"Hoppas allt är bra med er. Tänkte bara höra med dig om en sak. Du skriver ju om mycket men jag undrar har du aldrig eller känner du dig aldrig som en dålig mamma? Jag gör det nästan jämt å vill inte känna så. Försöker varje dag tycka att jag är en bra mamma. Det är så mkt som verkligen inte är som man tror att det ska vara. Har ju inte ammat för jag tyckte att de va jätte jobbigt. Att barn skriker visste jag ju men inte så mycket. Tycker inte om att det finns så mycket som ingen talar om när man väntar barn..."
TACK för ditt mail fina du! Om du visste vad viktigt det här är! Dina ord är viktiga för MASSOR med mammor som liksom du kämpar med vardagen. Sanningen...måste fram och det är PRECIS det här som jag brinner för! Det är precis det här som motiverar mig att fortsätta blogga, fortsätta prata med mammor och fortsätta stå upp för min verklighet! Jag ska försöka fatta mig kort...även om jag helst vill kasta mig i bilen, köra hem till dig och ge dig en stor kram, ett glas vin, 100 gram Geisha och ett par timmar av sanningen.
Att vara mamma innebär att man alltid ska sätta någon annans intressen framför sina egna. Och det är självklart så många gånger...men ibland hatar jag det. Ibland hatar jag att man aldrig kan vara spontan, att man inte bara kan sätta sig i bilen och köra iväg eller veta att det man planerar faktiskt inte blir inställt på grund av sjuka barn. Jag älskar alltid mina barn - ibland hatar jag att vara mamma. Och det är okej att känna så. Det gör inte mig till en sämre människa. Jag får MASSOR med mail ifrån mammor som skriver om sitt dåliga samvete över att de är less på mammalivet, att det känns som att man är fast och aldrig kan ta sig ur och att man har ett jättestort behov att bara få andas...ensam!
Man känner krav ifrån alla håll. Man ska leva upp till bilden av "den lyckliga familjen" och som nybliven mamma ska man sväva på små rosa moln, amma med ett leende och bjuda hem mammagruppen på cupcakes. Mor- och farföräldrar berättar mysiga anekdoter och man ler sitt mentalt störda leende när man lyssnar och tänker "var barnen drogade hela tiden eller har de verkligen GLÖMT hur det var?!" Mammatidningar, bloggar och vår omgivning visar upp en bild av ett liv som vi inte kan leva upp till och man känner sig som världens mest värdelösa mamma. Man ler på BVC fast man bara vill lägga sig på golvet och skrika "Ta ungen för fan!! Jag orkar inte!!!". Man sväljer tårarna och tänker "Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det!" Men det ÄR inte så. Det ÄR inte bara underbart att vara mamma. Man FÅR känna att det är SKIT! Man FÅR längta tillbaks till den tid då man kunde göra vad man ville, då man slapp ha bröstvårtor som blödde och då man med GOTT samvete kunde sitta på dass i tio minuter med dörren låst...och bajsa. Ensam.
Livet förändras och det blir aldrig sig likt igen. Man längtar och man föreställer sig en liten mysig familj och man tänker att lyckan är total - bara man får ett litet liv att vårda och älska. Man föreställer sig mysiga promenader med barnvagnen, kärlek och mys. Men skjut mig!? När kroppen värker av trötthet, bröstvårtorna blöder, ungen skriker och man är så slut att man skulle kunna somna stående - då är det fan svårt att känna lyckan. Och det är okej. För långt där inne finns den där obeskrivbara kärleken. Känslan av att älska så intensivt och äkta och så innerligt går aldrig att förstå förrän man är där. Vi har fått äran att få känna en kärlek större än något annat - men den äran gör oss inte till maskiner. Vi är fortfarande bara människor. Människor som blir trötta, ledsna, arga, förtvivlade, oroliga...eller bara jävligt less på situationen. Man FÅR känna så.
Kärleken. Förhållandet. Sexlivet. Känslan av "vi två mot världen". Vad hände? Ingen säger något om det. Alla ler och skriver vackra saker på Facebook. Kärleken flödar i de svenska hushållen och Fredagsmysandet har blivit en religion. Vem skriver "Maken somnade i soffan klockan sju, barnen skriker och slåss och jag vill bara få SOVA!"? Nej, istället står det "Fredagsmys med de allra finaste!
