Sov gott lilla mamma!

Idag har vi begravt Jespers älskade mamma. En fin ceremoni med massa kärlek. 

 

Tack lilla "mamma" för att jag fick låna dig en kort tid i mitt liv. Och i barnens liv. För att jag fick lära känna dig, skratta med dig, ha djupa fina samtal med dig och få vara irriterad på dig. Tack för att du visade mig TV-kanalen TLC och fantastiska Dr Nowzaradan och programmen med karlarna som har jättemånga fruar och alla dess intriger. Och alla hoarders! TLC kommer föralltid vara min bästa kanal! Fantastiskt underhållande. Jag ska fortsätta följa våra par i 90 days och hålla dig uppdaterad!

 

Tack för att du gav mig en chans igen...även efter att jag gjort din älskade Jesper ledsen. För att du tog tillbaka mig i din lilla värld - som egentligen BARA hade plats för Jesper och dina katter. Fint. Du blev oerhört viktig för mig. Som att få en ny chans att ha en mamma. Och så skrämmande många likheter. Lika svåra, irriterade och lika besatta av porslinskatter, haha. Lika brutalt ärliga och lika kärleksfulla och stolta. Nu är ni på samma plats och ni kommer garanterat finna varandra som bästa vänner. Och titta besviket ner på oss när vi fortsätter ta dumma beslut och göra konstigheter, haha. Men såna é ju vi!

 

Mina barn fick låna en farmor ett tag och du log alltid när Elton gick in till dig och sa "Vill du ha något farmor?!". Ni fann varandra ni två. Jag kom hem från jobbet och ni satt i soffan och kollade på "Svensson Svensson" och mumsade italiensk glass som jag hade gömt längst in i frysen. Fnissandes och stolta över att ni hittat min hemliga gömma.

 

 

 

Du hade ett tufft liv. Motgångar. Kamp. Sorg. Men också en enorm kärlek till ditt barn. Min Jesper. Och du har rest och sett världen. Framkallat foton och satt i album. Du har gjort karriär. Du har ibland haft ett helvete. Men du har älskat och skrattat och lärt din älskade Jesper vad som är viktigt i livet. Du fick för 50 år sedan ett barn som inte skulle överleva. Yngst i Sverige med pacemaker. Kampen. Förtvivlan. Sorgen. Styrkan. Livet... Alla operationer, alla frågor, all osäkerhet... Livet!

Jag känner ingen i hela världen som stod sin mamma så nära som Jesper. Men det är ju inte konstigt. Du förlorade honom nästan. Om och om igen. Och din styrka och kamp räddade honom. Det var verkligen ni två mot världen! Alltid! 2 samtal - minst - varje dag. "Hej lilla mamma! Vad gör du? Jag älskar dig!" Tänk att ha fått ynnesten att få säga "jag älskar dig" två gånger om dagen...i hela sitt liv. 

Och jag fick komma in i er starka trygga bubbla. Det var motigt och svårt, haha. Men jag ville ju så gärna. Och det blev till slut ett "Jag älskar ER!" istället för "Jag älskar dig!". Så fint. Så stort. 

 

Jag är så ledsen att vi inte fick mer tid ihop men tiden vi haft kommer jag bära i mitt hjärta för alltid. Våra skratt i duschen när jag försökte tvätta ditt hår utan att få vatten i dina öron. Din min när jag fick klippa av ditt hår och du sa "hoppsan!", haha. Och hur du stolt mannikängade i dina nya fina kläder jag köpt till dig. Och din härliga blick när du fick se din snygga sjukgymnast Tobbe i Skummeslöv och blev alldeles röd om kinderna, haha. Fina lilla mamma. Tack för dig!

  

 

 

Kroppen ville inte mer. Du var så tunn och liten. Och hur vi än försökte med mat och näringsdrycker....så var du färdig. Du sa det själv. Du var klar. Vi var inte redo...men du var. 

 

Tack älskade lilla mamma för dig! Sov gott! 

 

over and out. 

 

//Meekatt...

 

Fel bok, Fel bön & Fel valuta!

Så var det söndag och vi har varit i Landskrona på Högmässa. Det hör ju verkligen inte till vardagen men idag läste de upp min svärmors namn i kyrkan och eftersom att vi valt att ha en liten minnesceremoni istället för begravning i kyrkan på tisdag kändes det fint att gå dit idag. Min bror med familj följde med och vi möttes upp utanför - lite fnissiga och rädda, haha. 

Jag puttade in Elton framför mig, vi tog våra psalmböcker och satte oss ner och började bläddra igenom programmet. Jag är ju VERKLIGEN inte i kyrkan ofta och blev sjukt förvånad över att man numera får två psalmböcker istället för en. Visste ni om det?! Det är ju mycket att hålla reda på. Ett program, två olika psalmböcker, man ska stå upp, sitta ner, stå upp, sitta ner. Under en utav psalmerna skulle man bara stå upp under sista versen och efter trosbekännelsen satte sig bara kyrkobesökarna som satt på höger sida ner. Hallå?! Det kom ingen skämshåv utan låg ett swishnummer på kyrkobänkarna. Man undrar ju om det var ett lyft eller inte för Svenska Kyrkan att gå över till sådana moderniteter med tanke på att genomsnittsåldern för besökarna såg ut att vara en bra bit över 75... Jag som för en gångs skull hade förberett med sedlar i fickan blev lite besviken när jag inte fick lämna dem.

Var fan är håven?!

Jag blir lika förvånad varje gång det ska sjungas i kyrkan. Idag hade vi i och för sig en präst med en fantastisk sångröst men INGEN kan ju sjunga med. Jesper gjorde ett tappert försök men jag och Elton valde att mima. Lite synd ändå - jag gillar ju att sjunga och här har man ju liksom chansen. Men det är omöjligt. Herrens bön misslyckades jag också med. Jag som gått både på kyrkans barntimmar, MIX, konfirmationsläsning OCH hängt med min lilla framor jättemycket i kyrkan har ju alltid kunnat den utantill men nu har man ändrat den. Jag stämde i högt med "FADER VÅR!" med alla andra sa "VÅR FADER". Redan på första meningen var jag vilse. Kan man ändra om världens typ mest kända bön? Varför gör man det? Känns ju både konstigt och onödigt att ändra något som fungerat i tusentals år... Jag var tvungen att googla när jag kom hem och detta skedde tydligen redan på 80-talet. Hallå! Jag konfirmerades 1995. Åstorp kanske ligger lite efter i den kyrkliga utvecklingen... 

Vår fader...fader vår...?!

 

 

 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till min bror på gofika. Druvjuice och oblat ersattes med kaffe och fem sorters kakor. Bättre! Här fick Jesper lära sig att det heter WIENER-ÅTTA och inte WIENER-RÅTTA. Fräckt att vara 50 bast och fortfarande kunna lära sig nya viktiga saker.

På tal om wienerbröd så har jag köpt hem en motionscykel och en crosstrainer som står fint uppställda i garaget. Fyndade båda för 800 kr på marketplace i tron om att jag skulle bli SJUKT motiverad varje gång jag såg dem. Nu undviker jag istället att gå in i garaget, haha. 

Men tanken är ju då att jag faktiskt ska använda dem men det är sjukt trögstartat alltså. Jag har ju mått riktigt kasst de senaste åren och det känns både i kropp och själ. Jag blir liksom anfådd bara jag ska gå till bilen... Så jag tänkte att jag skulle rycka upp mig lite och få lite fart på den här blekfeta kroppen. Men risken är stor att dessa redskap kommer agera torkvinda till nytvättade lakan mer än de kommer att rasta mig. Alice har i alla fall lovat att peppa mig och följa med ut på "invigningen" i garaget idag. Heja henne! Jag tänker att jag börjar lite försiktigt idag...med att sätta batterier i displayen och leta fram träningsskorna. Det känns som ett lagom träningspass för den här trötta mamman...

Överlever jag träningspasset (Jag har ju trots allt Gud på min sida idag) så kommer ett nytt blogginlägg med utvärdering ikväll! Wish me luck!

over and out. 

//Meekatt...

Trötta tonåringar, IT-geni och Meekatt som präst?

Idag fick jag en efterlängtad sovmorgon. Elton åkte till Freddy igår och Alice hade lovat att gå upp i tid och komma iväg helt utan mammas tjat. Självklart låg jag vaken och lyssnade så att löftet infriades men heja henne! Halv åtta hörde jag ytterdörren slå igen och hon åkte till skolan en hel timme tidigare än vad hon behövde! Hon har ju lyxen att kunna äta frukost i skolan varje dag. Här har vi verkligen en skola HELT anpassad till trötta tonåringar som hellre lockar håret i två timmar än äter en macka. Älskar det!

Jag börjar bli kompis med min nya dator och jag tror att jag börjar få domänen och alla inställningar att funka (med sjukt mycket teknisk support och tålamod ifrån en fin person.) Jag har ju en hel del att fixa/snygga till på bloggen men livrädd som jag är så får det bli babysteps på förändringsfronten, haha. Jag tänker att om jag klickar fel någonstans så försvinner ALLTING och datorn brinner upp och jag dör. Hej orimligt katastroftänk! Men ja, sån é jag! Jag jobbar på det...

Jag blir jätteglad när jag ser hur många ni är som kikar in och läser och kommenterar! Och det är ju fantastiskt att se alla namn som man känner igen sen MÅNGA år tillbaks. SÅ fint att ni hänger kvar i min lilla värld. Ni har ju följt mig genom alla upp- och nedgångar. Lite som en familj ju!

Fredagen är här och första skolveckan är snart avklarad. Jag som är sjukskriven (och vägrar den där obligatoriska tacosen) har inte riktigt den där fredagskänslan men det är ändå skönt att veta att jag inte behöver tjata på barnen på några dagar. 

Helgen ska förhoppningsvis vara lugn. Min fina lilla svärmor somnade in i måndags efter en tids sjukdom och vi har begravning och annat jobbigt framför oss. På söndag ska vi ner till Landskrona för en gudstjänst och på tisdag har vi en minnesceremoni för henne. Jag har inte varit i kyrkan på evigheter och tycker alltid att det känns jobbigt att gå in. Kommer direkt tillbaka till min mammas begravning i känslan och den är vidrig. Dessutom är jag lite rädd att prästen ska titta mig i ögonen och se att jag ifrågasätter sjukt mycket av det han/hon säger, haha. 

Det är ju alltid fint i kyrkan. Men jag sitter där väldigt obekväm och stel och vågar knappt andas. Kantorn tar alltid en sjukt obekväm ton när psalmerna ska sjungas så även de psalmer jag faktiskt kan - blir omöjliga att sjunga med till. Allt sker i falsett och jag kämpar för att sjunga med utan att höras. Och jag vet inte när man ska ställa sig upp eller sätta sig ner. Men det verkar som att alla andra fattar det. Värst av allt är nattvarden. Inget gör mig mer nervös. Man ska gå fram där och alla tittar på en och man ska titta folk i ögonen och se samlad och tacksam ut. Jag tänker alltid att jag ska sätta oblatet i halsen och få världens hostattack...eller spilla ut vinet över prästen. Vissa niger dessutom för prästen och jag försökte härma tanten framför mig en gång som neg så fint men det där blev sjukt konstigt och obekvämt. Både för mig och för dem som tittade på. Usch. Ångest detta. Skönt numera att man i alla fall kan swisha kollekten direkt till Gud så man slipper skämmas över att man glömt den obligatoriska tjugolappen när skämshåven kommer upp i ansiktet på en. Bra också att få kontakt med Gud så smidigt. Jag tänker att jag ska skicka med ett kort på söndag när jag swishar. "Tack för en bra match" kan ju vara passande efter de här slitiga jävla åren...

Min farmor sa ofta till mig när jag var liten att jag skulle bli präst. Hon arbetade i kyrkan och jag var ofta med henne där och fick hjälpa till att dela ut psalmböcker, ta kollekt mm. Jag försökte förklara att jag inte var så där jättetroende men det var inget hinder. Jag kanske hittar mitt kall och skolar om mig? Prästen Meekatt. Fräckt ändå ju?

Hela vinglas till alla under nattvarden! Måste ju tänka på Covid och inte dela baciller i samma bägare!

Nu ska jag ta tag i alla paket som ska skickas. Jag är så glad och tacksam över alla beställningar jag fått på mina böcker och familjeregler. Det möjliggjorde ju faktiskt att jag kunde få min domän och börja blogga igen! TACK! Och vill ni beställa så kommer lite information om detta senare idag på bloggen! Det kan ni läsa om efter er att ni skrapat upp alla majskorn från golvet under er obligatoriska Taco-orgie! Whoop!

over and out. 

//Meekatt...

Ny teknik, Ful mamma & en 69:a!

Alltså WOW! Vilket fantastiskt "välkommen tillbaks" jag fick av er igår! Så många som hittade in i bloggen igen och så många som tog sig tid att kommentera med en massa hejarop och kärlek. Vad lycklig jag blir! Tack! Jag svarar på alla era kommentarer så fortsätt kommentera och ställ gärna frågor om ni undrar något eller vill att jag ska skriva om något speciellt.

Idag fick jag ÄNTLIGEN en ny dator! Min gamla trotjänare som jag haft i 12 år har velat dö de senaste fem åren men nu fick jag ge upp kampen om att "vägra ny teknik", haha. Det är verkligen en mardröm för mig att köpa ny mobil och dator. Som att skiljas från sin själ...typ. Jag försökte såklart hitta en EXAKT likadan som den jag hade förut men det var lite som att leta efter en ABC 80 tydligen... Men yeyh - nu fick jag en superfin dator av min sambo och nu finns det liksom inga ursäkter för att inte blogga! Och dessutom fortsätta på min nya bok. Yeyh! Nu sitter jag mest och svär över att allt ser annorlunda ut och att jag inte hittar det jag ska men jag får ge det lite tid. Vi kommer bli vänner jag och min nya acer!

 

Och Elviz blev nöjd över att äntligen få äga min Samsung

Snart är första skolveckan över för barnen. Igår var vi på föräldramöte på Alice nya skola och jag är så lycklig för hennes (och min) skull. Och avundsjuk över att hon får gå på en så fin skola med så härliga lärare! Stylistprogrammet på Drottning Blanka i Halmstad smäller lite högre än Barn- & Fritidsprogrammet i Kippan, haha. Önskar jag kunde få gå i samma klass. Alice känner dock inte samma sak. Förstår inte alls varför?! Men fatta vad gött ändå - att ha en egen stylist inneboende! Hejdå 90-talssminkning, korta fula naglar, osynliga ögonbryn och allt annat som Alice brukar mobba mig för. Nu äntligen kan man ju få bli lite snygg!

 

Bästa koppen!

 

Elton har börjat i sjätte klass och redan nu har han konstaterat att sexan är MYCKET bättre än femman! 

1. Man är ÄLDST på skolan. (Coolt ju!)

2. Man får åka buss till Laholm på fredagar för språkvalet. (Alltid kul att åka buss och besöka coola högstadieskolan!) Dock har han glömt vilket språk han valde så det blir en spännande överraskning...

3. Man fick en egen skoldator! (Vuxenpoäng tydligen!) Inte bara Elviz som har egen dator här hemma.

4. Man slutar FEM minuter tidigare på onsdagar än vad man NÅGONSIN gjort under hela sin skolgång! Tio över ett istället för kvart över ett!! (Absolut det bästa med schemat tydligen, haha.)

Heja Elton! Inte klokt vad tiden går. Nyss var de ju små irriterande skitungar som stökade ner med leksaker överallt, skulle äta hela tiden och höll en vaken om nätterna. Nu är de STORA irriterande skitungar som stökar ner med disk och tvätt överallt, äter oss ur huset och är vakna hela nätterna. Allt har förändrats - men ändå är allt sig likt. Känns ändå tryggt, haha. Älskar ju mina skitungar...trots att jag blir gråhårig av att tjata om blöta handdukar på golvet, sexton halvfulla glas i fönsterkarmen, tomma juicepaket i kylen och att komma ihåg att sätta påsklämma på brödet. Hur jävla svårt kan det vara?!

Jag skrev ju en hel bok om detta fenomen. Tonåringarna och deras konstigheter. Den gavs dock bara ut i Norge. Men ja, nu är ju bloggen igång igen (yes!) och ni kommer få ta del av alla mina tankar, all min frustration - och all min kärlek till tonåringarna här istället.

Nu ska jag fortsätta lära känna min nya dator och se om vi kan få till en fin relation utan en massa könsord och irritation. Heja mig? Men först ska jag ta ett snack med Elviz. Han behöver nog prata med någon...tänker jag...

 

 

over and out.

 

//Meekatt...

Nämen?! Är jag tillbaka?!

Nästan två år har gått sedan jag bloggade sist. TVÅ ÅR! Massor har hänt under de här åren och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det enda jag vet är att jag saknat mitt skrivande oerhört mycket! Jag har saknat kommunikationen med er läsare, alla skratt och härliga kommentarer. Alla djupa diskussioner, debatter och all ilska jag kunde få ut genom ord. Men också humorn, kärleken och känslan av att faktiskt få bidra lite till att få andra människor att ibland kunna sträcka på sig och klappa sig själv på axeln. Så jag kastar mig in i den här världen igen. Både taggad, med en massa kli i fingrarna och massor att berätta och samtidigt livrädd över att ha tappat alla läsare som följt mig på livets resa i så många år. 

Jag är lite äldre, har lite sämre syn, lite fler rynkor och antagligen lite längre bröst än sist. Men jag hoppas också att jag blivit lite klokare och att jag fortfarande kan bidra med något annat än att roa mig själv med mitt skrivande, haha. 

Det har varit två händelserika och tuffa år för mig. Alice högstadietid och mitt kämpande under dessa år knäckte mig totalt. Jag tappade helt fotfästet av alla polisförhör, anmälningar, bråk med rektorer, samtal med skolverket, politiker, media och andra föräldrar. Det blev för mycket till slut. Jag tappade helt ork och lust och mina sista krafter gick åt till att försöka motivera Alice att ta sig igenom de sista månaderna, rädda upp sina betyg hon tappat genom frånvaro och få henne ut ifrån Lagaholmsskolan hel och med en biljett in till gymnasiet. OCH VI LYCKADES!! 

Igår började hon sin drömutbildning på Drottning Blanka i Halmstad och det var en stolt och fnissig tjej jag lämnade av i stan. Jag ville bara gråta och skrika ut min glädje men försökte behärska mig, haha. Hon behöver ju inte inleda sin tid på nya skolan med "den där sinnessjuka mamman på parkeringen"...

Stolt och glad som jag var ville jag självklart fotografera henne och kompisarna vid ingången men det kunde jag fetglömma, haha. Jag såg framför mig ett sånt där fint kort med ungarna uppställda och glada.  Men jag fick inte ens parkera framför skolan. Men jag hann knäppa två snabba bilder när de sprang ifrån bilen. HA! Mamma vann! 

Jag har massor att uppdatera er alla om och vet som sagt inte riktigt var jag ska börja. Och bloggen behöver snyggas till och bli modern även om jag HATAR förändringar och gärna hade hängt kvar på mirc, msn och Lunarstorm hela livet...

Jag har flyttat, blivit sambo (med en människa och inte katt den här gången!), fått nytt jobb, blivit uppsagd från jobb, varit sjuk, kämpat massor med min hälsa och mitt mående, börjat snusa, slutat snusa (haha), haft perioder av social fobi, tappat bort fina vänner och fått en del nya fina vänner. Det har som sagt varit lite mycket. MEN äntligen börjar jag hitta tillbaka till mig själv och detta gör jag som alltid bäst genom mitt skrivande. Jag tappade min Meekatt-domän som varit en stor del av mitt liv i SÅ många år och ett blufföretag försökte såklart göra storkovan på min sorg i detta. 

Nu är jag sjukskriven vilket innebär att jag har gott om tid att uppdatera er och samtidigt få ur mig en massa som jag behöver släppa taget om. Bloggen och ni läsare har trots allt varit en jättebra "medicin" för mig under alla år. Jag som inte har ro i kroppen eller förtroende för folk i allmänhet och antagligen skulle skalla den psykolog som försökte läsa mina tankar gör nog klokt i att göra som jag alltid gjort. Skriva. Skriva. Skriva!

Stort tack till alla er som hjälpt mig genom att beställa mina böcker och posters så att jag fick möjlighet att köpa min domän. Och stort tack till dig Fredrik för din hjälp! Ibland blir man helt chockad över hur fina människor faktiskt kan vara. 

Men ja - nu är jag tillbaka och jag sitter bara och ler jättebrett här när jag skriver. Tur inte barnen ser mig. De hade förklarat hur jäkla dum jag ser ut och kastat något i huvudet på mig, haha. 

over and out. 

//Meekatt...