90 dagar, De där jävla känslorna & Stylisterna!

Igår tog jag min efterlängtade 90-dagarsbricka. 90 dagar nykter och drogfri. En sån jäkla bra känsla att sitta på det där mötet och ta emot all kärlek och kloka ord! För 91 dagar sedan hade jag absolut inget hopp om att klara av detta. Jag var så djupt nere på botten och trodde inte det fanns någon väg upp. Varje minut kändes som en vecka. Jag hade dödsångest, min kropp var totalt slut, jag såg ut som ett spöke och jag höll på att förlora precis allt och alla jag tycker om. Jag gick in på det där mötet på skakiga ben, kunde inte lyfta kaffekoppen och hjärtat slog i 180. Jag kallsvettades, var för trött för att gråta och såg absolut ingen väg ut ur helvetet. Men nu vet jag att jag kan. Jag har kunnat i 90 dagar. Gör jag bara exakt samma sak i 90 dagar till...har jag 180 dagar. 

Jag är stolt över mig själv och jag har lärt mig så mycket bra saker på de här dagarna. Men det absolut viktigaste är "bara för idag" - i resten av mitt liv. Att inte slappna av och känna "detta går ju bra". Detta GÅR bra just för att jag hela tiden tar en dag i taget och inte tillåter mig själv att släppa fokus. Jag måste sätta nykterheten först i alla lägen. Inte utsätta mig för platser, människor eller situationer som inte är bra för mig. Ta beslut varje dag. Idag ska jag inte dricka. Påminna mig själv om vad jag är tacksam för. Och den listan varierar. Ibland är jag tacksam för hundra olika saker. Vissa dagar är jag bara tacksam över att jag inte tog det där första glaset som skulle leda tillbaka i fördärvet. Sinnesron...kan ju diskuteras, haha. Den kommer inte på köpet bara för att man blir nykter. Den glimtar till emellanåt...och ibland vill jag ta livet av alla jag ser, haha. Det är inte enkelt bara för att man tar ett beslut. Sinnesron som alla tjatar om känns förbannat långt borta ibland. Och då får jag ta en minut i taget. Men jag har insett att jag inte kan själv, att jag är sjuk och att jag behöver hjälp. Jag har lärt mig att be om hjälp. Och jag har lärt mig att jag måste vara snäll mot mig själv. Inte jaga lycka och bekräftelse utan att hitta det i mig själv. Jag är bra precis som jag är. Tillräcklig. För mig. 

Många år är liksom "kidnappade" av mitt beroende och allt förknippas med drickande. I allt jag gör så fattas drickandet då det varit en så stor del av mitt liv under väldigt lång tid. Även om det varit väldigt destruktivt och idag bara förknippas med ångest så är det ett så invant beteende att det på något vis saknas och vill ta plats. Vad ska jag använda handen till om jag inte har ett vinglas i det? På den nivån är det emellanåt... Som att lära sig gå igen. Och det finns ju precis överallt - in my face! Jag kan inte scrolla på mobilen utan att bli bombarderad av reklam för vin och drinkar, jag kan inte gå på stan utan att passera krogar, uteserveringar eller påverkade människor och jag kan inte prata med gamla vänner utan att det kommer på tal. Det lär jag mig sakta att hantera. En dag i taget. Jag lär mig att gå lite omvägar på stan, dölja annonser i flödet, välja mitt sällskap och min omgivning. Inte utsätta mig för situationer som kan få mig att släppa garden. 

Bara jag ska ringa ett samtal så kommer det upp. Vinglaset? Var är det? Eller laga mat...städa...skriva. Det där jävla vinglaset (eller kaffekoppen oftast) hängde med mig som en jävla snuttefilt under så många och nu har man ryckt den ifrån mig. Så mycket trygghet satt i det där äckliga vinet. Även om jag idag ser (och insåg för många år sedan) att det bara förstörde mitt liv så var det min snuttefilt att ta till vid alla känslor som uppstod. Och den invanda reflexen sitter kvar tills min hjärna lärt sig nya beteenden och fått nya minnen utan den snuttefilten. I helgen åkte jag till Göteborg och skapade nya fina minnen - utan alkohol. Sist jag var där åkte jag ambulans...efter att ha försökt döva en njurstensattack med 4 oxynorm och tre liter vin. Den här helgen strosade jag på stan, fikade med en fin vän...gick på ett NA-möte och åt världens hotellfrukost. Utvilad. Hungrig. Glad. Inte bakis och illamående med dödsångest. Nya minnen som ska nötas in i hjärnan tills de tar över de gamla.

Det är ju de där känslorna som ställer till det. Och hur jag hanterar dem. Att stänga av fungerar inte längre. Att dränka dem fungerar inte heller. Snuttefilten är borta. Så jag måste stanna i de där jävla känslorna och låta dem passera. Och lära mig att jag överlever. Känslor kan inte döda mig. Snuttefilten gör det garanterat. 

Jag var på ett behandlingshem i Skåne förra våren vid den här tiden. Där skulle jag för första gången prata om mina känslor kring mammas död...inför hela gruppen. Jag hade förberett min uppgift och skrivit ner allting. Men när väl orden skulle ut ur min mun blev det totalt stopp. Jag fick inte luft. Hela mitt inre skrek i fullständig panik och det kändes som att jag skulle dö. I femton år höll jag de där orden inne. Jag kunde skriva orden. Jag kunde sätta ord på känslorna. Men att verkligen KÄNNA dem...kunde jag inte. Då tittade min kloka behandlare Mats på mig och sa "Malin...andas. Det värsta som skulle kunna hända...har ju redan hänt!". De där orden alltså. De har bitit sig fast och där och då lossnade det. Jag gjorde min redovisning - fulgråtandes och utan luft i lungorna, haha. Men jag fick sagt allt det där...som jag trodde jag skulle dö om jag sa högt. Jag satt i känslan, pratade om den och överlevde. Det är bara känslor. Och de är inte farliga. Bara om jag agerar på dem...och dricker på dem. 

Jag tränar på detta varje dag. Att inte stänga av känslorna. Att säga ifrån, att prata om saker som irriterar mig, gör mig ledsen och arg. Att inte bita ihop som jag gjort i så många år. För varje gång jag gör det letar kroppen efter sin snuttefilt. Så jag säger ifrån även om det är obekvämt istället för att samla ihop en massa känslor till en knut i magen. Jag har alltid varit usel på att hantera känslor. Jag har aldrig fått lära mig det. Jag har ätit på känslorna, stängt dem inne, druckit på dem och dövat dem med annan skit. 

Med nykterheten kommer verkligheten som en käftsmäll. Konsekvenser av livet jag levt. Relationer som behöver tid att repareras, praktiska saker som skjutits åt sidan...skrivandet som halkat efter. Men det kommer även helt fantastiska vinster varje dag. Små och stora saker. Idag och igår har jag fått njuta av en av de största vinsterna. Tid med Alice och att få följa med henne till skolan. Hon var ledsen och behövde lite pepp och extra kärlek och jag kan finnas där för henne när hon behöver mig nu. Och jag fick spendera två dagar på fina Drottning Blanka och i hennes klass. Extra lyx att hon pluggar till stylist och jag blir ompysslad till max, haha. Idag fick jag en håruppsättning och igår fick jag en uppfräschning i ämnet sexualkunskap! Bara en sån sak, haha. Hur många 16-åringar VILL ha med sin mamma på en sån lektion?! Jag hade hellre dött när jag var sexton, haha. 

Varje dag är en vinst. Små steg framåt. Ibland flera steg tillbaka. Men jag vill aldrig mer tillbaka till det som varit. Till ångesten, till de dåliga relationerna, till det destruktiva, till en förgiftad döende kropp... Jag fortsätter på min väg. Små försiktiga steg. 

Tack alla ni som följer min resa och hejar på mig. Tack för alla fina kommentarer och mail. Tack till er som vågar be mig om hjälp och för att jag kan ge er den. Jag hade en "frågelåda" på instagram men alla era frågor försvann så ni får gärna ställa dem här i kommentarsfältet så ska jag svara så gott jag kan. 

Nu ska jag ge mig ut och handla i min fina balfrisyr, haha. Ögonen är i alla fall på mig så jag kan passa på att göra lite reklam för de duktiga stylisterna på Drottning Blanka när jag ger mig ut.

//Malin

Vikitigast först & lite Hockey!

Jag är sjukt trött. Både kroppen och hjärnan är slut känner jag. Det är mycket tankar som snurrar nu. Jag närmar mig nästa milstolpe som är 90 dagar nykter och drogfri och varje dag nu är ett nytt personligt rekord. Jag har inte haft så här många nyktra dagar sammanhängande på väldigt många år. Jag måste påminna mig själv om min bedrift och om min tacksamhet kring den. Vissa dagar är det enkelt - andra dagar är det sjukt svårt. Igår var en riktig skitdag och idag är heller ingen bra dag. 

Jag ÄR väldigt tacksam för min nykterhet, mina vänner och det liv jag sakta men säkert försöker bygga upp här i Halmstad. Och jag vet att det måste få ta sin tid. Att inget kommer utan ansträngning och att tankar och mål stannar vid just tankar och mål om jag inte faktiskt gör något aktivt. Jag måste alltid sätta nykterheten först och se till att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna för att klara av det. Hålla balans i det grundläggande med mat och sömn. Bryta isoleringen och umgås med personer som gynnar min nykterhet. Prata om mina känslor och gå på möten. Acceptera att det är svårt emellanåt...för så är ju livet. Oavsett om man är beroende eller inte. Skillnaden nu för mig är ju bara att jag inte flyr ifrån mina känslor. Men det är inte så "bara". Jag har gjort det i så många år att det är en invand reflex. Innan jag hinner tänka klart en "jobbig" tanke eller ens identifiera var känslan kommer ifrån har min beroendehjärna redan hittat lösningen på problemet och skriker ut den till mig. 

Idag känner jag ändå tacksamhet. Tacksamhet över att inte vakna med den där ångesten, planerandet och förhandlandet. När ska jag dricka? Vad ska jag dricka? Var ska jag handla? Var ska jag gömma det? Hur mycket behöver jag? Har systemet öppet imorgon? Behöver jag köra mer bil idag? Hur ska jag komma ifrån det där mötet jag bokat in? Vad ska jag säga när jag avbokar lunchen med vännen? Kör jag förbi något systembolag på vägen hem? Har jag något ärende förbi? Ska barnen sova hemma? Vem kan ha vin hemma som jag kan hämta och vilken ursäkt ska jag hitta på? Det är så JÄVLA skönt att slippa det där eviga planerandet som maler sönder ens hjärna och tar över hela ens liv. 

De första dagarna var såklart jobbigast. Då var jag ju i akut abstinens och kroppen mådde skit. Jag fick hjälp av min läkare med nedtrappningsmediciner för att lindra den farligaste abstinensen. När de dagarna väl passerat och hjärtat började slå lite lugnare började det mentala arbetet. Från total besatthet dygnet runt till att bara försöka andas och ta en minut i taget. Efter hand blev minuterna till timmar...och dagar. Men ibland är jag tillbaka på "en minut i taget" och det är okej. För jag vet att det blir bättre igen. Det är bara tankar och känslor och de går över. Agerar jag på dem på mitt gamla invanda sätt kommer jag bara spä på dem och ge de där tankarna och känslorna makt över mitt liv igen. Så andas...här och nu. Jag kan inte ändra det som varit. Jag vet inte vad som händer imorgon. Men här och nu kan jag välja att andas mig igenom det som känns jobbigt, prata om det och låta det passera. 

Efter morgonmötet igår cyklade vi en runda i det fina vädret. (Eller ja, jag satt ju tryggt och skönt i "kattlådan" och njöt av solen, haha.) 

Lådcykel är ju det bästa!

Men vi cyklade i alla fall förbi AA här i Halmstad och slank in på ett lunchmöte i min gamla "hemmagrupp". Kändes fint att komma tillbaka dit med lite nykter tid och känna att man tillhörde även där. Förra omgången kände jag aldrig så. Jag dömde ut dem och jag dömde ut mig själv. Jag var inte som dem. Nu är jag PRECIS som dem. Vi kommer ifrån helt olika bakgrunder men vi vill alla exakt samma sak - och det skapar en fantastisk tillhörighet och samhörighet. Och det behöver jag känna. Varje dag. 

Och det var någon mening med att vi cyklade förbi och hoppade in på det där mötet. Idag ska de ha ett öppet möte (alla är välkomna!) där det är en föreläsning kring sjukdomsbegreppet. Jag har lyssnat på den flera gånger men den är SÅ viktig och bra. Jag sålde mina Röglebiljetter och styrde om hjärnan till "viktigast först". Så ikväll ska jag dit. 

Och många mailar mig och ber om hjälp, vill gå på möte och vill ha svar på sina funderingar. Både beroende och medberoende. Och ska jag tipsa om EN bra sak idag att göra - så kom på detta mötet. Det är här i Halmstad klockan 18 på Hertig Knutsgatan 39 (källaren). Det är en väldigt givande föreläsning för alla människor som berörs av beroende på ett eller annat sätt. Sitt och lyssna, ta en kaffe och andas lite bara. 

 

Idag är jag fylld av saknad och sorg. Konsekvenser av mina tidigare beslut blandat med viss orättvisa. Jag försöker att inte vara bitter och lägga över skulden på andra. Men det är väldigt svårt ibland. Det är lätt att jag tar på mig allas olycka på mina axlar. Skam och skuld som gör att jag inbillar mig att allt som händer är mitt fel. Så är det såklart inte. Det finns ju fortfarande idioter där ute, haha. Allt kretsar inte kring mig, mitt beroende och min skuld. Alla vill inte mig väl helt enkelt. Så är det ju. Så jag försöker att inte ta på mig andras känslor.

Jag har suttit på socmöten där jag känt mig som en måltavla som ALLA kastar pil mot. ALLT är mitt fel. Ingen annan har en del i problemen som finns. Titta på Malin, hon är alkis och allt som går åt helvete beror på henne! Den känslan förmedlades om och om till mig. Jag har aldrig känt mig så utsatt och idiotförklarad som där och då. "Vad har du för plan NÄSTA gång du tar ett återfall Malin?" Inte "Hur arbetar du med din tillfrisknad nu?" Och inte "om" jag tar ett återfall utan alltid "när". Och är man under utredning vågar man inte ens andas i de där rummen.

Det är sorgligt. Det är SÅ många som inte vågar be om hjälp av just den anledningen. Okunskapen och bristen på förståelse. Man kan studera sig till en titel men äkta förståelse och kunskap kommer ifrån egen erfarenhet. Det är så lätt att döma andra människor. Jag gör det också varje dag. Men för varje dag blir jag lite bättre på att förstå vad som kan ligga bakom den där masken eller fasaden. Att arrogans kan vara rädsla, att ilska kan vara sorg, att bitterhet kan vara något så enkelt som hunger eller trötthet. Att allt inte är som det ser ut och att man kommer väldigt långt med att bara lyssna och försöka förstå istället för att döma och peka med hela handen. Jag får många "rop på hjälp" i inkorgen ifrån just mammor med en enorm skräck för just soc och deras utredningar. Jag har själv legat hemma dödssjuk i abstinens och inte vågat ringa ambulans av just den anledningen. Och mitt sjuka jag tyckte det var bättre att faktiskt riskera att dö...än att be om hjälp. Det säger ju en del om bemötandet jag ibland fått, om skulden jag känt och om rädslorna. 

Kunskap är makt. Ju mer jag lär mig om min sjukdom desto mer verktyg får jag för att tillfriskna. Så ikväll hejar jag på Rögle ifrån en sunkig källare i Halmstad istället - tillsammans med andra människor som också väljer livet varje dag. Och jag kan ju göra det i min Rögletröja. Fint ändå!

//Malin

80 dagar! 80 nätter!

Åttio dagar nykter och drogfri! Tack. Gode. Gud.

Även åttio nätter. Och kvällar...mornar...förmiddagar. Många bra beslut tagna på vägen. En dag i taget. I början en minut i taget...en timme...en sekund. Vissa dagar är det fortfarande så. Jag lovar mig själv varje morgon att IDAG ska jag vara nykter oavsett tankar, känslor och händelser. Det beslutet tar jag varje morgon och jag kommer få fortsätta göra det hela livet. Många dagar flyger förbi smärtfritt och är istället fyllda med fina sidovinster som kommer med bara det beslutet. Att slippa det fysiska helvetet med abstinens, sug, stress, ångest och skam. Men också sidovinster som nya fina vänner, fina samtal med Alice, ork och lust att bjuda hem människor och umgås, skrivlust, energi och ett lugn inombords. Bra saker händer när jag väljer att vara nykter och jobba med det. 

Igår fick jag ynnesten att få lyssna på en annan beroendes livshistoria på ett NA-möte. Det känns alltid väldigt speciellt att få vara med i de ögonblicken. Att få ta del av det mest personliga, innerliga, hemliga, ibland skamfyllda händelserna och känslorna. Det blir en så viktig påminnelse om hur jävla vidrig och lurig sjukdomen är och hur snabbt jag kan hamna där igen. Ett enda fel beslut. Ett enda svagt ögonblick...ett enda glas vin...så är jag där igen. På botten av livet...på väg mot döden.

Men det är en sorg i sig faktiskt. Att jag aldrig mer kan ta ett glas vin med en kompis. Aldrig mer skåla in det nya året i bubbel. Aldrig mer boka en "all inclusive" och dricka Piña Colada vid poolen. Jag är helt införstådd i att jag aldrig mer kan göra det men jag måste ju ändå erkänna att det är en sorg. Att när jag väl är en beroende så försvinner den möjligheten för all framtid. Det sociala livet handlar mycket om alkohol. Människor umgås så och det finns "in your face" precis HELA tiden. Därför är mitt nya umgänge så viktigt för mig. Att inte utsätta mig för situationer där min styrka kan brista. Att vara stark och tacka nej till inbjudningar där jag känner att jag kan vackla i mitt beslut och börja förhandla med mig själv. Att hålla mig nära gemenskapen i NA och skapa nya minnen. 

Nya minnen är jätteviktigt. Eftersom att allt jag gör förknippar jag med alkohol...så måste jag skapa nya fina minnen utan alkohol. Och låta det ta sin tid. Och jag måste påminna mig själv om vad mitt beroende har gett mig för konsekvenser. Hur jag skadat de jag älskar men framförallt mig själv. Hur jag varit sekunder från att dö. Och jag måste påminna mig själv om vad jag har att vara tacksam för. Varje dag måste jag påminna mig själv om det och då blir det där beslutet ganska enkelt att ta.

ÅTTIO dagar. Tacksam för LIVET! För mina barn. För att min kropp inte tagit mer skada än den gjort. Tacksam för Elviz. För mina nya fina vänner. Min familj. För kärleken! Tacksam för er läsare som jag valt att dela mitt innersta, hemligaste och mest skamfulla med. Tack!

Också tacksam för att det är KAFFE i koppen och inte kamouflerat vin.

 

//Malin