Här kommer alla känslorna...

Så var Påskafton förbi och jag hade en riktigt bra dag omgiven av fina människor och kärlek. Att starta dagen på Våga Va med morgonmöte, kaffe, skratt och allvar är som att ha en familj att gå till. Förra året spenderade jag Påskafton på ett behandlingshem nere i Skåne. Fem veckor på Nämndemansgården i Blentarp. Där var jag också omgiven av jättefina människor men SOM jag saknade mina barn!

Jag har insett att jag saknar min familj väldigt mycket. Inte bara mamma som jag hängt upp mycket av alla mina känslor på de senaste åren utan hela min familj. Min pappa och mina fyra syskon. Vi träffas alldeles för sällan och är så utspridda. Även om vi har mycket kontakt (nästan dagligen) via telefon och att jag vet att de alltid finns där...så är det inte samma sak som att faktiskt ses och umgås. Jag har tagit avstånd och backat ifrån alla jag älskar under väldigt lång tid. Mest av rädsla för att bli "påkommen" och för att mitt beroende-jag styrt om mina prioriteringar helt. Och av skam. Massor av skam. Skam över att jag är "familjens svarta får", "alkisen" och "hon som aldrig gör något vettigt med sitt liv" när alla andra har fungerande liv med fina jobb, hus och pengar. Och jag har stressat runt som en idiot i många år. Av och på - hela tiden. Nya jobb, nya förhållanden, nya bostäder. Flykt, panik och stress. Men det är ju mig själv jag försökt fly ifrån...har jag insett. Och det kan jag inte. 

Vi samlade ihop ett gott gäng igår och cyklade upp till Galgberget här i Halmstad där vi grillade och hängde någon timme. Sen kollade vi premiären av allsvenskan, hejade på MFF och slutligen blev det Påskmiddag här i Meekatt Casa för "närmast sörjande", haha. En riktigt mysig dag! Saknade Elton bara men han firade med pappa. Jag har fortfarande inte fått upp gardiner eller saker på väggarna och jag har inget köksbord. Jag brukar ALLTID göra klart en flytt på mindre än ett dygn (har ju vanan inne) men här blev det inte så. Kanske är det ett bra tecken? Att jag den här flytten fokuserat på att landa mentalt och inte materiellt? Att jag sätter nykterheten först - varje dag. Och att gardiner kan vänta. Att det inte är de fina sakerna som gör ett bra hem...

 

 Jag vaknade med världens ångest idag och har legat kvar i sängen hela dagen. En viktig påminnelse i att allt inte blir enkelt bara för att man blir nykter och drogfri. Mycket löser sig bara genom det. Men livet fortsätter ju ändå. Människor sårar en, man blir arg, rädd och besviken. Man saknar och sörjer. Man är misstänksam, har tillitsbrist och dålig självkänsla. Man stöter på problem med pengar, jobb och allt annat. Skillnaden nu är att jag inte flyr ifrån det genom att bedöva det och därigenom förskjuta det. Jag måste stanna i de där jobbiga känslorna och andas igenom dem. Och det är ovant och läskigt. Jag är inte van att stanna i känslorna. Men jag lär mig sakta men säkert att göra det och inser att de går över. Att försöka identifiera vad det egentligen handlar om. Är jag egentligen förbannad eller är jag bara rädd? Oftast är det rädslor. Rädslor för att bli ensam, inte duga, inte räcka till... 

Gårdagens löp på Hallandsposten gav lite ångest. Samtidigt en varm och bra känsla i magen. Och alla fina mail värmer mitt hjärta. Men det är blandade känslor att gå ut offentligt såhär såklart. Det är stort och jätteläskigt! Jag är rädd för skitsnacket, ryktena, lögnerna och skvallret det kan medföra. Samtidigt inser jag ju att det där ligger inte hos mig och är inget jag kan påverka. Väljer människor att prata illa om mig, skratta åt mig eller hitta på egna sanningar så får det ligga hos dem. Jag är rädd för blickarna på stan. Men där har jag ju också landat i att det bara ligger hos mig. Det är min skuld och skam jag är rädd för. Det är min syn på mig själv som är rubbad. Inte andras. 

Läkerol...makes people talk? 

 

Jag har tänkt igenom och övervägt mitt beslut att gå ut offentligt väldigt noga. I många år. Jag har skapat mig en stor plattform som jag alltid försökt att värdera och använda till bra saker. Att få folk att skratta, känna igen sig, känna tillhörighet och engagemang i olika saker. Jag inser ju att igenkänningen i detta ämne är enorm och att jag öppnar upp mig i ett ämne där alla i vårt samhälle känner sig träffade på ett eller annat vis. Och det är fint. Att kunna våga stå för vem jag är även om det är läskigt. Att våga vara stolt över min resa och mina insikter på vägen. Att våga blotta mig och därigenom kanske så ett frö hos någon annan. Att det finns hjälp att få - bara man ber om den. Det är väldigt tabubelagt att vara mamma och beroende. Mycket skam. Och det är ofta anledningen till varför vi inte ber om hjälp. För det är det ultimata sveket mot våra barn...tror vi. Ett misslyckande. Dålig karaktär och allt det där skitsnacket vi matats med. Det handlar INGENTING om dålig karaktär. Det är en sjukdom. Och det FINNS hjälp att få. 

Många skriver till mig. Några har tagit livsviktiga beslut efter att ha läst mina inlägg. Några ska följa med mig på NA-möte. Några behöver bara skriva av sig...och sakta börja sin egen resa mot insikten att vi står maktlösa inför vårt beroende. Och att få vara en del av någon annans resa är magiskt. Magiskt!

Men ja, en sämre dag idag. Med verklighet, ångest, saknad, lite sorg och rädsla. Och de här dagarna kommer ju med. Så idag ska jag inte ta en massa stora beslut. Jag har tagit ETT beslut. Jag ska hålla mig nykter idag. I övrigt är det kaffe i stora muggen, mjukisbrallor, Netflix och choklad som gäller. Alice är hemma och är lika lat som mig idag så jag har bra sällskap. En viktig sak jag har lärt mig är att mår jag dåligt ska jag inte vara ensam. För när jag är ensam umgås jag med en beroende. Och det är inget bra sällskap för mig.

Och imorgon kommer min storebror med familj och hälsar på mig! Äntligen!

//Malin

Hej Halland - jag heter Malin & är en beroende!

Dagarna går och för varje dag känner jag mig lite mer som Malin igen. Jag börjar landa lite i mig själv. Det har varit oerhört tuffa år. Kroppen har tagit mycket stryk. En kropp som redan var skör och bråkig fick stryk både utifrån och inifrån. Men mest av allt har själen tagit stryk. Att alltid gå med ångest, rädsla för att bli påkommen och mängder med skam och skuld tar på psyket. Jag tappade mig själv. Jag tappade mina värderingar, mina egna tankar och känslor och jag tappade tron på att jag skulle överleva. Ibland även viljan att överleva. Att jag lyckats vända det här känns ibland helt overkligt. Det är så många år av inre katastrof...som ingen vetat om och som ingen sett. Så många år av isolering ifrån allt och alla och av ursäkter för att inte kunna träffa mina vänner...även om jag egentligen hade ett jättebehov av just dem. Jag gömde mig ifrån alla andra...och ifrån mig själv - tills jag tappade mig själv helt. Men nu börjar jag se Malin i spegeln igen. Och jag kan bli glad av att se mig själv. Jag kan aldrig ändra på det som varit men jag kan vara glad och tacksam över det som är idag.

Idag berättar jag min historia i Hallandsposten. Jätteläskigt. Jag bygger upp en massa katastroftankar såklart. Att folk ska döma mig. Prata om mig. Att jag bara ska bli mitt beroende och att allt annat försvinner. Samtidigt är jag ju stolt över mina dagar. Över att jag lyckats bryta och kommit till en punkt när jag vågar lita på mig själv och mitt beslut. Stolthet över att jag vågar prata om det även om det är så sjukt tabubelagt.

 

Fina Elviz! Fotograf:  Roger Larsson (Kolla in hans grymma bilder!!)

Påskhelg och dagen började med fint väder. Vaknade med lite ångest och ont i magen över att jag skulle ut i HP idag men det släppte när jag landade på Våga Va och träffade gänget där. I eftermiddag tog vi en tur till stranden och käkade och nyss var jag och Nina och tog ett (JÄVLIGT KALLT) dopp i havet på Östra Stranden, haha. Lite omstart av hjärnan och kroppen. Precis vad jag behövde!

Ha en fin fredag! Och tack för all kärlek och pepp ni ger mig!

//Malin

Meekatt Casa, Hallandsposten & Onödig fakta

Dagarna tickar på och jag mår väldigt bra just nu. Det går ju lite upp och ner såklart men så är ju livet - och så ska det vara. Skillnaden nu är att jag stannar i känslan oavsett om den är bra eller dålig istället för att fly från den. Läskigt och ovant ofta. Befriande ibland. Och en vinst varje dag! I sextionio dagar har jag stannat i känslorna. Och överlevt. Mycket av de rädslorna och känslorna jag "drack på" satt i just drickandet. Mycket av ångesten är förknippad med skammen och skulden - och den släpper lite för varje dag. Och det kommer den fortsätta att göra - så länge jag fortsätter ta bra beslut och gör jobbet.  

Idag spenderade jag förmiddagen med en fotograf  ifrån Hallandsposten. Vi hängde lite här hemma och sedan var vi en sväng vid havet. Grymt duktig fotograf och jag fastnade på hans hemsida sedan och kände ändå att jag var i coolt sällskap när jag såg att han fotat typ alla bra rockband som finns. Och så mig då, haha.

 

 

Det är ju sjukt obekvämt att bli fotograferad alltså. Att inte ha makten över selfieknappen. Och idag skulle det dessutom filmas så skämskudden sitter nästan fastlimmad i ansiktet på mig nu. Men ja, jag behöver ju aldrig själv titta på skiten så det är bara att gå vidare, haha. Det var ju (och är) viktigt för mig att själv få äga min sanning kring mitt beroende och en comeback i Hallandsposten känns fint. Allting som öppnar upp sig för mig nu när jag blivit nykter är fint tycker jag. Nya vinster i livet varje dag. Mycket kommer att ta lång tid att reparera...men det är okej. Jag gör mitt bästa - det får räcka. Jag är så tacksam över att jag inte lyckats förstöra precis allting. Att mycket finns kvar och att min röst och mina ord fortfarande är värt någonting. Att jag har mitt skrivande att landa i - det är det jag mår som bäst av. Och att jag samtidigt kan nå ut visa att det GÅR att komma ur skiten gör den där skämskudden betydligt lättare att bära. 

Eftersom att jag passade på att hetsstäda i panik inför besöket kan jag ju passa på att visa upp lite av nya Meekatt Casa här i Halmstad. Jag har inte fått upp gardiner än och nästan inga tavlor men jag tänker att det får vara okej ett tag till. Jag har haft viktigare saker för mig - att överleva.

 

 

Lite av sovrummet - med Elviz poserande i fönstret.

 

 

Vardagsrummet - med mitt något svårplacerade elefanthuvud, haha.

 

 

Igår kom ÄNTLIGEN Uffe upp på väggen. Det gjorde lägenheten till ett hem för mig!

 

 

Den där byrån som skänktes bort för att den var "ful". Älskar den precis så sliten och ful som den är! 

 

Lite komiskt idag att jag i vanlig ordning kastade in allt "överflödigt" i klädkammaren strax innan han ringde på dörren. Och att vi sedan pratade om "gömmor" för vinet och slutligen filmade in i garderoben, haha. FAN! Men men - sån é jag. Jag bjuder på mitt kaos...

 

Slutligen en fråga. VEM är idioten som programmerat timern på tvättmaskinerna?! Det står "3 min" men på de där tre minuterna jag stod och stirrade in i maskinen hade jag hunnit en sväng på Ullared, laga en middag och äta 200g Geisha. Jävligt långa minuter alltså. Nu har jag kollat och en "tvättmaskinsminut" varar i tre minuter. Nu vet ni.

 

SÅ många fina och viktiga mail i min inkorg. TACK! Jag svarar lite varje dag i mån av tid. Så fantastiskt att läsa att jag inspirerar och att ni går på möten, tar kloka beslut och gör förändringar. Grattis till alla er! Och tack för att jag får vara en del av era resor med!

Imorgon ska jag ner till Skåne en sväng och träffa en av mina allra bästa vänner! ÄNTLIGEN lite Magda i mitt liv!

//Malin

Lögner, Manipulation & Tabun

Så var det redan torsdag. Veckorna bara flyger iväg känns det som. Alice har sovit hos pojkvännen inatt så det känns tomt här hemma. Jag är van vid att hon alltid är här och mitt eviga tjatande på mornarna om att "nu måste du gå upp!", haha. Hon har varit sjuk i några dagar men igår lyckades jag få upp henne hyfsat tidigt och hon följde med till "Våga Va" och lyssnade på en föreläsning. Vi har föreläsningar där varje onsdag kring beroende/tillfrisknad och det är så fint när hon är med. Hon känner ju nästan hela gänget där och känner sig "hemma" med gruppen. Även hon mår bra av en massa kramar och av att se mamma må bra och skratta i det sällskapet. 

Jag får så många fina mail hela tiden och det är fantastiskt. Människor som vågar öppna upp sitt "hemliga" liv, spräcka hål på skammen och vågar vara ärliga. Jag blir hela tiden påmind om att jag inte är ensam. Tvärtom - vi är så många som sitter i det dolda med en beroendesjukdom (och en BIB i garderoben) men skuld och skam gör att vi stannar i det. Även om det emellanåt är oerhört läskigt att jag outat mig och min sjukdom såhär offentligt så är det en enorm lättnad. Att inte längre behöva ljuga och manipulera. Inte bära på den jävla ångesten. Att ha en normal puls när jag vaknar. Att kunna titta mina barn i ögonen. Att kunna vara en tillgång istället för en belastning. Att få lov att vara någon som man vill vara med - och inte bara skämmas över eller vara orolig för. Så många vinster hela tiden i att bara hålla mig nykter och drogfri! Ett enda beslut varje morgon från mig gör skillnad för alla i min närhet. Idag väljer jag livet. Oavsett tankar, känslor och händelser ska jag hålla mig nykter idag. "Godmorgon - nu skallar vi den här dagen" - beroendeepersonligheten och jag, haha. 

Jag hade lite kontakt med Hallandsposten i samband med flytten och tanken var (är!) att jag ska komma tillbaka som krönikör där. Lite av en "The cat is back in town", haha. Men så backade jag. Det kändes inte ärligt att skriva roliga krönikor när jag mådde som ett arsle och vibrerade av abstinens och ångest. För mig har det alltid varit viktigt att det jag skriver är ärligt. Även om jag inte berättar allting såklart...så är det jag väljer att dela med mig av ärligt. Har valt bort skrivandet många gånger på grund av just det. Som i skilsmässan. Det blev för personligt och handlade inte bara om mig utan om hela familjen. Men nu behöver jag skrivandet! Jag mår som bäst när jag skriver. Och jag behöver dela mina tankar och känslor för att komma vidare och framåt. Att jag dessutom kanske kan hjälpa någon på vägen är en enorm bonus. Så jag tog mod till mig att skriva till Hallandsposten nyss att "NU är jag redo!". Ska bli fint att komma igång med det och att ärligt få dela med mig av vem och vart jag är.

Ärligheten är min stora nyckel till tillfrisknandet. Min viktigaste insikt hittills. Så många år av oärlighet och manipulation och det är så mycket ångest som skapas av det. Och ångesten leder bara till mer missbruk. För hur bryter man den onda cirkeln? Bara genom att våga vara brutalt ärlig och be om hjälp. Men det är så jävla svårt att lägga sig platt. Att vifta med vit flagg och erkänna allt det man i åratal gjort ALLT för att dölja. Både för sig själv och alla andra.

Det bästa jag gjort är att ta steget att berätta detta såhär offentligt. Nu finns det liksom inga hemligheter kvar. Inga lögner som kan avslöjas. Ingen som kan "komma på" mig eller spekulera. Nu äger jag min egen sanning och jag står för den. Även om det emellanåt känns som att jag vill göra mig osynlig och aldrig komma fram igen. Men nu kan jag inte backa eller ta tillbaka något. Nu vet ja. Nu vet ni. Nu vet vi!

Och kan jag använda min plattform till att spräcka hål på tabun och skammen över beroendesjukdomen så är det ju helt fantastiskt! Kanske var just detta meningen med mitt bloggande i alla år och det som kommer rädda mig?

//Malin

Skola, Ångest & Flykt

Tisdag och inte lika soligt idag. Jag har en envis förkylning som inte vill ge med sig riktigt så jag känner mig låg. Tror att kroppen rasade ihop lite efter att jag tog mod till mig att publicera det där inlägget om mitt beroende och all nervositet och spänning släppte. Känns som att kroppen har hållt andan i flera år och att den nu andas ut. Sen hjälpte det kanske inte att stå utomhus allt för dåligt påpälsad och heja på MFF i fyra timmar i lördags, haha. Men det var värt det.

Igår var jag på skolan och började läsa upp Svenska 2. Jag fattas den kursen för att kunna söka in till högskolan och distansundervisning visade sig vara lite för ambitiöst tänkt av mig. Jag kommer liksom inte igång. Jag hade ångest inför att gå till skolan och in i klassrummet men det gick ju bra det där, haha. Jag var som väntat äldst i klassen! Elton tipsade mig om att räcka upp handen ofta för att få bra betyg. Och om jag inte kunde svaren skulle jag räcka upp handen i alla fall för att ge sken av att jag kunde. Bästa tipset! Han är klok min lille grabb. 

Jag försökte smälta in och göra mig osynlig men det är svårt när man ser ut att vara allas förälder. Vi körde ingen presentationsrunda så den ångesten kunde jag släppa snabbt. Nu ska jag bara försöka att inte ge sken av att vara en författare så att förväntningarna höjs på mig. Har ju som sagt inte varit i ett klassrum sedan 1900-talet och då är man ju enligt mina barn "flera hundra år gammal!"...

 

 

Morgonen startade tidigt. Har ju tillfälligt en fin sambo som väcker mig med kaffe och nystädat kök tidigt varje morgon. Hur lyxigt och mysigt som helst. Äckliga skalbaggar (enorma kackelackor!!) försvinner också ifrån badrummet utan att jag eller Alice behöver riskera livet. Fint! Sen var det morgonmöte på Våga Va med bästa gänget. Älskar att starta dagen där och att få ventilera och sätta ord på känslorna. Mitt första möte i den lokalen älskade jag dock INTE. Jag satt och vibrerade av abstinens så att jag fick hålla mig fast i armstöden. Blev erbjuden kaffe men tackade nej då jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ens lyfta koppen utan att hälla ut allting. Och idag höll jag i morgonmötet, kokade kaffe till gänget och läste dagens text. Sen var vi ett gäng som gick vidare till stan och käkade lunch ihop. Det händer så bra saker på 60 dagar!

Men det är ju också sjukt jobbigt. Jag försöker att inte tänka på det men jag är väldigt medveten om min omgivning när jag lämnar lägenheten. Tänker att ALLA ska veta vem jag är och att många ska döma mig. Nu har ju det inte hänt en enda gång att folk sagt något negativt till mig (tvärtom får jag bara massor av kärlek) men det är ju min egen känsla och mina katastroftankar som spökar. Att någon ska vilja mig illa, inte tycka om mig eller skuldbelägga mig. Men det där sköter jag ju så bra själv. Skuld och skam - i mängder. Varvat med styrka och stolthet över att jag tagit mig ur det och faktiskt aktivt jobbar på mig själv varje dag. Men det är mycket skam i att vara mamma och ha ett beroende. Och alla möten med socialen har ju inte hjälpt mig direkt att känna någon stolthet. Helvete vad de kan få en att känna sig världelös. Sämsta mamman i världen som garanterat kommer att misslyckas...

Men det ska jag inte ge dem. Och jag ska försöka att vara snäll mot mig själv. Och alla motgångar som hopar sig just nu är ju konsekvenser av att jag levt som jag gjort. Jag får bara acceptera det och försöka beta av en sak i taget. Jag vill egentligen bara bryta ihop totalt över att min cykel blev stulen, att min bil är trasig och csn strular och jag lever typ på luft. Men att bryta ihop hjälper ju inte. Inte heller att fly ifrån det...även om det hade varit skönt ibland. Motgångar känns orimligt stora emellanåt när man är van att alltid ha flytt ifrån dem.

Jag fortsätter skriva på min bok. Det känns bra och som en viktig del i mitt tillfrisknande. Förhoppningsvis kan den bli till hjälp för någon annan. Som det så fint heter inom NA - "Vi kan bara behålla det vi har genom att ge bort det" och det är ju sant. Kan jag hjälpa en annan vilsen människa på rätt spår stärker ju det mig i min nykterhet. För jag vill ju göra bra saker - både för mig själv och andra. Den delen av hjärnan har jag inte supit bort, haha. Skönt ändå!

//Malin

Beroendet, Harm & Jävligt förbannad!

Det här med att behöva stanna i känslorna. Att inte kunna fly ifrån dem. Att låta den där jäkla beroendepersonligheten alltid få vara med i leken. Jag kan liksom inte ta bort den - den kommer alltid finnas kvar som en del av mig. Jag har accepterat det men det betyder ju inte att jag tycker om det. 

Vissa dagar och tillfällen blir den mer högljudd än vanligt. Som när något går emot mig, jag blir orättvist behandlad, ledsen eller förbannad. Då skriker den. Andra dagar är den helt tyst. Men den är hela tiden där och vill att jag ska falla. När solen skiner och värmen slår emot kroppen när jag går ut - då sjunger den. Den säger "Titta vad härligt Malin! Snart är Halmstad fullt av glada människor, uteserveringar & prosecco! Härligt va?!" Beroendepersonligheten är en del av mig. Lite som att ha schizofreni. Mitt vanliga jag och mitt "beroende-jag". Den sistnämnda vill mig bara illa och vinner förhandlingarna inom mig VARJE gång. För den är starkare. Därför får jag aldrig börja förhandla med den. Jag har gjort det om och om igen och förlorat varje gång.

Det är läskigt att man på ett par minuter kan gå ifrån tanken att "Jag skulle aldrig kunna såra mina barn på det viset igen" till att parkera bilen utanför systembolaget. Jag tänker att "Jag klarar detta. Jag ska ta hand om mina barn, finnas där för dem och jag ska vara rädd om min kropp." Beroendepersonligheten skriker "Bara ett par glas vin Malin så mår du MYCKET bättre! Du blir gladare, kommer ner i varv, slipper oroa dig över saker!" Och även om jag vet att det är fel...så vinner den. Jag har inte en chans i de där inre diskussionerna. Och när tankarna vill åt rätt håll så kommer det fysiska beroendet in och styr. Kroppen mår dåligt utan. Så man har ingen chans. Lite som att stå laddad på startstrecket på en löparbana...bredvid Usain Bolt...med gipsat ben. Man skulle liksom aldrig anmält sig till det loppet om man inte var en beroende. Men beroendepersonligheten sa ju att jag skulle vinna..?

Det är tufft att känna. Jag har inte riktigt känt på väldigt många år. Jag har skrivit om känslor men jag har inte riktigt kunnat känna dem. Nu känner jag ALLTING. Hela tiden! Och det är sjukt läskigt. Jag vet knappt hur man beter sig när man är arg, ledsen eller sårad längre. Och nu kommer många års konserverade känslor ifatt mig. Och alla konsekvenser av mitt levende. När man nyktrar upp kommer verkligheten och livet som en stor käftsmäll. Jag fäller ut taggarna snabbt. Men jag försöker också att vara snäll mot mig själv. Det tog många år att bli så sjuk som jag faktiskt blev. Det kommer ta minst lika många år att bli "frisk" känslomässigt igen. Frisk kommer jag aldrig att bli. Jag kommer alltid att vara en beroende. Men jag tillfrisknar - en dag i taget och varje dag lär jag mig att hantera saker på ett nytt sätt. Ibland går det åt helvete totalt, haha. Jag är ju fortfarande Malin och det har ingen tagit ifrån mig. Det är jag också tacksam för. 

Ofta känns NA som en slags sekt och alla i gemenskapen pratar lite av ett eget språk. Det är en jävla massa "tacksamhet", "högmod" och "högre krafter". Man kokar inte kaffe - man "gör service". Man berättar inte saker - man "delar". Man är inte förbannad - man "känner harm". Ibland står det mig upp i halsen. Men så är jag ändå så medveten om att det är precis detta som räddat mitt liv! Att det som sker på de där mötena och i de där rummen räddar liv, varje dag. Och jag kan inte ens förklara hur det fungerar. Och det spelar ju inte heller någon roll. Det viktigaste är ju att det faktiskt fungerar. I de där rummen dömer ingen mig. Där kan jag vara brutalt ärlig om vad jag tänker och känner. Jag älskar människorna i de där rummen. Som familj! Jag kan skratta, gråta, vara förbannad (eller uttrycka harm, haha) och jag kan ibland bara sitta tyst och lyssna. 

Mår jag dåligt behöver jag gå på ett möte. För att lyssna, prata och känna. Mår jag bra behöver jag SPRINGA till ett möte. För det är en farlig känsla. Att jag tror att "Nu mår jag bra. Nu har jag koll på läget". För det är det enda jag vet - att det har jag inte. Men jag sitter ändå på makten över mitt tillfrisknande och tar jag bara ansvar för det varje dag så är detta en fin resa trots allt. Jag lär mig att lyssna, inte döma människor, jag hittar vänner för livet som jag ALDRIG skulle mött annars och jag skapar ett tryggt liv för mina barn. Jag väljer livet varje morgon. 

Jag försöker hitta nya sätt att hantera känslor på. Det är jättesvårt ibland. Och det gör ont ibland. Jag måste låta det ta lite tid. Men jag har ju ingen brådska heller. Ibland är jag skitförbannad. Och det är lite befriande att stanna i det. Vad man än väljer att kalla saker och ting och hur man än svänger sig med flådiga ord - så är man ibland bara jävligt förbannad, haha. Och det är helt okej. 

//Malin

Ny vecka, Studier & Tacksamhet!

Måndag och solen skiner i Halmstad. Utvilad och glad efter en jättefin helg. Jag vaknade tidigt och trots förkylning och lite stress över mina studier och en massa annat så är det ändå otroligt skönt att få vakna utan den där jävla ångesten. Det är så många år som jag kastat bort på att må dåligt. Att varje morgon vakna med extrem ångest, dåligt samvete, minnesluckor och ont i magen. Att få slippa det där är värt ALLT jobb jag lägger ner varje dag på att hålla mig nykter och drogfri. Skam och skuld finns det massor av. Men jag kan hantera det, prata om det och leva med det. Jag behöver inte fly ifrån det och jag behöver inte försöka dämpa de där känslorna. Heller inte försöka förhöja de bra känslorna. Jag har lärt mig att det är både okej och befriande med ett "lagom" av livet. 

Självklart finns det stunder (varje dag!) som mitt beroende flåsar mig i nacken och vill att jag ska ta fel beslut. Som vill att jag ska fly och ta den "enkla vägen" ifrån känslorna. Som att det sitter en ond kraft på min axel och viskar i mitt öra hela tiden att "Det finns en lösning Malin!". Men den där lösningen som jag tagit till i alla år - har bara lett till elände. Och till döden. Och om nu alkohol och droger är lösningen - vad fan är problemet då? Det är ju faktiskt precis tvärtom. Det som jag tidigare såg som "problemet" som jag så gärna ville fly ifrån - det är ju precis DET som är lösningen! Rädslorna, känslorna, sorgen och ilskan. Där finns min lösning. Att konfrontera de där känslorna, prata om dem och sätta fingret på exakt vad de där känslorna betyder istället för att skapa ännu mer utav dem...genom att fortsätta fly och skapa mer ångest och skam. 

Jag tjatar om tacksamhet men det är så mycket av det i mitt liv just nu. Framför allt tacksamhet över att jag har överlevt. Det var absolut inte självklart. Tacksam över att jag kom till min egen personliga botten och bad om hjälp. Tacksam över att hjälpen fanns och finns där. Tacksam över ett fantastiskt fint stöd ifrån min läkare på Viktoriakliniken, över min älskade Elviz som legat tryggt vid min sida genom ångest, sorg och förtvivlan. Tacksam över den kärlek som finns i mitt liv varje dag nu. Tacksam över den gemenskap jag hittat i Anonyma Narkomaner och i "Våga Va" och det fina liv det har gett mig. Och tacksam för Majsan som släpade med mig till mitt första möte och har funnits där genom det vidrigaste.

 

Tacksam för lyxig frukost och för personen som gjorde den!

  

Och för den HÄR brickan!! 60 fucking dagar! HEJA mig!

Idag ska jag till skolan för studier i klassrum istället för på distans. Sjukt läskigt! Känns som att jag är 12 år gammal och rädd för att ingen ska tycka om mig, för att jag inte ska fatta något eller för att jag i ren skräck och nervositet ska säga "Hej, jag är en beroende som heter Malin!" under presentationsrundan, haha. Men ja - sån é ju jag!

Wish me luck!

//Malin

Grön bricka, Huliganer & Lådan till psykakuten?

Igår var vi på Örjans Vall här i Halmstad och såg HBK få spö av MFF till svärsonens stora lycka. Självklart trängde vi oss längst in i klacken bland flaggor, huliganer och bengaler, haha. Underbart! Jag såg typ inte ett skit av matchen och har nästan ingen röst kvar idag men SÅ värt det när man har lyckliga ungdomar omkring sig och tillsammans med Skåne fick hoppa, sjunga, vråla och klappa fram våra himmelsbåa grabbar till FINAAAL!

 

Mina älskade ungar! 

 

Att få göra detta nykter alltså! Så tacksam! Det är en lika stor vinst som Malmös 4-0! Vi började med en lunch hemma hos mig, sen en promenad ner till Foxen i stan där vi mötte upp ungdomarna och alla supportrarna. Sist jag var på Foxen...var jag INTE nykter. Lite ångest att bara närma sig stället. Och av att få ett leende av dörrvakten... Men också en skön känsla av att jag inte skulle in dit och göra bort mig. Jag skulle hålla mina ungdomar trygga, ta dem till matchen och ha bästa 90 minuterna på länge med dem. Livet! Gör jag rätt saker händer fina saker. En dag i taget!

 

 

 

Idag sken solen i mitt fina Halmstad. Många frågar om Halmstad och varför jag trivs så bra här. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om Halmstad. Jag lämnade ju mitt Skåne direkt efter studenten och då hamnade jag i här. Bodde här något år innan jag flyttade till Mellbystrand men Halmstad har alltid varit "min" stad. Och det var något jag längtade "hem" till under mina år när jag isolerade mig ifrån allt och alla i Mellbystrand. Jag såg Halmstad lite som min räddning. Att bryta isoleringen, få en nystart, få nära till alla NA-möten och en ny gemenskap. Att ta tag i pluggandet, få ett socialt liv... Och det har ju överträffat alla mina förhoppningar. Jag har aldrig haft så många fina människor omkring mig. Inte heller så fina riktiga vänner.

 

Jag promenerade bort till "Våga Va" vid nio idag där vi har morgonmöte. Vi har blivit ett härligt gäng där som ses varje morgon och pratar om livet, dricker kaffe och planerar kul saker ihop. Och idag tar jag min 60-dagarsbricka och då stod det en tårta och väntade på mig när jag kom fram. DET är kärlek det! 

 

Kärlek! 

På tal om kärlek så har jag fått glida runt kungligt idag, haha. Min älskade cykel blev ju stulen (suck!) och tydligen gällde inte försäkringen då det var en elcykel och jag skulle haft trafikförsäkring på den. Jag som älskade min fina cykel och precis hade samlat mod till att börja cykla istället för att leda runt den i Halmstad, haha. Men idag har vi varit iväg ett helt gäng ifrån "Våga Va" och grillat och spelat kubb på stranden och jag åkte lådcykel genom stan. HELT klart bättre än att cykla själv, haha. Tänkte för en stund att "Nu tror hela Halmstad att Meekatt tagit återfall och åker i lådan på väg till psykakuten", haha.

Den här måste ju pimpas med Meekattlogga, haha

 

Helt klart den bästa eftermiddagen på länge! Vi hittade en mysig grillplats vid Prins Bertils Stig, grillade korv, skrattade och tramsade i vanlig ordning och sen blev det strandhäng och kubb för grabbarna.

 

 

En bättre BIB. Och ett skrev...? haha

Årets första grillning! 

Frusen efter en utedag men tacksam över en fin söndag tillsammans med de jag tycker om. Också otroligt tacksam för alla fina mail och kommentarer jag får. Jag försöker hinna svara på allt. Men nu har det varit fullt upp med roligheter och mys. Livet!

Ikväll följer Alice med på NA-möte och är med när jag får min 60-dagarsbricka. Elton var med när jag tog 30 dagar. Så fint att få dela resan med dem! Att de är stolta och känner sig delaktiga istället för att skämmas över sin mamma.

//Malin

Tack!

Tack! Tack för all er kärlek, förståelse och fina ord. Tack för alla kommentarer, mail, sms, kramar och telefonsamtal. Jag känner en helt otrolig lättnad samtidigt som jag vill låsa in mig i badrummet och aldrig komma ut igen. Det tog mig nästan tre år att våga skriva det där inlägget och blotta mig inför allt och alla. Även om jag någonstans hela tiden vetat att det kommer vara det som krävs för att jag ska bli fri. Jag vet egentligen inte vad jag fruktade mest. Jag är ju ganska van vid att det pratas och spekuleras kring och om mig. Så det var kanske inte det värsta. Skammen är det värsta. Att vara mamma och ha ett beroende. Att dessutom vara en "offentlig" mamma och ha ett beroende. Jag har byggt upp så mycket skuld och skam de här åren att det är den jag möter i spegeln varje dag. 

Och om jag berättade...och alla fick veta...försvann också många möjligheter att fortsätta mitt beroende och jag skulle bli tvungen att handskas med konsekvenserna och livet. Nu vet ju alla. Lögnerna och bortförklaringarna är liksom förbrukade. Det är ju det där ständiga förhandlandet inom en. Man VET att man är fel ute, att man sakta tar livet av sig och att man sårar alla omkring sig. Det vet man om. Och man är jätterädd. Jag har varit livrädd för att dö många gånger. Mitt hjärta har stannat av abstinensen, jag har vaknat på ett toalettgolv med en sköterska över mig i full gång med HLR, jag har fått delirium och slitit sönder mina armar tills blodet forsade. Jag har varit så rädd att dö ifrån mina barn. Att de ska hitta mig livlös och att jag själv gjort detta mot min kropp - och mot dem. Ångest. Så många år av ångest. Ångest över att folk ska få veta, över vad jag gjort mot mina barn och vad jag gjort som jag inte ens kommer ihåg. 

Imorgon tar jag min 60-dagarsbricka. Men det är imorgon och är det något jag har lärt mig på den här resan så är det att bara idag räknas. Bara idag kan jag lova mig själv att inte plocka upp, inte falla och att ta rätt beslut. Imorgon kan jag lova mig själv samma sak. Och nästa dag. Och varje dag i resten av mitt liv. Alla de där samtalen med barnen om att "aldrig mer" är bara luft. Det finns inget "aldrig mer". Idag finns. Och idag ska jag visa mina barn att jag vill leva, finnas för dem och göra rätt saker. Löften, ursäkter och förklaringar betyder ingenting för de runt omkring mig. Jag vet det. 

Det händer något alldeles fantastiskt när man blir nykter och drogfri. Lika jobbigt som det är - lika fantastiskt är det att kamma hem alla de där små sidovinsterna som kommer. Framförallt nu i början. Bara att vakna utan ångest och dåligt samvete. Största vinsten varje morgon! Att barnen tar hem kompisar utan att "kolla läget" innan. Att man kan säga till en vän att man ska ses om tre dagar och veta inom sig själv att man faktiskt kommer dyka upp och inte komma med en kass ursäkt. 

Idag har jag en STOR vinst att njuta av. Idag spelar Malmö FF semifinal mot Halmstad här i stan och Alice och hennes pojkvän vill ha med MIG på matchen. De vill ha med mig på stan, gå med mig i supportertåget mot arenan och stå med mig i klacken. Och jag har fått med mig ett par fina vänner ifrån NA som betyder mycket för mig. Sakta sakta bygger jag upp tilliten igen. Och jag slås hela tiden av tacksamheten över att jag har mina barn och deras kärlek kvar. Och att min och Alice relation är så stark och fin som den är. Och min fina svärson med sitt himmelsblåa hjärta! 

//Malin

 

Idag klappar hjärtat för himmelsblått! 

Hej, jag heter Malin...

Tar ett långt djupt andetag...

- Hej, jag heter Malin och jag är en beroende.

Det har tagit väldigt lång tid för mig att samla mod att skriva det här inlägget. Men nu känner jag mig redo. Eller ja, så redo jag nog kan bli. Redo att äga min egen sanning istället för att behöva försvara mig från rykten och lögner. Redo att stå upp för mig själv, ta ett stort steg i mitt tillfrisknande och sluta gömma mig i rädslor. Jag vet inte vad jag är mest rädd för egentligen. Att ni ska döma mig kanske? Att ni ska se ner på mig? Att ni ska prata om mig? Skratta åt mig bakom min rygg? Vad är det värsta som kan hända..?

Jag har behövt landa i den här insikten själv vilket har tagit mig flera år. Jag gick på mitt första AA-möte för lite mer än tre år sedan och då var jag absolut inte där mentalt. Jag tyckte bara att det var ett gäng alkisar som satt i den där sunkiga källaren och höll varandra om ryggen och pratade en massa om Gud och annan skit. Och sån var ju INTE jag, haha. Jag var absolut inte en av dem. För så illa var det ju faktiskt inte? Jag hade ju både mina barn, mitt arbete, mina tänder och mitt hem kvar. Jag hade mitt skrivande, mina följare och mitt sociala liv hyfsat fungerande. Jag kunde driva debatter, slåss för min dotter, synas i media och bråka med politiker. Jag hade "lite problem" men absolut inte SÅ mycket som alla de där alkisarna som jag dömde ut en efter en. 

Men jag fortsatte gå - varje dag i ett par månader. För någonstans visste jag ju ändå att jag var jävligt farligt ute. Och att jag behövde hjälp. Men jag var inte redo då och gav upp. Hela min kropp skrek efter paus och konstgjord andning. Jag nådde hela tiden en ny personlig "botten". Jag berättade för mina två närmsta vänner som ju inte alls blev förvånade. Det var mer jag som blev förvånad över att de INTE var förvånade, haha. Förnekelsen alltså... Den har släppt nu och jag har insett att jag står helt maktlös inför mitt beroende men att jag faktiskt har all makt i världen över mitt tillfrisknande. Och det är trots allt en fin insikt. Och den är jag oerhört tacksam över. Gör jag det jag ska varje dag så kommer jag kunna fortsätta leva. Slutar jag göra det jag ska...varje dag...överlever jag inte.

Jag har behövt rasa till botten och resa mig upp - om och om igen. Jag har svikit och ljugit för en massa människor. Jag har sårat dem jag älskar mest och det finns ingen tillit kvar. Och det får vara okej. Sakta sakta ska jag bygga upp den tilliten igen - en dag i taget och bara för idag. Jag kan inte ta tillbaka något och jag kan inte ångra något. Jag kan önska att mycket vore ogjort men jag kan aldrig ta bort det. Jag kan bara acceptera det, göra annorlunda och ta bättre beslut. Jag kan inte säga förlåt mer för de orden betyder inget när man fått höra dem i flera år. Men jag kan visa att jag vill och att jag försöker. Jag kan ge alla omkring mig tid att förlåta och sakta sakta bygga upp någon slags tillit till mig igen. Tid är allt jag har. Och en jävla vilja!

Ni som följt min resa genom småbarnsåren, bloggandet, debatterna, sorgerna och relationerna känner också till alla operationer, sjukhusvistelser och smärtor jag kämpat med. Här - för snart sex år sedan fastnade jag i ett opioidberoende. Och detta övergick sedan i ett alkoholberoende. Jag hade hyfsad kontroll på det under några år och ingen misstänkte något. Än idag är det väldigt få personer som känner till det. Så att skriva och publicera detta inlägg är otroligt läskigt. Människor som inte känner mig kommer att läsa detta och lägga värderingar i detta. Men det kommer också min familj att göra, släktingar, vänner, barnens kompisar och deras föräldrar, lärare, rektorer och gamla klasskamrater. Gamla pojkvänner, ovänner...alla. Men jag tror att jag är så redo jag någonsin kommer kunna bli att möta detta nu. Och jag vet att ärligheten är min största och viktigaste styrka framåt.

Jag har alltid velat vara den där (h)ärliga bloggaren. Hon som säger som det är, bjuder på sig själv och står upp för sig själv. "För sån é jag!"...ju. Jag har alltid varit ärlig - men jag har inte berättat allt. 

2023 var min botten. Orosanmälningar, avgiftningar, inläggningar på psyk, hjärtstopp av abstinensen och total kollaps av livet. Behandlingshem, efterbehandlingar, uppsägning, återfall efter återfall och nya avgiftningar. En ny botten. Djupare för varje gång. Mer skam. Mer ångest. Flytten till Halmstad blev min räddning. Jag har bett om, fått och tagit emot massor med hjälp. En del "hjälp" har varit fruktansvärt jobbig. Som det där samtalet på jobbet ifrån barnens rektor som gjort en orosanmälan till socialen. När hela ens värld fullständigt rasar samman av skam så stark att man kan ta på den. Men en jävla knuff i rätt riktining så även om det är mitt vidrigaste samtal någonsin så är jag tacksam över det. Veckorna i Skåne på behandlingshemmet utan barnen, kollapsen på avgiftningen när hjärtat stannade och jag hamnade på intensiven. Pang. Då valde jag att berätta för min pappa och mina syskon. Sen har jag sakta tagit mig upp. Och fallit igen. 

Jag har skadat människor jag älskar. Och jag har skadat mig själv och min kropp. Jag har varit nära döden flera gånger och mitt nästa återfall blir med stor sannolikhet mitt sista. Så jag ger mig själv gåvan att ta min sjukdom på allvar, att ha en oerhörd respekt för den och att varje dag göra det jag måste göra för att överleva. För mina barn behöver sin mamma. Och för att jag vill leva - inte längre bara överleva.

Det finns mycket sorg att ta hand om och bearbeta. Mycket skam och skuld. Många rädslor. Sorgen efter min mamma och min oförmåga att hantera den. Skam och skuld över lögner och svek. Rädslor för att bli lämnad, att bli sjuk, att inte räcka till...har gjort att jag lämnar, gör mig själv sjuk och otillräcklig. En ond spiral som aldrig tar slut om jag inte bryter det mönstret och gör annorlunda. 

Jag heter Malin och jag är en beroende. Jag tar ansvar för det. Inte för min sjukdom men för mitt tillfrisknande och det är jag stolt över idag. Jag går på minst ett möte varje dag och jag omger mig med människor som förstår mig, som gjort min resa och som vill mig väl. Mina barn är stolta över mig. Min familj är stolt över mig. Varje dag behöver jag påminna mig om konsekvenserna av mitt sätt att leva och påminna mig om att ta nya bra beslut. Och att handla därefter. 

Halmstad blev min räddning. Tack. Här andas jag ända ner i magen. Här är jag Malin. Här har jag för första gången på många år riktigt nära vänner. Här gömmer jag inte mig bakom fasaden "Meekatt". Här är jag Malin. Jag pratar om min mamma. Min skam. Mina lögner. Här får jag varje dag fler kramar än jag förut kunde få sammanlagt på ett år, haha. Älska gemenskapen i NA och all ovillkorlig kärlek som finns i våra rum. Här är jag trygg. Tack.

//Malin.