Jag kan (inte) allting...

Det här året alltså. My god. Jag tyckte att 2007 var året som gud glömde men 2019 fick han fan en tillfällig Alzheimers igen. Jag störtade på jobbet, förlorade kärleken, blev jättesjuk, en stor operation, båda katterna blev förgiftade och dog, min bil kraschade, jag stötte bort alla vänner och de som bryr sig om mig och jag...tappade mig själv. Jag. Är. Trött. Och jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur tröttheten igen. Jag har en massa planer men absolut ingen ork i kroppen. Alla säger "Men vila! Det behöver du! Låt det ta tid!" Men vila och tid betalar inte mina räkningar. Jag behöver energi. Nu.

Jag inledde året med att jobba ihjäl mig. Jag jobbade så mycket att jag inte har några minnen utanför Wapnö Slott det första halvåret av 2019. Inga minnen på saker jag gjort med barnen ens. Förutom när jag i panik tvingats ha dem med mig på jobbet för att hjälpa mig duka bröllop. Jag hade människor i mitt liv som jag älskade men valde jobbet...varje gång. Dygnet runt. För ingenting. Offrade alla vänner, barnen, familjen, hälsan...och kärleken...för ingenting. Jo, för detta. Alla visste och alla sa till mig att det skulle spricka men jag körde på. Jag försökte rädda de jag kunde på vägen och säga "Gå hem, det är bara ett jobb!" men själv stannade jag kvar...med allas jobb.

"Jag kan allting" har varit mitt mantra i flera år och jag börjar väl inse hur fel det är. Min besatthet av att visa alla att man inte knäcker mig, att man inte kan trampa på mig och att man inte behöver ta hand om mig...har bara lett till en sak: Att jag knäcker mig själv. Ja, jag kan mycket. Men inte allt. Och jag måste nog lära mig att även om jag faktiskt kan bära hela 180-sängen ensam genom hela huset...så är det enklare med hjälp. Även om jag kan själv. Livet...kan också bli lite enklare...med lite hjälp. I förrgår bad jag om hjälp...för första gången på många många år (någonsin kanske?) och det samtalet gav mig så många käftsmällar att tårarna fortfarande rinner. Hade ingen aning om att man kunde öppna den där kranen igen. Att jag kunde prata om det. Att det fanns hjälp. Tack!

Jag slutade på Wapnö och blev sjuk. Jag var ju sjuk innan men valde att ignorera smärtan och jobba på. Jobbet först - alltid. Och jag ÄLSKADE ju mitt jobb.  Mitt slott! Njuren slutade fungera och det följde månader av fruktansvärt ont, ambulansfärder och massor med nätter på sjukhus. Ensam. All den jäkla smärtan, alla morfintabletter, alla tårar och längtan efter mina barn. Här sprack mitt "Jag kan själv". Detta kunde jag inte själv. Även om jag försökte att inte vara till besvär...och vara ensam hemma och ta smärtstillande och sömntabletter för att slippa ifrån det...så slutade det flera gånger med ambulansfärd in. Och en stor operation...infektioner...slangar...mer komplikationer och mer ont. Men nu i november är jag äntligen smärtfri och helt fri från värktabletter. Nu ska jag vara frisk - åtminstone i kroppen.

Jag kommer in i så konstiga svackor känner jag. Jag har liksom tappat mig själv och vet inte riktigt vem jag är. Jag var ju Meekatt. Bloggaren. Hon som alltid var rolig och glad. Sen blev jag "Katten på slottet". Hon som alltid jobbade och var glad. Sen blev jag sjuk. Och ledsen. Och nu...vet jag inte riktigt vem jag ska vara. Malin...är jag ju. Men vem fan är det? Och är hon glad..? Jag har helt tappat fotfästet, tar korkade beslut, stöter bort folk jag egentligen vill ha och behöver i mitt liv, är livrädd för att släppa in någon och livrädd för att förlora någon. Känns som att jag har en massa personer som bryr sig om mig men samtidigt har jag aldrig känt mig mer ensam. Som att alla runt omkring mig tänker att "Du har alltid fullt upp och en massa folk omkring dig...så vi ska inte störa." Så ingen stör...av omtanke. När jag låg på sjukhus hade jag massor med folk som var oroliga för mig. Men sen kom jag hem...och kom tillbaka till mitt "jag kan allting"...och folk backar. Njuren är återställd. Själen...halkade efter.

Just nu är jag hemma. Inte sjukskriven för enligt läkaren är jag helt frisk och ska jobba. Jag lever på luft just nu...och mina barns kärlek. Min bil kraschade totalt och det blev den sista käftsmällen som fick hjärtat att gå i bitar. Löjligt, jag vet. Men jag älskar min bil. Det enda riktiga jag äger liksom. Som är MITT. Och nu är till och med det skit. Suck. 25 000 kronor har man inte direkt i bakfickan när man är ensam med två barn och varit sjukskriven i sex månader. Ännu en sak jag inte kan själv. Laga bilhelvetet. Så vi cyklar till skolan. Och hem. Och till Maxi. Suck. Ännu en smäll på mitt mantra som hållit mig vid liv de senaste åren. Insikten om att jag INTE kan...själv...är vidrig. Har ju hängt upp hela mitt liv kring detta. Igår började jag gråta när jag ringde kommunen för att berätta att de glömt tömma min soptunna. Inte ens det funkar i mitt liv just nu - soporna, haha. Fatta ironin i detta...

Förlåt för ett sjukt deppigt inlägg, haha. Igår var det torsdag och då sjunker jag alltid ner en extra halvmeter. Barnen åkte hem till pappa och det blev tomt. Och såklart startade inte min lånebil heller på morgonen så vi fick ett dåligt avslut på mammaveckan trots pannkaksfrulle. Jag saknar mina älskade katter mer än någon kan förstå. Saknar Baileys liggande tätt tätt intill mig  spinnandes på nätterna och jag saknar Whiskeys strykande kring benen i köket. Saknar att ha dem väntandes på mig när jag kommer hem och saknar att ha dem sovandes på mitt bröst i soffan. Känns som att jag förlorat två bästa vänner och min enda trygghet när jag är ensam. Jag kommer fortfarande på mig själv med att öppna altandörren för att ropa på dem...älskade Meekattungarna.

Jag har hjärtat i halsgropen hela tiden. Rädd att göra fler fel. Att bli påkommen med att vara värdelös. Så känner jag.  Så jag sviker först - innan någon kanske inser att jag är dålig och kastar bort mig. Tänk om alla fattar att jag är värdelös. Rädd för att barnen ska inse att jag är ganska kass just nu. Utan barnen hade jag inte överlevt detta året. De ger mig så mycket kärlek och vi har så mysigt tillsammans. Men när de åker härifrån...tar de mitt hjärta med sig. När jag kramar dem hejdå vill jag nästan superlimma fast mig vid dem. När de åker och jag vinkar i dörren håller jag andan och ler även om hela min insida skriker av sorg.

Jag måste hitta rutiner i mitt liv som gör att jag kan värdesätta den här veckan igen. Saker jag gör för mig...för att må bättre alla månadens veckor. Inte bara kärlek (även om det är fantastiskt mysigt) men saker för mig som inte beror på andra människor. Är livrädd för att lägga min lycka i någon annans händer...för alla försvinner ju någon gång. Och då finns ju jag kvar här. Jag måste börja jobba och bli bra på något igen, reparera själen och ta lite hjälp...på vägen. Hitta saker (inte människor) som själen mår bra av. Träning, matlagning, bra musik i högtalarna, promenader vid havet... För jag vet. Jag kan inte allting själv. För sån...é inte jag.

over and out.

//Meekatt...

Just idag...är jag inte så stark.

Livet alltså. Finns inga ord just nu. Hjärtat är fullständigt i bitar. För tre månader sedan förlorade jag min älskade Baileys. Förgiftad och körd akut till Helsingborgs djurakut. Igår natt...somnade Whiskey lugnt in tätt tätt intill mig i sängen. Efter samtal med veterinär valde jag att stanna hemma med honom och bespara honom en lång och orolig färd i kattburen. Han var lugn och trött men han somnade in stilla.

Älskade #meekattungarna - min tröst i livet och mina kompisar. Mina sambosar på pappaveckorna och mina stora kärlekar. Jag har älskat er otroligt mycket. Älskat ert sällskap, allt mys och kel, all rolig lek och bus och er närvaro när jag känt mig ensam. Ni kommer fattas mig mer än någon kan förstå...

Polisen är underrättad och tydligen har fler kattägare i området drabbats. Det kan inte vara en slump att två unga katter båda blir förgiftade med några månaders mellanrum. En tredje kattbegravning på mindre än ett halvår. Meekatt Casa...utan katt...känns inte som ett hem.

Nu - fredag i Meekatt Casa. Inga barn och inga katter. Men tända ljus, ett nystädat hem, Ulf Lundell i högtalarna, en kall öl, Geisha och väntan på Sverige - Rumänien. Och bra sällskap. Man kan ha det sämre trots allt.

Meekatt Casa

over and out.

//Meekatt...

Skitdag, Skitkatt & Skitbil!

En sån där riktig skitdag idag. Whiskey har varit låg ett par dagar och nu är han på vift. Han brukar ju alltid komma tillbaka men jag får en dålig känsla den här gången eftersom att han inte mått bra. Baileys blev ju förgiftad här i somras och jag får lite panik över att det är någon som lägger ut råttgift här i området. Idag regnar det dessutom och då brukar han alltid komma hem och kura ner sig i sin filt i soffan...

Jag halkade i trappen till källaren i morse när jag skulle hämta ved och slog ryggen. Min bil som skulle få nya däck och en ny framruta den här veckan valde att kollapsa dessutom. Och det kostar typ en miljon att laga den. Så nu cyklar vi till skolan. Fantastiskt... Extra härligt när regnet öser ner och Elton gråter hela vägen till skolan för att han har huvudvärk och ont i benen. Suck.

Snart kommer Camilla hem till mig och ska se om hon kan få mig på bra tankar och rycka upp mig lite ur min tisdagsdepp. Det har varit en sjukt tuff sommar och höst med all sjuka och gnäll...men nu förväntas jag vara frisk och "mitt gamla Malin" full med energi igen. Och det är jag inte. Faktisk. Kroppen är förvisso lagad men resten är fortfarande lite halvtrasigt...

over and out.

//Meekatt...

Vad blir det för jävla mat?

(Ett utdrag ur min bok "Låt mamma bajsa ifred!" som ni kan beställa via info@meekatt.com)

Jag hamnade i en ganska rolig diskussion gällande middagsrutinerna hos oss småbarnsföräldrar och jag kan ju säga att jag kände mig lite utanför där. Nu är jag ganska övertygad om att alla andra snackar skit (haha) men tydligen är det så att "Riktiga familjer" lagar mat tillsammans med sina barn - alltid. Ekologisk närproducerad varierad mat...och barnen provsmakar och skrattar under tiden matlagningen sker. De lyssnar på mysig musik tillsammans, pratar om dagen som varit och rör i grytorna iklädda sina hemmasydda förkläden och sina blekta Ellos-leenden. Sen äter de tillsammans...och instagrammar sina måltider och får folkets jubel på twitter. Så gör inte vi! "Helvetestimmen" - den där timmen mellan 17,00 och 18,00 är allt annat än mysig här hemma...

1. Mamma dukar. Elton sitter på golvet eller i sin matstol och vrålskriker. Han är nödvändigtvis inte särskilt hungrig...men finns det mat...då JÄVLAR vill han ha den! Han har verkligen världens bästa aptit...vilket resulterar i att han följer sin mammas ständigt uppåtgående viktkurva. Alla skrattar åt hans lår och säger "ÅH! PRECIS så ska de se ut när de är bebisar. Vilka goa tjocka lår!!" Hallå!?! Mina ser EXAKT likadana ut! Skit på er! "Han följer sin egen kurva och han är alldeles perfekt" säger BVC. Jag följer också min egen kurva...ändå måste jag växa en halv meter på längden för att bli "perfekt". Varför säger ingen "PRECIS såna goa tjocka lår ska man ha när man är 32!" ?!

2. Mamma stressar. Jag blir uppstressad av Eltons skrikande och när mina fantastiska dansmoves och Celine Dion-toner inte längre räcker till åker mutorna fram. Först två russin...sen fyra russin...slutligen hela jävla paketet. TYST UNGE! Alltså, det där med att "jag älskar att laga mat" finns väl inte i barnfamiljer!? Åtminstone inte under "dödstimmen"...den där sista timmen innan den andra föräldern kommer hem och man står ensam alldeles intill helvetesgapet med en olagad lasagne och en bajsblöja man helst ignorerar tills pappa kommer innanför dörren. Det där med kärlek till matlagning är en Facebook-myt...och en kontaktannons-myt. HUR mysigt är det att laga mat när man har hungriga skrikande barn omkring sig? Man dricker inte vin för att "det passar så bra till bolognesen och tonerna av Eros Ramazzotti" - man dricker vin för att ÖVERLEVA de sista timmarna med barnen innan man däckar i soffan...full med smaklös köttfärssås på kläderna.

 

3. Mamma svettas. Bordet är dukat, den smaklösa maten puttrar på spisen, Elton skriker i barnstolen och studsar upp och ner så att han nästan trillar ur den. Samtidigt som jag leker "tittut" bakom stekspaden och sjunger "Var é tummen" dansar jag Macarena och skakar på mina osynliga höfter och ler mitt mentalt ostabila leende. Kombinationen funkar...tills Alice skriker "JAG ÄR FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIG MAMMA!!!" Fan! Alice har alltid så bra timing. Hon kan sitta och bajsa hela dagarna men just den sista halvtimmen på kaoset kan hon väl pausa tarmsystemet?! Jag provar mitt "Men torka dig då gumman!" och självklart får jag svaret "Jag har BAJSAT!". Och ja, mitt geni till 4-åring kör fortfarande med "Om-jag-har-bajsat-slipper-jag-torka-mig-själv-och-slipper-därmed-tvätta-händerna"-tricket. Fy fan vad tröttsamt! Hon VET ju att hon måste tvätta händerna i alla fall - ändå försöker hon varje gång! HUR KAN DET VARA SÅ JOBBIGT ATT TVÄTTA HÄNDERNA!? Det tar 5 sekunder!? Jaja, jag torkar henne (Vem behöver Eros Ramazzotti när man kan inspireras av BAJS?) och återgår till Elton som sitter och gallskriker och hoppar i barnstolen och påbörjar salladen. Elton får en bit gurka som han kastar på golvet.

4. Mamma är arg. Klockan är kvart över fem. Det HÄR är kritiska minuter i ett förhållande. Ni som inte har barn kan aldrig förstå...men får man ett sms (för han vågar ju inte ringa) klockan kvart över fem som lyder "Jag blir lite sen..." får man nästan dödslängtan. SEN?! Och det säger du NU?! Nu är det fan för sent att vara för sen! Nu skulle du varit här! Hela min existens står och faller med att du öppnar dörren inom tio sekunder och du sms:ar "Jag blir lite sen..."? Skit på dig! Ibland kommer ett "Ska jag handla något på vägen hem?" och det är fan värre! Handla på vägen hem?! NU?! Hallå!? Jaja, jag får väl ta den där bajsblöjan i alla fall. Fan. Bajs igen...mitt i matlagningen. Vad hungrig jag blir...verkligen. Skjut mig. 

5. Pappa kommer! (<--hem alltså.) Precis lagom till bajsblöjan är bytt, maten är klar och Elton börjar tugga på sin egen matstol av hunger uppenbarar sig pappa. "Paaaappaaaaaa!!!! HEEEEEJ pappaaaaa!! Jag har saaaaaknat dig!!" Plötsligt LER alla barnen!? Vafan?! Ja, kaoset och skrikandet förvandlas till dagens största kramkalas och där står man...och hyperventilerar i spritspåsen man hittade i tredje lådan när man letade efter underlägg i hopp om kunna stänga inne alla fula ord man känner. JAG står och svettas i köket och lagar äcklig köttfärssås...samtidigt som jag torkar bajs och dansar latinska danser med min blekfeta kropp...och vad får jag? SKRIK! Pappa öppnar dörren och får en highfive?! Jag blir nästan lite "kniven-mot-strupen-arg" här. SKA DET VERKLIGEN VARA SÅ HÄR?!

6. Pappa pussar. Ja, Freddy kommer hem efter en stressig dag på jobbet och möts av sin läckra fru i raffset. Barnen är hos farmor och på bordet står en Boeuf Bourgignon och två glas rött. Hahahaha, eller hur?! Sanningen: Pappa kommer hem efter en stressig dag på jobbet...och möts av sin trötta, arga och fula fru...iklädd haremsbyxor och ett linne. På bordet står en köttfärssås utan svamp och lök...några IKEA-plastmuggar och en liter mjölk. Jippie. Glamouren flödar i våra liv. Det närmaste Boeuf Bourgignon vi kommer här hemma en vardag är mina sexuella fantasier om Per Morberg...och de måste ju symbolisera en brist...av Boeuf? Freddy kommer in och kramar om de två GLADA barnen och försöker sedan pussa sin fru. Det går sådär. Jag är inte jättemottaglig för kärlek i just det ögonblicket...men jag älskar honom i alla fall. Freddy alltså! ;)

 7. Vi äter. Vi sätter oss ner och börjar ta upp mat. Jag börjar med att ta upp mat till Elton samtidigt som vi tjatar på Alice att hon ska komma och sätta sig. I samma stund som jag delat Eltons mat, satt på honom haklappen och gett honom en sked kommer en tjurig Alice in i köket och säger "Vad blir det för mat?" Hur glad hon än är så MÅSTE hon bli tjurig när det är dags för mat. Sån é hon! För det är ALDRIG det som hon vill ha...inte ens när hon önskat maten själv en halvtimme tidigare. Det är fortfarande fel mat...alltid. Jag berättar vad vi ska äta och i vanlig ordning svarar hon "Jag älskar inte det!" Nej, vem fan älskar det här?! Jag vänder mig om för att hjälpa henne med stolen och i samma sekund kastar naturligtvis Elton sin tallrik på golvet. Fantastiskt. Freddy torkar upp maten ifrån golvet och ger honom en ny tallrik. Denna gången ska det matas. Freddy börjar att mata honom men redan efter tre skedar bestämmer sig Elton för att han vill äta själv. Och har han bestämt sig är det liksom kört. I den här familjen är det en 1-åring som är chef...skjut mig. Så han äter själv...och vi applåderar som om han hade kommit på botemedlet till cancer varje gång han prickar munnen.

Så stolt blir man...för att fem sekunder senare känna hatkänslor i hela kroppen när tallriken återigen åker ner i golvet. I vanlig ordning rör inte Alice sin mat. Men det är okej...för just nu är vi inne i "vi-ignorerar-henne-så-tröttnar-hon-perioden". Nästa vecka är vi tillbaka på mutor...sen är det hot...sen ignorerar vi igen.

8. Vi avslutar. Vi börjar närma oss slutet av måltiden och hela mitt kök ser ut som insidan av en slaskhink. Mat ÖVERALLT! Hela bordet är fullt med utspilld mjölk, mat och hushållspapper i små högar. Det är här som jag och Freddy börjar smygkolla varandra för att se vem som blir klar först. Den som äter upp snabbast måste nämligen ta Elton...och det vill INGEN! Så vi äter i slowmotion...båda två...men ingen säger något. Skulle Alice ropa "Jag är fäääärdig" nu SPRINGER man dit av ren lycka för att man slipper ta Elton. Men ja...till slut ska han ju upp ur stolen och efter tillräckligt mycket gnäll går det inte att dra ut på det längre...

9. Projekt Elton. Man lyfter sakta upp honom och ställer honom i stolen. Man skakar av honom de värsta bitarna för att sedan lyfta honom sakta rakt uppåt. Här gör man en skakning till och det fortsätter trilla av matrester. Elton bara skrattar...samtidigt som han borrar in sina kletiga fingrar i ens armar. Man går sakta mot badrummet med Elton i luften...en halv meter framför sig. Väl inne i badrummet får man ställa honom i duschen, klä av honom naken och duscha av honom. Sen torkar man honom och han skriker som en stucken gris när man försöker tvinga på honom en ny blöja. På med nya kläder och sen en snabb titt i spegeln där man inser att hela jag är full med mat. Jag tvättar av mig, drar loss ett par spagettistrån ifrån håret, byter kläder och slänger igång en maskin tvätt. När jag kommer ut i köket igen sitter Elton under barnstolen...mitt i alla matrester och ler...och den roliga pappan har förvandlats till "Spagettimannen" för att liva upp en sur Alice. Skjut mig...igen. 

10. Sanering. Elton får lite skäll, jag tvättar av honom IGEN, Freddy torkar golvet och rengör matstolen from hell. En halvtimme senare är köket, Freddy och barnen rena. Då är det dags för badrummet...för där ligger det en massa matrester i duschen och det finns en massa kletiga fingeravtryck på vasken och kranen. En snabb städning och sen är äntligen middagen över. Jag sätter mig i soffan med ett glas rött...och tar ett djupt andetag. Då hör jag Alice: "Mamma? Mammaaaa? Jag är hungrig! Vad blir det för mat?" Allvarligt!?

Per Morberg: Om du läser det här...så behöver jag verkligen lite mer "Boeuf" i mitt liv! ;)

over and out.

//Meekatt...

Känner ni igen er? Lämna en kommentar!

Läxhjälp för föräldrar?

"Skriv den additiva inversen". Okej...är det något man kan äta? Jag behöver tre livlinor här. "Med vilka heltal är olikheten sann?" Olikheten är vadå? Sann?! Wtf?! Jag är snart fyrtio år gammal och min 11-årings matteläxa är rena kinesiskan. Gode gud hjälp mig...

Jag vill börja med att skriva att jag hade ett jättebra samtal i morse med Alice mattelärare så detta inlägget är inte riktat till honom utan till det förlegade system som vi faktiskt har i svenska skolor när det kommer till den här sortens läxor. Jag blir uppriktigt arg och ledsen när jag läser alla mail som fyller min inkorg efter ett inlägg på bloggens facebooksida igår. Vi är JÄTTEMÅNGA föräldrar som känner samma sak. Något måste förändras NU!

Tårarna rinner ner för Alice kinder och bredvid sitter jag och känner mig som världens sämsta mamma. Jag avbokade alla planer för att hjälpa Alice med sin matte inför fredagens prov och ägnade hela eftermiddagen med henne. Tårar. Kramar. Suddgummi och utdragna blad. Bläddrande fram och tillbaka, letande efter bra appar och förklaringar i V-klass och på nätet. Vad betyder ens orden? Vad fan är en invers?

Googlar febrilt efter förklaringar på hur man räknar ut de olika talen och hur man sedan förklarar matte pedagogiskt för en snyftande 11-åring. Kämpar med att inte visa min frustration. Blir jag frustrerad blir hon stressad. Blir hon stressad blir hon arg...och jag blir ännu mer stressad. Och då blir hon ledsen och det låser sig totalt. Och då...kommer den där känslan av att vara värdelös. "Alla andra fattar utom jag!". Inte bli arg. Andas. Som om det inte är jobbigt nog att vara "minitonåring"? Man ska passa in, leva upp till alla andras och sina egna förväntningar, man ska leva i en kropp som är kaos och man ska duga precis som man är. Och så ska man känna sig värdelös och sämst på saker.

Det är snart 30 år sedan jag gick i sexan och inget har förändrats. Eller jo - det har blivit mycket svårare och ännu mer komplicerat. Andra sätt att tänka, räkna och andra ord. Jag förespråkar läxor när det kommer till läsning och saker som måste nötas in. Glosor, multiplikationstabellen...och den viktiga läsningen! Mer läsläxor och bort med matteläxor och andra saker som barnen ska lära sig I SKOLAN. Vi föräldrar KAN inte detta! (Jag vet att en del kan. Ni kunde redan i sexan och heja er så bra.)

Jag älskar mina barn och jag vill inget hellre än att hjälpa dem. Speciellt med skolan. Jag vill ha en inblick i vad de gör och på vilken nivå mina barn befinner sig för att kunna se till att de får den hjälp de behöver under skoltiden. Jag älskar att plugga inför prov med dem och se resultaten. Men jag är bestämd i det faktum att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra barnen och att det är skolans ansvar att fylla dem med de kunskaper som de enligt skollagen ska ha. Det är inte mitt jobb att vara lärare och pedagog i ämnen som jag inte själv behärskar. Lika lite som det är lärarnas jobb att lära mina barn rätt och fel, att man ska visa respekt för sina lärare och klasskamrater eller att man ska vara ärlig och snäll. Det är MITT jobb. Sen måste man såklart hjälpas åt och stötta varandra.

Och allt är inte svartvitt - jag VET det. Jag VET att många föräldrar till barn med diagnoser tuggar fradga varje gång jag tar upp diskussionen om barnuppfostran. Och det är just därför ingen vågar lyfta ämnet. Men vi MÅSTE prata om det här. Vi FÅR inte vara rädda för att trampa någon på tårna eller känna oss kränkta hela jävla tiden. För i grund och botten så vill vi alla samma sak - att våra barn ska ha en trygg och stimulerande skolmiljö där de kan trivas, utvecklas och uppnå sina mål. Idag pratas det så mycket om allas olikheter att man glömmer bort likheterna. De är ju trots allt alla barn...med samma mål även om vägen mot målen varierar något. Vi får inte vara rädda för att prata om våra barns behov bara för att de inte har papper på dem.

Jag går inte i skolan. Det kan inte vara mitt jobb som förälder att sitta med ett söndergråtet barn och ladda hem appar, googla efter räknesätt, ringa runt till andra föräldrar och panikartat försöka lära mig matte på kvällarna för att mitt barn inte ska ha ont i magen och känna sig värdelös. Den här sortens läxor ställer till så mycket oro, osäkerhet och kamp mellan föräldrar och barn och borde förbjudas. Jag förklarade för Alice att om hon får jättedåligt resultat på sitt prov (efter att ha gjort sitt bästa såklart!) så är det inte hon som misslyckats utan skolan. Då har skolan misslyckats med att antingen göra ett för svårt prov eller med att se till att hon fått de bästa förutsättningarna för att klara av det. Provresultatet speglar lärarens arbete mer än elevernas. Samma gäller de nationella proven som hon har ont i magen över. Dåliga resultat i klassen = lärarna har misslyckats med sina mål. Så länge man gör sitt bästa, är uppmärksam och engagerad så ska det räcka. Det ska inte krävas långa kvällar med ont i magen och tårar. 

Vi pluggade sexualkunskap för några veckor sedan. Fnissigt och kul men framför allt lätt att motivera varför man behöver kunna de här sakerna. Men hur motiverar man en 11-åring som har svårt för matte att "Detta kommer du ha nytta av i livet!" när man själv sitter genomsvettig med miniräknare och google och fortfarande inte kan lösa uppgifterna? "När kommer jag använda detta mamma?!" Hela min kropp vill skrika "ALDRIG!!!!" men jag ler lite krystat och kontrar med att "Du kanske blir mattelärare Alice?!" För många utav de här sakerna kommer hon garanterat aldrig att plocka fram papper och penna för att lösa. Och uppenbarligen inte jag heller...så här 30 år senare i livet.

Många hämtar sina barn på fritids klockan fem på eftermiddagarna. Sen ska man kanske åka och handla, köra hem, landa lite, fixa middag, diska, plocka undan, kanske åka fram och tillbaka på olika aktiviteter, duscha och borsta tänderna. Sen är klockan jättemycket. Där emellan ska man hinna prata om hur dagen varit, lösa ett kärleksproblem, ett tjafs mellan kompisarna, behandla en fotvårta, tvätta en maskin tvätt, titta på Lilla Aktuellt och slänga i sig en kopp kaffe. Jag har dessutom en åttaårig grabb som är som ett plåster på mig hela kvällarna och frågar "Kan vi inte bara kela mamma?". Och DET vill jag ägna kvällarna åt. Inte sitta och gråta framför datorn och känna mig som en idiot.

Alice är elva år gammal och gråter över nationella prov och betyg och jag blir tokig. Hela min kropp vill skrika att "DESSA BETYGEN KOMMER ALDRIG BETYDA NÅGOT!". Man ska inte ha ont i magen över betyg när man är elva år. Det enda betyget som borde få finnas i mellanstadiet är betyg i uppförande/ordning och den betygsättningen borde fan följa med årligen hela livet ut. Jag vet många vuxna som hade behövt ett kvitto på sitt uppförande. När man är elva år gammal ska man inte behöva gråta över att man kanske får dåligt betyg i matte eller idrott. I sju år har vi kämpat med en tös som hatat idrotten och gråtit många många gånger över den. Man ska tycka att det är ROLIGT att röra på sig. Så kom det nu in en ny lärare som vände på den där jobbiga känslan på ett par lektioner. Förstå lättnaden man känner i sitt mammahjärta! (Tack Johan för ditt engagemang i eleverna. Vilket lyft för Mellbystrandskolan!)

Nu har vi matten kvar. Jag tog som sagt diskussionen med Alice mattelärare och kände att jag fick väldigt fin respons. Hon bytte grupp direkt idag till en mindre grupp med möjlighet till mer hjälp och imorgon ska jag vara med på mattelektionen. Som läxhjälp för föräldrar (eller dummies, haha). Det är en början i alla fall...och mitt sätt att försöka hjälpa henne genom fredagens prov. Men läxor som dessa...ska bort.

over and out.

//Meekatt...

Hej Åstorp, Hej minnen & Hej framtiden!

Igår fick jag mig en riktig nostaglitripp. Jag är ju uppväxt i Åstorp utanför Helsingborg men lämnade det 1999 när jag flyttade över Hallandsåsen och har knappt varit tillbaka sen dess. Massor med fina minnen men också en del som gör ont i hjärtat. Mycket av mamma finns där och hjärtat knyter sig lite när jag är tillbaka. Det blir så tydligt då att hon inte finns här. Jag gick förbi en av hennes gamla arbetsplatser igår i Helsingborg och min första tanke var "Åh, jag måste fota och skicka en bild till mamma!" Dela nostalgin liksom. Men i samma sekund som jag säger orden så slår ju verkligheten mig...

I det här fina huset är jag uppväxt. Bara bra minnen härifrån. Ett fantastiskt hus att få växa upp i. Som ett slott. Här finns min barndom bevarad som sockerdricka i hjärtat. Fantastiskt att se att det är så välbevarat och omhändertaget. Som min barndom.

Många fina minnen. Bra minnen. Roliga minnen! Frukost på fina Fahlmans i Helsingborg, kaffe på ett av de mysigaste fiken jag vet - Ebbas Fik, en sväng inom Kullagatan och Söder. Knutpunkten där man alltid hängde som cool 14-17-åring i blonderat hår, Adidasbrallor och Buffaloskor. (Gjorde ju ett tappert försök häromdagen att återfå den gamla hårfärgen. Skjut mig.) Och gamla uteställen som Q...och Amadeus där man käkade "fyllekebaben" innan man tog sista bussen hem till Åstorp. Och fiket där man köpte "bulle med bulle", butiken där jag köpte min första CD-skiva, min gamla högstadieskola, fritidsgården Uppe där vi spelade rundpingis och käkade tekakor med ost, trappen där jag gjorde slut med Patrik Melander och vi satt och grät så att vi knappt fick luft innan han körde iväg på sin svart/lila Yamaha DT och jag fick cykla hem och gråta hos Christian Frohm. Och Möbelkompaniet där jag och en kompis en gång smög in och somnade i en våningssäng och fick en massa skäll av personalen, Rosa Kiosken där vi köpte "en liten vit Prince" för 16.50 som vi smygrökte och sen inbillade att vi kunde dölja doften av genom att tugga Jenka och spruta ner oss med Dates parfym "Pamela". Minnen! Mamma kände doften varje gång.

Ebbas Fik! Ett MÅSTE om ni är i Helsingborg! Inte bara för att det är fantastiskt mysigt där inne utan också för att alla kakor är GIGANTISKA, haha.

Det är ganska häftigt det här med hur platser framkallar känslor och minnen. Som gamla favoritlåtar. Ganska sorgligt egentligen att man har en plats som representerar hela ens barndom och uppväxt...som man aldrig besöker. Har lovat att ta med barnen på en roadtrip "i mina gamla hoods" och nu har jag "förspanat" lite och vet vad jag vill visa dem. Och vad jag kanske inte behöver visa eller berätta om, haha. 

Körde förbi husen jag bott i. Vallbo, Smålandsgatan och Gotlandsgatan. Gotlandsgatan där mamma så stolt fick sitt "egna hus" som hon var så otroligt stolt över även om hon inte fick ett eget sovrum där utan gav alla oss barn vars ett rum. Där vi har delat hela min tonårstid och där finns de där jobbiga minnena som får hjärtat att svämma över av känslor. Saknaden. Skratt och gråt. Fester som spårat ur, utdragna telefonsladdar för att bryta dyr internetuppkoppling, två meter höga solrosor på gaveln, en röd Ford Escort, kärlekar, kompisar man saknar och minnen man ibland vill plocka bort. Livet.

Körde förbi kompisarnas gamla hus. Där man lekt som liten, byggt kojor, varit dagbarn och varit kär. Ryttarservice där vår snälla dagmamma Inger alltid bjöd på "köttfärssås på burk" och där vi köpte maniklar. Minns fortfarande doften av läder ifrån alla hästgrejor och jag minns hur man suktade efter de fina dockorna i leksakshörnan. Och väggen med färgglada fiskedrag som jag köpte till pappa i födelsedagspresent. Platserna man hängde på och kollade film, drack häxblandning (örk), körde moppe på och hånglade tills man fick munsår. Det mesta är sig likt där. Det finns en del nya hus och butiker. Men tiden har stått stilla på många av platserna...och det känns jättekonstigt att se.

Videokalle och Apollo där man spenderade halva studiebidraget i solariepengar, posten där jag skaffade mitt falskleg (preskriberat nu så släpp det, haha. Förlåt pappa. Men jag ville in på Q.), badhuset där jag och min storebror spenderade massor av eftermiddagar och gamla djuraffären där jag köpte fiskar utan att fråga mamma först som fick bo i mammas finaste bålskål. A trip down memory lane. Mysigt. Bra dag med mysigt sällskap.

Konstigt och läskigt att tänka att det är NU som mina barn skapar de där minnena som kommer ligga så väl bevarade i deras hjärtan i resten av deras liv. Vi skapar det nu.  Tillsammans. De kommer köra förbi vårt hus om 30 år och säga "Här sov vi på studsmattan, bråkade om skärmtid, käkade tacos och det var här som mamma missfärgade sitt hår så att hon såg ut som en idiot." Hoppas de minns de bra sakerna. Kramarna, kärleken, diskussionerna om livet, buset, kittlandet av små fötter, spakvällar med ansiktsmask och fotbad och tandborstningen med "speak-out-hållarna" i munnen för att komma åt hela vägen in till kindtänderna utan att skratta och de brända kanelbullarna som vi trots allt bakade tillsammans med Mr Vain på högsta volym...

over and out.

//Meekatt...