Stopp min kropp?

Jag får väldigt ofta frågor om min viktnedgång och jag får ofta ganska arga påhopp om varför jag inte skrivit/bloggat om min "bantning" och delat den resan med er. Många vill veta detaljer om vad jag äter, dricker, hur mycket jag rör mig, vad jag vägde förut och vad jag väger idag. Om jag opererat mig, gått på dieter av olika slag...om jag har ätstörningar...och ja, you name it - allt. Fick denna kommentaren idag:  

"Varför kan man inte läsa om din viktnedgång någonstans? Du som alltid är så öppen och ärlig och säger att man ska säga som det är och stå för den man är. Varför finns det inget om din vikt att läsa? Du måste ha gått ner halva din vikt och det är ju konstigt att du inte skriver om hur du gjort utan skriver på som vanligt. Viktväktarna? Operation? LCHF? Du kan väl skriva om det? Vi är många som vill veta."

Häromdagen kom ett mail. "Vad väger du nu? Hur mycket har du gått ner? Var kan man läsa om din bantning?" Har också fått mail med "Du börjar se sjuk ut, har du ätstörningar?". Så ja, nu svarar jag - en gång för alla och sen skriver jag aldrig mer om vikt igen. För sån...é ju inte jag. 

Hej Alice. Min vackra, kloka, roliga, omtänksamma (ofta lata) och påhittiga lilla tös. Snart är du 13 år gammal. Livet. Nyss låg du i min famn och tittade på mig med dina bruna fina ögon och jag var livrädd och hade inte en aning om hur jag skulle kunna ta hand om dig. När de släppte hem oss ifrån BB tänkte jag "Herregud!? Ska de bara släppa hem oss?! Helt själv? Hur fan tänker de?!" Men det gick ju bra det där. Vi lärde oss på vägen och oftast har vi klarat av livets alla med- och motgångar på ett bra sätt. Vi har alltid älskat varandra. Även när vi har hatat varandra. Såna é ju vi. Du är min bästa vän, du har mammas själ i din kropp och du kan alltid få mig att skratta. Tack. Du och mamma kunde inte finnas i mitt liv samtidigt. Jag brukar säga att ni möttes och bytte plats och att det faktum att du kom precis när du gjorde...räddade mitt liv. Jag vet det. Och du vet det. Och det viktigaste jag kan ge dig är det här:

Du är en fantastiskt tjej. Du vill alltid alla väl. Du får alla oss i din omgivning att må lite bättre alltid. Du får oss att tycka om oss själva, att skratta, att hitta på konstiga saker och att leva lite mer. Du får oss att känna oss fina, att våga prova nya saker, att skratta tills tårarna sprutar och att våga slappna av och bara vara. Du är så värdefull. Du är sockerdrickan i mitt hjärta, du är min mammas varma hand när jag behöver den och du är solen, vinden och det mjuka kliandet i nacken. Du är tokig, fjantig och irriterande. Du är rörig och slarvig.  Du är en grym simmare! Och du är alltid snäll. God. Varm. Du är halva jag. Halva din fina pappa. Alldeles alldeles perfekt. Älskade Krabaten, Kravallis, Bubbelskakel. Älskade älskade Alice. 

Du är snart 13 år gammal och du studerar dig själv mer noggrant för varje dag. Varje millimeter av dig är perfekt. Alltid. Med och utan tonårsfinnar, med och utan flottigt hår, med och utan dina nya snygga jeans och med och utan smink. Min kropp med. Med och utan hängiga bröst, med och utan bristningar, med och utan gråa hårstrån och med och utan concealer över mina pigmentfläckar i pannan. Vi pratar om kroppen. Ofta. Vi driver med den, berömmer den och vi skrattar åt den tillsammans men vi är överens om att den är sjukt jävla bra. För tänk vad den kan och tänk vad den har gått igenom. Du har följt min resa. Odramatiskt och aldrig ett enda prat om kilon eller om vad man "ska" eller inte ska äta. För det spelar ingen roll vad man väger. Och man ska äta allt man vill. Däremot har vi pratat om hjärtat. Att hjärtat behöver pumpa på bra så att man kan hålla sig frisk och leva länge. Att hjärtat applåderar och gör vågen när vi rör på oss och att alla kroppar är fina och fantastiska - oavsett storlek och form. Förra året var min kropp så trasig att jag många gånger trodde att den skulle ge upp. 13 gånger med ambulans...operation...många många nätter på sjukhus, slangar, kisspåse på benet, en urkopplad njure och mängder med morfin. Vad fan betyder en smal midja då? Absolut ingenting. Och det vet vi. Vi vet vad som betyder något. Livet.

Det kom till en punkt när jag insåg att jag själv måste välja livet. Livet väljer inte mig. Livet valde inte mamma. Men jag kunde välja livet. För dig och Elton. För att ni ska få ha mig här - länge. För att ni ska få spela tennis med mig, springa slingan, bada i Glänninge sjö, klättra i träd och spela fotboll med mig. Inte se mig som den trötta mamman som alltid säger nej. Önskar så att jag bara kunde få EN dag till med min mamma. Det kan jag inte. Men jag kan ge er många fler dagar med mig - om jag håller mig så frisk jag bara kan. I kroppen OCH i själen. Jag springer för att hjärtat ska applådera och göra vågen. Jag äter choklad för att själen ska flossa. Balans. Så jobbar jag. Jag pratar aldrig om vikt med er och jag springer naken och stolt genom huset varje dag. Och Elton står bredvid och flossar med kalsongerna på huvudet. Jag inser ju att vi nu har några oerhört tuffa år framför oss Alice. Du kommer bli påverkad ifrån miljontals olika håll och ditt självförtroende och din självkänsla kommer få stryk så många gånger. Men JAG ska kämpa mig blå för att göra allt i min makt för att du ska inse ditt eget värde - alltid alltid! Och för att du ska inse att det sitter i ditt varma fina hjärta. Inte i det som så många andra kommer vilja trycka i dig. Och ALDRIG i några dumma jävla siffror! Och de som försöker säga motsatsen...är inte lika starka som vi Alice. Det är piggelinsant! Jag älskar dig - alltid!

Jag har kämpat hårt med mitt hjärta och fått många applåder. Jag är starkare och gladare och jag är en mycket bättre mamma. Jag är så tacksam för den resa min kropp och jag gjort tillsammans och den fortsätter ju livet ut. Allt blir annorlunda när man kommit på att det är något man gör MED sin kropp och inte MOT sin kropp. Men det är ändå en kamp - även för mig. En del dagar är bra. Andra dåliga. Men jag har aldrig skrivit om min vikt för det är totalt ointressant och det absolut SISTA som behöver rotera i cyberspace bland all annan jävla skit som får folk att må dåligt och hata sig själv. Jag vill aldrig(!) vara med och bidra till någon slags hets eller till dåligt samvete över hur man ska/bör/vill leva. Vi är chefer över våra egna liv och kroppar och vi ser ut och lever precis så som vi själv vill! Alla är bra! Bara för att jag till viss del valt att vara "offentlig" med mycket så betyder inte det att jag har någon slags skyldighet att dela med mig av allting. Det är egentligen väldigt lite jag delar med mig av. Och jag överväger varje ord noga - alltid. Jag vill bidra till att människor ska må bra, känna igen sig, skratta, våga öppna upp, vara ärliga och dela med sig och jag vill ta bort allt dåligt samvete vi föräldrar så ofta känner. Jag vill lyfta oss mammor! För att vi nästan alltid gör det absolut bästa vi kan och för att det faktiskt oftast är alldeles tillräckligt! Heja oss för det!? 

Det finns tusentals bloggar där ni kan läsa om kroppshets, bantning, kläder som får oss att "se smala ut", träning och dieter av alla de slag. Min är inte en av dem. Och kommer aldrig bli. Här skriver jag om livet, döden, chokladen, kärleken, de jobbiga ungarna, katten, Geisha...och om ärtskotten...för fan. För sån é ju jag!

over and out. 

//Meekatt...

Min bok beställer ni på info@meekatt.com