vid dåligt beteende och att höja rösten åt dem – det ska vi absolut inte ägna oss åt. Nej, låt oss alla i stället sitta på ett rosa fluffigt moln tillsammans och sjunga Kumbaya med munnen full av cupcakefrosting och hoppas att livet aldrig någonsin serverar våra barn några motgångar.
Alla är kränkta. Mammorna är kränkta, barnen är kränkta och våra husdjur är kränkta. Hela Sverige är kränkt. Hur mådde vi egentligen förr? Innan modeordet tog oss med storm likt ”hen” som kom in och rörde upp våra känslor för ett par år sedan – hur mådde vi då? Kan vi inte bara fokusera på det som är viktigt här i stället? Att våra barn får en trygg uppväxt, att de formas till bra människor med empati, ansvarskänsla, kunskap och respekt för sin omgivning. Att våra barn får en trygg och givande skoltid och kommer ut i vuxenlivet som trygga individer och med rätt förutsättningar för att lyckas där ute? Att stötta vår lärarkår och de eldsjälar som faktiskt finns där så att de slipper kämpa i motvind för att vårt föräldraavsvar brustit? För visst har vi väl ett ansvar?
Folk rasar för att jag menar att vi måste sätta tydliga gränser och lära barnen att respektera oss vuxna. Som om respekt har blivit ett skällsord. När hände det? I min värld är det ett viktigt ord. Ja, självklart måste vi också respektera våra barn MEN – JAG är den vuxna. JAG är den som ansvarar för att mitt barn får de bästa förutsättningarna i världen, inte barnet själv väl?
Barn ska vara barn. Vad hände med det? Barn ska testa sig fram, utvecklas, prova gränser och misslyckas på vägen. Det är då de lär sig. Många föräldrar är i dag antingen för slappa eller helt enkelt rädda för att säga åt sina egna barn. Är man rädd att kärleken försvinner? Det gör den kanske…i ett par minuter. Men den kommer ju tillbaka. Jag älskar alltid mina barn – men ibland hatar jag att vara mamma. Och det är okej. Det går upp och ner. Vissa dagar har man en ängels tålamod – andra dagar är man inte fullt så pedagogisk, haha. Så är livet. Vi föräldrar är inga superhjältar. Jag gör kanske inte alltid rätt men jag gör mitt bästa. Att ha regler, vara konsekvent och tydlig betyder inte att man inte ser barnen och visar dem kärlek och uppskattning, pratar om varför saker blir som det blir och ber om ursäkt. Det ena utesluter inte det andra.
Nu är jag ju dessutom en sån mamma som säger till andras barn (!) och det väckte het debatt inne på min blogg. Jag anser som så att i mitt hus gäller mina regler. Om någon annans barn kommer hem till oss och hoppar i vår soffa och föräldrarna ifråga inte reagerar trots att jag säger ifrån att ”Här hemma hoppar vi inte i möblerna” så ryter jag till. För mig är det lika självklart som att jag inte åker hem till våra bekanta och röker en cigg i deras vardagsrum. Mitt hus – mina regler. Punkt.
Håll ordning på era ungar för fan om ni inte tål att någon annan säger ifrån! Jag ÄLSKAR när en annan vuxen säger till mina barn. Det finns inget mer effektivt. Varför blev det tabu att läxa upp olydiga barn? Vi har väl ett gemensamt ansvar för att våra barn blir bra människor? Eller ska jag gå förbi…när ditt barn blir mobbat på skolgården eller misshandlat i en busskur en fredagskväll för att ”de som slog inte var mina barn”? Kom igen, va!
Jag är till skillnad från andra föräldrar tacksam om någon faktiskt säger ifrån och stöttar mig i mitt jobb som förälder. Vi hade en familj på besök där sexåringen sitter i vår soffa, framför mina barn, och kallar sin mamma för ”jävla fittmamma” och säger att han ska döda henne. Här rann bägaren över för den här morsan och jag pekade på ytterdörren och sa "I det här huset pratar vi inte på det viset till varandra. Var snäll och ta på dig skorna och gå ut". Ja, det hade byggts upp under en tid men det finns gränser. Mamman ifråga blev jättearg på mig och tyckte inte att det var så farligt och "han menar ju inte det!". Nej, det gör han antagligen inte. Men MINA barn ska inte lyssna på det och tro att det är okej att säga så till sin mamma. Det är väl aldrig okej? Vi umgås inte mer. Hon menar att ingen har rätt att säga till hennes barn. Men GÖR DET SJÄLV DÅ!?! Någon måste ju göra det. Hur ser framtiden ut för ett barn som vid sex års ålder får bete sig så utan konsekvenser? Kommer han ha respekt för lärare, kompisar, flickvänner - sina egna barn? Eller var respekt ett skällsord nu igen?
Många blir förbannade och säger att det aldrig är okej att höja rösten till sitt barn. Det är psykisk misshandel och barnen blir skrämda till tystnad i stället för att lära sig den mjuka vägen. Vet ni vad? Livet är inte alltid mjukt. Vi möter motstånd hela tiden och ja, det FINNS faktiskt även vuxna som skäller på vuxna. Tänk om din första skarpa tillsägelse i livet kommer ifrån din chef? Förnedringen som följer efter att man kissat i byxan, haha. Kom igen! Det är NU det gäller. Det är NU vi formar framtidens chefer, framtidens lärare, makar, framtidens sjuksköterskor, poliser och ledare. Det är VI som gör det.
De formar inte sig själv. Utan konsekvenser och tydliga ramar får vi en bunke lättkränkta vuxna barn som inte har respekt för någon annan än sig själv. De som sitter i skolorna och kallar lärarna för fitta i dag – det är de som ska ta hand om oss när vi blir gamla. De där som får kalla sina föräldrar för vad som helst, som inte får lära sig att det blir straff och konsekvenser av vårt handlande. Är det dom som är vår framtid, eller?
Man reser sig upp på bussen om det kommer in någon som behöver platsen mer, man håller dörren öppen för den som går bakom, man tackar, säger varsågod och förlåt – och man visar respekt mot de som är äldre/sin lärare/sin chef och sin omgivning. Det handlar inte om psykisk misshandel eller maktutövande. Det handlar om sunt förnuft.
Ja, ibland borde jag kanske vara mer pedagogisk än vad jag är med barnen. Men vi har en fantastisk relation och en oerhört stark kärlek till varandra. Det är vi mot världen! (Trots att man ibland vill ta den ena och slå den andra med, haha, vilket jag med all säkerhet nu också behöver förtydliga att jag inte gör!) Uppfostran och kärlek. Det ena utesluter liksom inte det andra som många verkar tro. Jag tror inte att jag ”skrämmer” mina barn genom att ibland skälla på dem. Jag är övertygad om att det i slutändan för oss närmare varandra. Barn mår bra av regler och gränser. Får de aldrig veta när de gör fel – hur ska de då veta när de gör rätt? Man kan inte ”samtala” sig igenom uppväxten och vara bästisar genom allt. Jag är inte mina barns bästis. Jag är deras mamma."
Over and out.
//Meekatt...

måndag 28 oktober 2019

En efterlängtad date i Meekatt Casa!

Nej, inte jag. Jag kan ju inte dejta någon med den här jäkla hårfärgen, haha. Idag var det Eltons dag och han hade planerat allt in i minsta detalj. LYCKO den som fångar hans hjärta i framtiden och får leva sitt liv med honom säger jag! Inte nog med att han alltid hjälper till att klippa gräs, dammsuger nästan varje dag, lagar middag, kliar på ryggen och fixar - han är dessutom grym på att planera en date.

Han bjöd med mammas hjälp in en tjej i klassen på date via sms för ett par dagar sedan. Sen har det räknats minuter här hemma, haha. Han var helt klar med upplägget - det skulle vara en trerätters lunchdate för på kvällarna är det mer pinsamt med date. Han satte menyn, plockade fram finskjortan och dammsög uterummet. Och mamma skulle vara servitris. Idag vaknade han strax innan sex och sen har det varit fjärilar i magen hela dagen. Första riktiga daten!

Klockan ett knackade det på dörren och i hallen stod två fnissiga 8-åringar med rosiga kinder. Underbart! Med sig hade hon ett jättefint armband i ett fint paket. Man smälter ju och vill stanna tiden... Minns fortfarande min stora kärlek Jonas Löfgren som jag var dödskär i från "lekis" och upp till femte klass. Har fortfarande kvar det där fina silverhjärtat han gav mig efter sångstunden med "Här dansar Herr Gurka" på lekis. Silverhalsbandet som Fredrik Nelsson sedan försökte byta till sig mot sin apelsin på fruktstunden, haha. Minnen!

Present skulle inhandlas. Tydligen ska man ha det. Ett fint halsband blev det. Med röd diamant!

Och vin! Haha, nej. Inte till barnen. Ville bara med bilden påminna er alla om att jag fortfarande är en riktig supermorsa, haha.

Fina dukningen och förrätten! Och ALKOHOLFRITT vin.

Huvudrätten - plankstek såklart! Fint ska det vara!

Och dessert. Med ett hjärta såklart.

Ja, man kan ju bara älska det här. Stora lilla fina Elton!

Konversationerna kan man också bara älska:

- Ska du göra slut med andra killar om du ska va med mig?
- Jag vet inte. Jag vet en som har tre!
- Ja, vi får tänka lite på det...jag har ju också tjej.

Nu sover charmören gott i soffan. Och mamman har diskat och röjt efter kvällens middag med barn och extraungar och ett mysigt besök av Camilla. Nu...ska jag gråta en skvätt över mitt fula hår, ta en dusch, vädra ut popcorndoften och sen sova. Men först skicka lite mess med någon som jag blir lite fnissig av...

over and out.

//Meekatt...

Orange Is The New Black! (Skjut mig!)

Jag är snart 40 år gammal och tar fortfarande beslut som mitt 15-åriga jag. Fantastiskt. Inte konstigt att jag sitter frånskild och ensam i ett hus jag hyr med en katt som bästa sällskap varannan vecka, haha. Jag. Är. En. Idiot.

Jag som byggt upp ett Pippiliknande "Jag-kan-tamejfan-allting" de senaste åren. Jag tapetserar själv, bär och bygger ihop tunga möbler, spacklar och målar om, hyr släp och kör till tippen, lagar motorgräsklippare med hjälp av aggressiva trådar på flashback, grillar som en kung, byter vindrutetorkare i vägrenen på motorvägen i ösregn, byter proppar utomhus mitt i natten med ficklampa trots att jag är sjukt mörkrädd, eldar i brasan, installerar X-boxar och skit, jämför och byter elavtal...och håller två ungar och en katt vid liv. (Okej, jag misslyckades med den andra katten men ändå!?) Men att köpa hårfärg - det kan jag tamejfan inte! Skjut mig. Hur är det ens möjligt att vara så korkad när man borde ha samlat på sig en massa livserfarenhet och viktiga lärdomar? Jag VET ju detta. Jag är vuxen. Jag har vetat detta sen jag gick på Björnekullaskolan i Åstorp och köpte billig hårfärg på OJ. Jag gjorde något liknande i 8:an...men inte ens då...lyckades jag misslyckas så brutalt. Fan.

Ljusa upp håret lite? Bra idé Malin! Nämen? Är min vanliga färg slut?! Prova en annan sort? Vilken BRA JÄVLA IDÈ MALIN!!!! Eltons reaktion var "Men MAMMA!? Vad har du GJORT?! Du är ju JÄTTEFUL! Detta kan du aldrig visa för någon!!!

(Här följer lite bilder som jag aldrig mer vill prata om efter detta. Okej?) Men jag lägger ut dem för att varna andra korkade 12-åringar med "uppfräschningsvisioner"...

Lite uppfräschat och somrigt? Please kill me.

Happy Halloween! Meekatt goes Halloweenpumpa.

Nämen! Fy fan vad snyggt Malin!! Så här har du ju alltid velat se ut!! Som Birk-Jävla-Borkason!!??

Lösningen - mössa. Till och med när man sover. Gonatt. Och mer tårar.

"ÅH!!! MAMMA!!!!!! Jag som trodde att jag var adopterad men nu ser jag ju att du är min RIKTIGA mamma!!!" När man tar det här med "Crazy Cat Lady" lite för långt och färgar om håret för att matcha katten...

Jaga frisör i timmar...en lördagskväll. Enkelt. Not. Mössan på och iväg igår förmiddags. Hejdå halva lönen och hela min värdighet. Men i detta läget skulle man kunna offra båda barnen, bilen och katten för att se normal ut igen.

Ångesten...fy fan.

Gjorde slingor...för att blanda upp det. Kändes lite grönt och hårbotten var orange. En omgång slingor till...sen var det ganska okej tyckte jag. Sen hem. För att upptäcka att det är grönt...med orange i hårbotten. Frågade barnen som sa "Oj, mamma. Ska det vara så? Grönt?!" Panik. Jaga frisör igen! Hejdå halva lönen och hej fula jag - nu helt utan värdighet. Nu har jag rött hår...eller brunt...med inslag av orange...typ. Och vill gråta när jag ser mig i spegeln. Fortsätter leva i min mössa tills någon som tror sig kunna rädda mig hör av sig.

Ja, men varsågoda för det här då?!

over and out.

//Malin i 8:an...still going strong tydligen.

söndag 27 oktober 2019

Skämsmössan på!

...och den åker INTE av förrän jag också kan skratta åt det här. Jag är snart 40 år (!) men det hjälper tydligen inte när jag ska ta beslut. Jag. Är. En. Idiot. En idiot i skämsmössa och snart halva lönen fattigare.


På tal om hjärnbrist...kolla min och Alice konversation ifrån gårdagskvällen:


Två särskrivningar och en "hjärna". Gör ont i mitt författarhjärta, haha. Älskade unge. Älskar att hon har humor och att vi kan skratta åt sånt här. Tänk om man hade fått en sån där känslig och lättkränkt liten unge. Då hade jag ju fått lämna tillbaka henne. ;)

Nu...mer kaffe...i skämsmössa. Kanske uppdaterar utan mössa om några timmar. Just nu är känslan "Skjut mig".

over and out.

//Meekatt....

fredag 25 oktober 2019

Hållbar utveckling, Stolta barn och "En betre värd"!

Idag var det mässa på Mellbystrandskolan och våra barn fick visa upp resultatet av veckans arbete i temat "En bättre värld". Massor med stationer över hela skolan med allt ifrån teater, filmer, sånguppvisning, häftiga kreativa byggen och experiment. De har arbetat med ämnen som hållbar utveckling, mobbning, krig, föroreningar, sjukdomar, miljögifter och en massa annat superviktigt och engagemanget har varit stort både i skolan och hemma. Fantastiskt! Lite bilder ifrån dagens härliga utställning:

Elton, Emil, Noel och Charlie gjorde ett träd av plast för att visa hur det är i naturen. (Ja, denna mannan dricker så mycket Pepsi Max att de kunde verkställa sin idé med korkarna. Bra mamma...eller inte, haha.

Alice var med och gjorde en pratande soptunna som förvandlade sopor till jord.

Sånt HÄR kan man ju bara älska! Lämnade en lapp med "Bjud på choklad!". ;)

Fuck mobbning! Exakt! Bra där!

Och "kempa för milj...ön"!! Älskar detta!

Medicin mot cancer! Jag stinker fortfarande vitlök, haha. Klart man provar!

Och någon hade en morfar som hade en vekst som gör att man blir lite friskare mot malaria. Fatta så jäkla bra?! Skolan är full av blivande stjärnor!

Och om man har rent vatten...så ska man dela med sig! Fint!

Tack alla härliga lärare och fritidsledare och andra vuxna på skolan som engagerat barnen i detta! Så glad att ha barnen i en så bra skola med duktiga vuxna och härliga roliga ungar! Så stolta över sina projekt allihop. Och MODIGA! Teater inför föräldrar och kompisar. Sång och musik. Heja heja!!

over and out.

//Meekatt...

torsdag 24 oktober 2019

Torsdag, Kärlek & Avslut!

Så var det äntligen torsdag igen och barnen kommer hem. Alice kom redan igår och behövde lite mammakärlek. Lite besvikelser med kompisar och ett stort prov på gång kräver extra insatser i form av massage, mys, snopp- och snippsnack och mysfrukost med varma frallor och ett avsnitt av vår serie "Inlåst". Nästa vecka är det lov och inga måsten - underbart.

Känner massor med stress i kroppen när jag inte är med barnen. Känns som att jag missat en massa när jag varit sjuk. Att jag inte kommer "ifatt". Och panik över att bli sjuk igen...och missa mer. Inte få vara med. Kan fortfarande bli ledsen för att jag missade Alice utvecklingssamtal...och premiären på tennisträningen...och en massa kramar...och läxor. Alla små saker blir stora när man blir sjuk. Och viktiga. Och nu vill man bara låsa in sig med barnen och krama dem hela tiden. Tur jag har kramiga barn som inte tröttnar så lätt, haha.


I förrgår åkte jag till "mitt" slott och hälsade på. Bra känsla att komma in och krama gamla kollegor, titta på kalvarna, fika och lämna med en skön känsla att man är färdig där. Lite sorgligt men skönt. Det var inte sig likt...och det var nog bra för min del. Men härligt att få skratta med gänget där igen trots allt. Det kommer ju alltid vara mitt slott...


Igår träffade jag och Elton en superhärlig hund som vi förhoppningsvis ska få bli lite extrafamilj till. Vi saknar ju hund i våra liv och Elton kan aldrig komma över sin älskade Agge. Så då passar ju en lånehund perfekt. En stor busig härlig hund som förhoppningsvis ska tycka om att hänga med oss lite då och då - yeyh!

Nu ska jag fixa det sista på Eltons rum som blir en överraskning när han kommer hem idag. Det "flickiga" rummet med våningssäng och sminkgrejor överallt har blivit ett grabbrum med dubbelsäng och "coola grejor". Heja mig som är grym på att tapetsera och fixa, haha.

over and out.

//Meekatt...

måndag 21 oktober 2019

Pinsam mamma, Rolig mamma & Trött mamma

- Mammaaaaa? Vill du köra mig till skolan? Det är så dimmigt idag.
- Självklart gumman. Ut i bilen så kommer jag!
- Eeeeh?! Du går INTE ut ur bilen va?!
- Vadå?! *asg*

Pinsam mamma.

Ja, skulle polisen stanna mig så hade det varit lite pinsamt kanske. Men i övrigt träffar man liksom ingen i bilen på väg till eller från skolan så då får man vara hur ful man vill. För stora joggingbrallor, ingen bh, pyjamaströja, kofta och inneskor. Skitsnyggt! BÄSTA hotet dock - "Gör du inte läxan följer jag med dig in!". Mouhaha! (Mogen mamma) Bättre än wifi-hotet!

Igår var Alice lite "mammalängtig" och vi norpade till oss en övernattning på pappaveckan. Pappan var i och för sig ganska glad att slippa plugga till provet i sexualkunskap. Jag var hemma hos Freddy en sväng igår och vi började plugga och Alice spontana reaktion var "Mamma, är inte jag lite för liten för förhudar och stånd och sånt?!" Eeeh...jo. Jag hade gärna sett att hon hade väntat 20 år med den informationen (haha) men nu är det dags.

Vi åkte hem till mig, pluggade, fnissade, åt Thaimat, pratade befruktning, ritade roliga bilder, skrattade ännu mer och lärde oss allt om sexuell upphetsning, testiklar och provrörsbefruktning. Vi kollade "aspinsamma bilder" på Ungdomsmottagningens sida (Bra tips för föräldrar som inte vill att barnen googla "blygdläppar". Blir liksom inte så bra. Umo.se har tecknade bilder som är bättre lämpade för våra små tonåringar...tycker jag.) Så ja, heja oss. Jag fick en lång godnattkram och ett "Mamma, du är faktiskt den roligaste jag vet. Det är ju KUL att plugga med dig även när det är pinsamma ämnen!!" (Tack gode gud. Och varsågod Freddy, haha.)

 Älskade Kravallis!

Helgen har varit lugn och skön. Ingen stress, inga måsten - bara mys. Väldigt bra helg! Känner energin komma tillbaka lite. Men så plötsligt är jag helt färdig och vet knappt vad jag heter. Har haft ont inatt men vill komma ifrån alla starka smärtstillande. Känner att jag blir trött av dem och jag behöver all energi jag kan få nu. Idag...ska jag putsa köksfönstret och gå ner till havet och vända. Lagom mål.

Elton (tjejtjusaren) var på kalas igår. Det är jobbigt att vara Elton nu. Många tjejer som skriver kärleksbrev och frågar chans. Igår sa han "Jag har nog sex kärleksbrev i min väska nu. Jag måste be dem sluta så att jag kan leva mitt vanliga liv igen!" Man kan ju bara älska den killen. (Och bli lite avundsjuk på alla dessa kärleksbrev och friare. )
 
Kalaskillen

over and out.

//Meekatt...

torsdag 17 oktober 2019

Vi älskar mens?

När man har en "pre-teen" i hemmet kretsar många diskussioner kring kropp och snopp. Ja, även när man har en 8-åring. Eller för all del en omogen 39-åring, haha. Men just nu är det mycket mensprat här hemma. Och mitt i allt detta dyker årets (antagligen årtiondets?!) märkligaste reklam upp på TV. En naken Måns Zelmerlöv...med feber...på en häst. Arg på sitt barn och sittandes bland får och kaniner...och levererande av medicin...till sig själv. Och igen...naken...på en häst! Alltså...jag vet inte.

Elton skrattar högt varje gång och sjunger med. I morse hörde jag honom sjunga jättehögt. "JAG ÄÄÄÄÄLSKKAR MEEEEENS!!!" Ja...vad ska man säga? Prova att lyssna på låten nu utan att höra det! Lycka till! ;)



over and out.


//Meekatt...

onsdag 16 oktober 2019

Plötsligt händer det!

Den småfinniga 11-åringen hjälper till med middagen!? Vad händer med min minitonåring? Är det dolda kameran? Detta firas med ett glas rosé istället för kvällens morfintablett. Heja oss!


Nu ska jag bara få henne att inse att de där 12 glasen, 3 tallrikarna, äppelskrutten, clementinskalet och mjölkpaketet inte går ut ifrån rummet själv. Eller jo...det lär de ju göra så småningom men det känns lite ofräscht att vänta. Stänger av wifi tills det är löst. (Heja mig!)

Hur är era 11-åringar?!
over and out.

//Meekatt...

Ja, hur överlever man?

Fick ett jättefint mail ikväll ifrån en tjej som hittat in på bloggen för första gången idag och hittat ett 7 år gammalt(!) inlägg som hade träffat henne rakt i hjärtat. Och jag minns så väl när jag skrev det. Minns varje ord och varje känsla. Jag har fortfarande kontakt med tjejen som skrev det där mailet till mig för sju år sedan och vi har kommit att bli ett viktigt stöd för varandra. Och de senaste månadernas oro har väckt de där jobbiga känslorna många gånger. Jag har fått hundratals mail ifrån människor som läst just detta inlägget som skrivit "TACK för att du sätter ord på det jag känner!" så jag lägger upp det igen. Kan det bara få en ledsen själ att känna lite tröst så blir jag glad! 


(Publicerat den 8 oktober 2012)

Hur överlever man?

"Min mamma är svårt sjuk i cancer och lever antagligen inte så länge till. Jag finner glädje i din blogg både för att du skriver så fantastiskt roligt och igenkännande och för att du verkar ha kunnat gå vidare efter att ha förlorat din mamma. Det känns nämligen som en smärre omöjlighet för mig just nu. Hur gör man? Har du några överlevnadstips?"

Man har inget val. Det är det som är hemligheten. Man måste överleva. Fastän man inte vill...så måste man. Överleva.

Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden
"Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö.

Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Jag pratar aldrig om mammas sjukdomstid eller om saknaden. Jag är inte riktigt där än. Men ett par ord på vägen ska jag försöka ge dig:

När mamma var sjuk pratade vi aldrig om döden. Alla visste - men ingen sa något. Vi klarade inte av det och än idag känns det okej. Jag saknar inte det där samtalen. En del behöver prata om det -  jag och mamma klarade inte av det. Jag minns en frukost hemma hos mamma. Hon var jättedålig av sin behandling och jag hade sovit hos henne, som jag alltid gjorde när hon hade dåliga nätter. Mamma låg i soffan och vilade och jag satt i köket. Jag åt flingor och tårarna droppade ner i mjölken. Jag hörde att mamma reste sig upp och kom ut i köket. Hon rev av en bit hushållspapper och la den bredvid mig, la sin hand på min axel och sa
"Det blir bra detta Malin. Vi klarar detta"...sen gick hon tillbaka till soffan. Jag svarade inte. Hade jag gjort det...hade vi båda gått sönder. Det fanns inte...att vi skulle erkänna för varandra...att vi skulle förlora varandra. När vi var ifrån varandra var vi ledsna...det var då jag grät i bilen så att jag inte kunde se vägen. Därför...såg jag till att nästan alltid vara hos mamma. Jag tänkte att om hon blev lika ledsen som jag...när hon väl fick chansen att bli ledsen...så skulle hon dö utav det och inte av cancern.

De sista veckorna orkade jag inte mer. Jag ville att det skulle ta slut. Jag skulle föda vilken dag som helst, mammas kropp var helt söndertrasad av cellgifter och strålning och det enda jag kunde känna var
"Avbryt allting...låt henne bara få komma hem...och dö." Och det är okej att känna så! Orken tar slut...för oss alla. Man får känna...att man inte vill mer. Jag har pratat med många som sagt att "på ett sätt är det skönt när det tar slut, men det får man inte känna." Det är KLART att man får!! Jag gick igenom mitt livs största kris, sorg, skräck och förtvivlan - det var JÄTTESKÖNT när det var över! Jag ville aldrig förlora mamma men jag visste att det inte fanns något annan väg. Hon skulle inte klara sig...och för varje dag som vi såg henne ha ont och vara rädd...bröts vi sönder...alla vi runt omkring. Och mamma med...över att vi fick gå igenom det där. Så ja...mamma kom hem...och hon dog hemma. Det var skönt för oss alla - att det var hemma. Utan sjukhuspersonal, utan sterila väggar och vita korridorer fulla med nyfikna människor. Bara vi.

Dagen efter var det julafton. På julaftons morgon kom likbilen och hämtade mamma. Min syster och jag gömde oss inne på toaletten. Hela situationen var så absurd. God jävla jul..?
Tre dagar senare satt jag och mina syskon på begravningsbyrån i Laholm och valde kista och blommor till mammas begravning. Med mig hade jag en kasse med mammas klänning som hon hade på sig på mitt bröllop tre månader tidigare...och hennes smycken. Jag hade köpt nya strumpbyxor på Lindex. Det kändes viktigt att de var nya. Det känns bra fortfarande...att veta att hon var fin. Direkt efter mötet på begravningsbyrån åkte jag in på förlossningen. Jag blev inlagd med högt blodtryck och till slut igångsatt den 27:e december. På nyårsafton föddes Alice. Min första tanke var
"Jag måste ringa mamma!!" men det gick ju inte. Så jag skickade ett sms. "Krabaten är här mamma!". Jag skickar fortfarande sms ibland. När jag längtar extra mycket...eller vill berätta något. Ingen har fått mammas nummer...än...och det är skönt att kunna skicka en tanke. Jag vill fortfarande alltid berätta allting först för mamma, som jag alltid har gjort. Varje gång Alice säger något kul eller ritar något fint tänker jag "Detta måste jag berätta för mamma!". Jag kommer kanske alltid att tänka så.

Det var en lättnad...över att allt var "över"...att hon slapp ha ont mer...att hon slapp vara rädd. En lättnad över att slippa behöva se henne sjuk och att slippa gå och vänta på vad som skulle ske. Jag höll hårt i mamma när hon tog de där sista andetagen. Det kändes så självklart att jag skulle vara där. Vi startade hela den där jävla resan tillsammans...i ett undersökningsrum i Ängelholm...och vi avslutade den tillsammans hemma i hennes vardagsrum. Jag sa till mamma
"Det är okej, sluta kämpa nu. Du får ta hand om Krabaten när jag sover istället. Jag älskar dig." och då...släppte hon taget. Jag bär det med mig. Att jag sa att det var okej. Det känns skönt att hon inte upplevde mig rädd och förtvivlad...i det ögonblicket. Men det var ju okej...det fanns ingen annan väg ut...och vi orkade inte mer. 

Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag kräktes. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är den samma idag...snart fem år senare - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslan ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka
"Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.

Men det blir en ny vardag och jag kommer på mig själv med att le åt saker som mamma har sagt eller gjort. Ibland hör jag henne säga
"Men Maaaalin" när jag gör något dumt och det är lite skönt när man kommer på sig själv med att tänka de där roliga tankarna...de bra minnena. Jag hittade ett fotoalbum häromdagen som var mammas. Fy fan vilken kass fotograf hon var! Halva människor genom hela albumet, haha. Sån var hon! Usel på att fotografera...men alltid snabbt framme med kameran för att stolt föreviga sina halva barn på bild. Efter hand kommer fler och fler bra minnen fram...i vardagen. Och man ler åt dem. Man tänker "Detta hade mamma älskat" när man lagar en god middag eller lyssnar på en bra låt.

Jag har en tröja som är mammas...i en plastpåse i mammas gamla brudkista. Den luktar fortfarande mamma. Den betyder mycket för mig. Jag har även en jätteful skål som jag häller upp gelé i...när vi äter söndagsmiddag. Den betyder också mycket för mig. Mamma hade alltid gelé i den...och de där småsakerna känns stora idag. Jag fick mammas stora stekgryta och fast jag hatade ljudet av den där stekspaden som skrapade i botten varje gång hon lagade mat i den...så kan jag ägna timmar åt att leta efter den där jävla stekspaden idag när jag ska laga köttfärssås. För det där ljudet...det är mamma. Små saker...blir stora. Och man ler åt dem.

Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde fem minuter ifrån oss. Hon skulle gå ner i tid, njuta av barnbarn och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, köpa vinterkläder till "krabaten" och inreda sin lilla vrå i huset med spjälsäng. Vi satt och tittade efter en laptop när hon var sjuk. Hon skulle köpa en bärbar dator så att hörnan med datorbord och klumpig stationär dator skulle bli bebisens hörna. Mamma hade älskat de där hämtningarna. Hon hade sagt
"Men Malin...Alice är ju inte ALLS trotsig, hon är jätteduktig!" och jag hade hatat det. Hon hade velat passa Elton hela tiden och jag hade stoppat det. NU...blir jag lite arg på livet ibland. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. När jag hör ordet cancer önskar jag att cancer kunde få cancer och dö. Jag hatar den här månaden...det känns som att alla jag möter har klätt ut sig till cancer. Rosa band, kläder, TV-reklamer, Radio...allt är cancer nu. Överallt.

Men ja, med tiden kommer de där jobbiga stunderna mer sällan och det är skönt. Man kommer på sig själv med att tänka roliga och mysiga tankar istället. Man njuter av det där hemska ljudet ifrån stekspaden, man ler när man skär degen till kanelbullarna med mammas "skärare" och man kommer på sig själv med att citera roliga saker hon sagt.

Man överlever. Det första året måste man "ta sig igenom". Högtider, födelsedagar, jul, nyår, midsommar, vinter, sommar, höst... Man måste ta sig igenom det där första året...då hon fattas i ALLT man gör. Sen...fattas hon fortfarande...men man kan andas när man tänker på det. När man känner att man inte kan gå vidare - så går livet vidare ändå - med dig och åt dig. Plötsligt säger man
"Det var snart fem år sedan" och man inser...att man överlever utan henne.

Du har en fruktansvärt svår tid framför dig. Försök att få i dig mat, dricka och försök att få lite sömn när du kan. Skriv. Jag skrev en hel del när mamma var sjuk. Jag vill nog aldrig läsa det, men jag fick ut känslorna.
Ångra inget. Vi är bara människor. Vi gör så mycket som vi kan och orkar. Ingen begär mer. Mammas sista dagar på sjukhuset...innan hon kom hem - när hon var som sämst...var jag inte där. Jag vågade inte köra ner till Lund då jag skulle föda vilken dag som helst. Dessutom var jag helt slut. Jag hade inte mer kvar. Men jag ångrar inget. Jag gjorde allt för mamma. Allt jag kunde och allt jag orkade. Ingen begär mer.

Jag ångrar inget som vi inte sa. Vi kunde inte säga mer. Och det är okej. Vi visste redan.
Själar säger aldrig farväl. Ha det i ditt hjärta. Det värmer ibland.

A
ll kraft till dig och din familj! ♥"

over and out.

//Meekatt... 

Har de lagat dig nu mamma?

Ni som följer mig på Facebook och instagram är hyfsat uppdaterade men ni andra har förhoppningsvis saknat mig här inne lite. Förra hösten började min ena njure bråka med mig. Jag jobbade ju galna arbetspass på Wapnö Slott och hann inte riktigt reflektera över det utan skyllde på stress och dålig kost. Fick jag "anfall" på jobbet och satt dubbelvikt på golvet skyllde jag på mensvärk för att inte oroa min omgivning. Men så i november började det eskalera och jag fick åka ambulans in. Gång på gång... Vidriga smärtsamma attacker som inledningsvis avfärdades som "misstänkt njursten" men man såg aldrig några stenar utan smärtlindrade mig och skickade hem mig.


Röntgen gjordes, ultraljud, skiktröntgen, kontraströntgen, kontroll av njurfunktion...och sen var cirkusen igång. Jag är förbi det värsta nu och kommer inte skriva jättemycket om det mer än att det har varit otroligt tufft och jag är otroligt tacksam för fin vård och omsorg av fantastisk personal på Urologavdelning 2A i Varberg. Vilka stjärnor till undersköterskor och sjuksköterskor som jobbar där! Jag har gråtit, skrattat, gnällt och åkt fram och tillbaka mellan sjukhuset i Halmstad och Varberg de senaste månaderna. Jag har haft ont. Jätteont. Och min kropp är jättesvår att smärtlindra. Morfin. Massor med morfin. Och ryggmärgsbedövning. Slangar i njuren, kisspåse på benet, illamående, panik och urinvägsinfektioner som nästan tagit kål på mig. Och så en stor operation...och mer smärta och alla tänkbara komplikationer både före och efter operationen med fler infektioner. Ett immunförsvar som nästan är obefintligt. Läkare som säger olika saker och oro. En sätter sig ner och stänger dörren och frågar "Har ni cancer i familjen?" och en annan skickar hem en helt utan undersökning. Hem igen. Nya smärtor. Ambulans igen.

Nyopererad och helt slut. Bikinikroppen förgylld med ytterligare 7 ärr.
Men ja, nu har de förhoppningsvis "lagat mig" och jag börjar sakta men säkert se slutet på ett helt år av smärta och oro. Jag har gått igenom otroligt tuffa månader. Tårar, smärta, in och ut på sjukhus, ambulansfärder, en stor operation, infektioner, morfin i massor och ännu mer smärta. Sjukhuset i Varberg började nästan kännas som "hemma" och mitt eget hus känns nästan konstigt att vara i. Livet...kom med en käftsmäll som hette duga. Igen. Barnens pappa har varit fantastisk och jag har bott där under de tuffaste perioderna. Han har nästan fått bära mig upp och ner ifrån sängen och kört mig till akuten fler gånger än jag kan räkna. Tack Freddy! 

Det BÄSTA! Barnen på besök på sjukhuset! Blev inte så ofta eftersom att jag låg i Varberg men jag hade tappra vänner som körde upp med godis, tidningar och kärlek! Och kakor såklart, haha. Tack alla ni!
Nästa gång jag ligger inne blir det sånt här så man slipper ligga och smyga med allt socker i den hemliga lådan i sängbordet, haha.

Nu är den värsta smärtan över och jag känner att infektionen börjar lägga sig. Jag drog den sista slangen förra veckan som satt mellan urinblåsan och njuren och det var en oerhörd lättnad att bli av med den. Som ett nytt liv. Nu ska jag läka. Sakta men säkert. Och hela världen runt om mig vrålar "SAKTA MALIN!!" men ja känner mig jättestressad. Jag vill orka. Jag vill kunna själv. Jag vill va frisk nu men så kommer den där förbannade tröttheten och fullständigt knockar mig. Jag kan stå i en butik och känna hur hjärtat bultar och det svartnar för ögonen. Totalt slut. Jag blir andfådd av att gå och hämta posten, jag mår illa varje gång jag äter och jag behöver sova två-tre gånger varje dag. Ibland i flera timmar. Men så vill man ju va en bra mamma. Ta igen för all missad tid. Orka med tennisträningar, simträningar och föräldramöten...fast man knappt kan stå upprätt. Sån é jag. Men jag börjar ju inse att det är en bit kvar...även om operationen är förbi...

Saker man blir glad av. Baka kanelbullar med Elton. En sån aktivitet är ganska lagom. Sen är jag helt slut.

I förrgår gick jag en sväng i skogen med Alice. 2.5 kilometer. Frisk härlig höstluft. Det var dock lite för modigt och sen låg jag däckad hela eftermiddagen och hade ont. Så ja, jag måste inse mina begränsningar och ta en dag i taget. Jag var liksom redan på botten när jag blev sjuk. Det fanns liksom ingen energireserv att plocka ifrån. Jag låg på minus och behövde 300%. Men nu...är jag på rätt sida. Nu har de lagat mig.

Stort tack för allt ert fina stöd i form av sms, mail, kommentarer på sociala medier, blommor, kort och kärlek! Nu ska jag vila...skriva...och andas.

over and out.

//Meekatt...