Självinsikt och äventyr - utan vuxen!

Livet tuffar på här. Det går lite upp och ner men jag kämpar på och tar en dag i taget. Tror det är viktigt nu att inte tänka för mycket eller tänka för långt fram utan att försöka fokusera här och nu. När jag vacklar i måendet vill beroendet ta över och jag måste bli stark i mig själv. Det har varit ett par extremt jobbiga dagar nu och kroppen hamnar lite i krisläge. 

Jag har kört på lite med stödhjul de här månaderna känner jag och blivit trygg i det. Klamrat mig fast i människor som jag känner mig trygg med och lagt all min fokus på dem - istället för att jobba med mig själv. Det är enkelt att hålla sig nykter om man limmar sig fast i människor. Men jag måste ju också klara av att vara stark ensam. Och det har jag aldrig varit. Jag har nog utstrålat det många gånger - men inte känt det. Jag är expert på att stötta och hjälpa alla andra - men oftast på bekostnad av mig själv. Och det är inte bekräftelsen (att jag är duktig) jag mår bra utav - utan bekräftandet för mig själv av att jag duger till någonting. Att jag även om jag känner mig helt trasig - ändå kan få någon annan att må bra eller lyckas. Och det tar en massa energi. Energi som jag inte har.

Minns när jag var liten och människor nära mig var ledsna...hur jag alltid försökte reparera, roa, hjälpa till för att alla andra skulle må lite bättre. Minns hur jag tjuvlyssnade på mina föräldrar i skilsmässan för att jag skulle veta vem jag behövde trösta mest. Och det beteendet har fortsatt hela livet. Jag ger mig in i saker, anställningar och förhållanden och ganska snabbt tar jag rollen som den som ska "fixa" saker. Ta hand om, ställa upp, förenkla, laga och ordna. Jag glömmer bort mig själv varje gång. Blir min chef sjukskriven går jag all in och tar allas roller. Har min dotter det jobbigt i skolan ska jag slåss för Sveriges alla ungar. Är någon ensam ska jag sammanföra, organisera aktiviteter och styra upp. Jag ställer mig i fronten som en "mamma" och tar allas fighter...men inte min egen. För då måste jag ju titta på mig själv...och det är för jobbigt.

Jag mår väldigt bra i stunden när jag gör alla de där sakerna. Känner att jag har en betydelse. Jag engagerar mig, blir duktig och sen när jag närmar mig ett mål...så fallerar jag. Detta är ju det jag måste jobba med. Att sätta gränser för mig själv och för andra. Att inte ge mer än vad jag har. Och att ge mig själv först. Både tid och kärlek. Fråga mig själv vad JAG behöver och vad jag mår bra av. Och be om hjälp att hitta verktygen jag behöver. Jag har många fina människor omkring mig som jag VET vill hjälpa mig om jag bara släpper in dem och släpper garden lite. Jag ska öva på det. 

Idag har jag varit ute på äventyr! Skönt ändå att jag fortfarande är samma förvirrade livrädda och konstiga Malin, haha. Jag kom på igår kväll och att jag skulle på mammografi idag på morgonen. Och eftersom att jag varken har cykel eller bil nu så tänkte jag att jag skulle få promenera till sjukhuset. Alice sa "Men det är ju bara att ta bussen mamma?!". Vadå "BARA att ta bussen?!" Jag har fan inte åkt buss ensam sen gymnasiet och stressar upp mig enormt bara av tanken på det. Var går jag på? Var ska jag av? Hur betalar man? Ska man ha en app? Ska man boka biljett innan eller köpa på bussen? När ska jag plinga? Det är ju mycket som ställer till det i min hjärna här, haha. Men jag fick tydliga instruktioner, skärmdumpar och bilder. Och bästa vännen peppade mig på sms, haha. 

Jag kom så tidigt till busshållplatsen att rätt buss redan stod på plats. Det stod sjukhuset på den. Men det var fel tid så jag vågade inte hoppa på utan väntade snällt till den bussen som Alice och Anna hade sagt att jag skulle ta. Alltså exakt samma...men 20 minuter senare. Men jag betalade med kortet efter att jag frågat busschauffören om bussen stannade på sjukhuset (trots att det stod "SJUKHUSET" på bussen, haha) och satte mig. Stolt messade jag en bild och fick hejarop. Sen började nästa fundering...

Varför finns det TVÅ knappar? Vilken ska jag trycka på och när ska jag trycka? Varför har alla andra bara en knapp? Är den röda en "Nödstopp" och alla passagerare kommer åka ur sina säten när jag trycker? Jag valde den blå knappen. Det pep jättehögt i bussen, den sänktes ner och dörren var öppen jättelänge, haha. Tank Malin kunde sakta och säkert kliva av. Nu vet jag att det är den röda knappen jag ska trycka på. Tänk vad man kan lära sig. 

Väl framme fick jag brösten ihopklämda och undersökta och här lärde jag mig även att klänning inte är det ultimata plagget när man ska på mammografi. Men det gick i alla fall bra och är alltid skönt när det är gjort och brösten hittar sin normala form igen efter tillplattningen. Jag promenerade hem från sjukhuset. Jag behöver ju inte utmana mig själv mer än en gång om dagen kände jag. 

Sen har jag börjat beta av den där jobbiga listan med saker jag måste göra. Försäkringskassan, A-kassan, sjukintyg, laga och sälja bilen...fortsätta släcka bränder och försöka nå näsan över vattenytan. Tjatat på If angående ersättning för min cykel men det verkar vara ett evighetsjobb. Jag behöver verkligen en cykel. Jaja, en sak i taget. Checka av listan. Andas. Vara snäll mot mig själv. Ta hand om barnen och Elviz och inte alla andra.

Imorgon är Alice ledig och jag tänker att vi behöver en mysig dag ihop. Hon är verkligen min klippa i livet nu och jag är så tacksam för hennes kärlek. Behöver ge henne en massa kärlek och tid. Fick en jättefin(!) swish igår med meddelandet "Gör något kul med barnen" så jag tänker att jag kanske ska ta med henne till Helsingör en sväng. Ta tåget ner, bara strosa runt, käka glass och andas lite. Det behöver vi. Även om det är sjukt fattigt nu så är dessa pengar öronmärkta till barnen. Och på måndag kommer Elton äntligen och han ska få njuta av eget rum nu när vi möblerat om och jag flyttat ut i vardagsrummet. 

Massa bra lärdomar idag. Fokusera på mig själv först och främst, tryck på den röda knappen och ha inte klänning på mammografi. Och - jag klarar mig utan vuxen...ibland. 

TACK för all er pepp, stöttning och kärlek! 

//Malin

TACK!

Dag 112. Jag har vacklat lite i måendet de senaste dagarna. Känner mig som en urvriden trasa emellanåt och luften har gått ur mig lite med allting som sker. Jag håller stenhårt fast i min nykterhet och ibland handlar det om en minut i taget. Men den är alltid viktigast och i vissa stunder måste jag bara sätta mig ner och fokusera och släppa allt som stressar och pressar mig. 

Jag kan inte nog uttrycka min enorma tacksamhet och kärlek jag känner för alla er som ville hjälpa mig genom peppande mail och kommentarer, fina sms och gåvor på swish. Jag är helt mållös. I mitt beroende har jag så ofta känt mig maktlös, meningslös och otillräcklig. Att jag inte duger till någonting, att jag inte betyder något eller är värd något. Och så fullständigt överöser ni mig med så mycket omtanke och kärlek. Jag hade sån fullständig panik i hela kroppen för ett par dagar sedan och kände hur allting jag försökt bygga upp de här månaderna bara rann genom fingrarna på mig. Nu har jag betalat min hyra och kunnat släcka ett par av de mest akuta bränderna och det är en sån stor jäkla sten som släppt och jag börjar kunna andas igen. TACK! Så fort jag kommit på fötterna igen kommer jag ge vidare när jag kan. 

En av de viktigaste sakerna jag lärt mig på min resa är att ensam inte är stark. Jag har ofta försökt gå efter att "Jag kan allt!" och vänt ut och in på mig själv för att inte behöva be om hjälp. Det har varit skamligt att be om hjälp. En svaghet. Idag ser jag att det är en styrka och att livet blir SÅ mycket enklare när man vågar släppa på stoltheten, inse sina begränsningar och faktisk be om hjälp. Och jag är ofta den som alltid försöker hjälpa så nu när jag ber om hjälp - så stor det en massa människor beredda där...som bara väntat på ett tillfälle. Så otroligt fint! Jag är varje dag på VågaVa i Halmstad och i den gemenskapen har jag sett så många problem bli lösta bara genom att vi ber varandra om hjälp. Jag skriver en massa CV till folk, har följt med på rättegång och tandläkarbesök. En annan kommer med släp och hjälper till att flytta möbler och grejor. Någon öppnar varje dag och sätter på kaffe så att vi andra kan komma dit och bara landa. Någon lagar en punktering. Alla sitter ju på en massa olika kunskaper, erfarenheter och förmågor och alla vi behöver en massa hjälp i olika situationer och det är en jäkla styrka i en sån grupp. Så nej, jag kan absolut inte själv! Jag kan inte hålla mig nykter själv, jag kan inte trolla fram pengar när livet kört ihop sig totalt och jag kan inte bära upp en bäddsoffa själv för trapporna till lägenheten. 

Den här resan är inte bara negativ och skamlig. Den är emellanåt väldigt fin och lärorik. Mycket önskar jag ogjort men lärdomarna jag får nu...är jag så tacksam för. 

TACK! Kärlek till er!

//Malin

När allt går emot en...

Etthundranio dagar nykter. Det känns som fem minuter ibland och ibland som tio år. Varje dag är ett nytt världsrekord för mig och jag är tacksam för varje kväll jag lägger mig i sängen nykter. Tacksam för varje kväll jag kan krama Alice godnatt utan skam. Tacksam för varje morgon jag vaknar utan abstinens och dödsångest. Tacksam för varje bra beslut jag fattar längs vägen och för de vännerna som berikar mitt liv idag och alltid finns ett samtal bort. Utan dem hade jag inte suttit här idag. 

Men vissa stunder känns livet jäkligt tufft och ohanterligt. Och då skakar det inom mig. Som att kroppen vill tala om att det "finns en lösning". En sjukt påtaglig känsla som jag fallit för så många gånger. En instinkt så inarbetad och rotad att den alltid slår sig fram även om jag VET att det är fel. De gånger jag tidigare försökt sluta dricka har den känslan vunnit varje gång. År efter år. Den där inneboende idioten som har lösningen på precis alla problem som finns. En snabb och enkel lösning som inte bara tar bort det fysiskt vidriga utan även lugnar själen och tankarna för en stund. Varför ska jag inte välja den lösningen när hjärtat slår i 180, kroppen skakar och jag är helt trasig inuti? Det är ju inte så att jag tappat all logik. Jag VET att det är fel. Jag vet att det kommer konsekvenser. Jag vet att jag kanske inte överlever. Men den där instinkten är starkare än all logik i världen just där och då.

På mina etthundranio dagar har jag kommit en bra bit i mitt arbete med min "inneboende idiot". Jag har försonats med dess tankar och lärt mig att vinna förhandlingarna - en efter en. Det där eviga förhandlandet inombords. "Det spelar ju ingen roll om jag dricker EN dag till", "Barnen är inte hemma så ingen märker något i alla fall", "Jag behöver trappa ner så jag måste dricka lite idag", "Soc har i alla fall dömt ut mig så vad spelar det för roll?", "Om jag inte dricker idag kommer jag må ännu sämre och det går ju ut över barnen"... Alla dessa förhandlingar där jag trots att livet står på spel, barnen står på spel och hela min existens står på spel...förlorar. När jag var aktiv i mitt beroende hade jag tappat precis all kontroll och makt över mitt eget liv. Det är svårt att förklara känslan. Maktlös. Totalt maktlös. Oavsett vad människor sa till mig och oavsett hur väl jag själv visste vad jag behövde göra och inte göra - så var jag helt maktlös inför det. Som att beroendet flyttat in i min kropp och tagit över den och min trasiga själ bara hängde med i farten utan förmåga att säga stopp. 

Jag är rädd idag. Rädd att jag ska tappa fotfästet, tappa fokus och viljan. Att jag när jag hamnar i en svår situation ska glömma bort alla de verktyg jag fått och måste använda dagligen för att hålla mig på rätt väg. Att den där instinkten sitter så djupt rotad att den ska ta över och kidnappa mina tankar på nytt. Men jag tror att det är bra att vara rädd. För det håller mig uppmärksam. Så länge jag uttrycker min rädsla och sätter ord på de där känslorna uppstår inga inre diskussioner. De kommer när jag blir tyst. När känslorna blir hemligheter. Jag har inte råd att ha hemligheter nu. Så även om det är jobbigt ibland att öppna upp och bjuda in så vet jag att jag måste det. Diskussionerna, tankebytet och förhandlandet måste ske utanför min hjärna - inte i  den. Är jag ensam umgås jag ju med en beroende. Det måste jag påminna mig själv om ofta. 

Många frågar mig om vad vändpunkten var. Vilket var min botten? Vem vet - den kanske inte är nådd än? Jag tar inte det förgivet. En dag i taget hela tiden - i resten av mitt liv. Jag letade efter en botten i flera år. Jämförde mig med andra beroende och tänkte att "Så illa är det i alla fall inte". Jag hade ju inte förstört allting. Jag bodde fint, hade en fungerande familj, arbete, pengar och vänner. Ingen märkte något och de som anade kunde jag enkelt stöta bort. "Jag satt i alla fall inte på en parkbänk som andra alkisar". Men det var ju precis det jag gjorde. Min parkbänk var bara lite finare. Min parkbänk var mitt sovrum i Mellbystrand. 

Man kan ju tycka att en orosanmälan till socialen kan vara en botten. Eller när ett fint förhållande tar slut pga drickandet. Eller när jag ligger på ett toalettgolv på ett sjukhus och får HLR och hamnar på intensiven. Eller när jag får delirium och sliter sönder mina egna armar i tron om att det kryper insekter innanför huden. Eller när barnen är ledsna och besvikna. Allt det där borde vara bottnar. Det var det inte. Förhandlaren hade alltid ursäkter och förklaringar. Jag kan inte säga exakt vad det var. Men en dag sa det bara stopp. Jag var helt jävla dränerad och slut. Det fanns inte mer Malin kvar. Luften gick liksom ur och jag orkade inte med kämpandet längre. Det fanns bara två val. Att be om hjälp och verkligen mena det...eller att ge upp...och inte överleva. Jag valde livet den dagen i januari. Och jag gör det fortfarande varje dag.

Den här första tiden har mitt fokus varit en enda sak - att inte ta det första glaset. Och att gå på möten, hålla mig nära de människorna i mitt liv som vill åt samma håll som jag. Att försöka skapa rutiner och hålla dem. Och att ta mig igenom dagen...ibland en minut i taget. Och det har jag gjort i 109 dagar nu. Jag är oerhört tacksam för det. Min kropp är tacksam. Mina barn är tacksamma. 

Men medan jag reparerat Malin har mycket runt omkring mig kraschat. Man får ofta höra att "Bara du håller dig nykter så löser sig allting!". Så är det inte. Livet pågår ju samtidigt och saker som MÅSTE göras...måste göras. Det viktigaste beslutet jag tagit på min resa var att bryta upp från Mellbystrand och min isolering där. För att komma därifrån behövde jag en plan ekonomiskt och det var att plugga. Jag kastade mig in i en utbildning på distans och hoppades kunna ha fokus och disciplin att fixa det. Det hade jag inte. All min energi har gått åt till att överleva den här första tiden. Jag har försökt hämta upp, komma ikapp och rädda upp studierna men det har inte gått och jag är utskriven från skolan. Dessutom tvingades jag ta på mig två dubbla hyror i flytten, fick tre månaders elräkningar kastade på mig och en bil som kraschade och rensade allt jag hade. Så nu...står jag liksom här. Nykter dock. Men riktigt i skiten. Och då ska jag hålla näsan över vattenytan och ta en minut i taget. Inte ta till gamla lösningar. Be om hjälp...

Jag har behövt den här tiden för att laga mig. Jag har inte haft något val riktigt. Jag känner ju mina begränsningar och efter så många år av att ta fel beslut så har jag vetat exakt vad jag måste prioritera. Som aktiv beroende var jag sjukt produktiv. Bäst på att starta upp saker! Kasta mig in i nya yrken och nya förhållanden. Kasta mig in debatter, mediabrus och roliga projekt. Men jag lyckades sällan slutföra. Mitt senaste engagemang i Alice skolgång i Laholm och det helvete vi gick igenom blev min totala undergång. Det kändes som att jag slet mig själv i tusen bitar för att hålla Alice hel. Så värt det såklart. Jag är så otroligt stolt över min Alice som står stark idag även om det tagit hårt på henne. Jag var mitt trasigaste jag när jag stod i kommunfullmäktige. Skakade nästan sönder av abstinens när vi hade föräldramöte, åkte direkt in på psykakuten och blev inlagd efter det där besöket hemma hos föräldrarna till eleven som hotat Alice...och väl därinne skrev jag nästa debattartikel till aftonbladet. Och sen SVT och ta kampen för "alla våra ungar"...när jag inte ens orkade slåss för mig själv. Men jag tog oss igenom det - ensam. Jag gav allt(!) jag hade...och jag tog fullständigt slut där. Ibland undrar jag hur fan jag fixade det. Men är så tacksam att min kropp orkade hela vägen innan den gav upp. 

Mina prioriteringar detta året har varit att andas. Att se till att Alice andas hela vägen ner i magen med stolthet. Att visa Elton att jag kämpar och vill åt rätt håll. Att inte ta det första glaset. Att välja livet. Det har dock inneburit att jag inte mäktat med skolan, inte orkat jobba extra för att rädda upp alla gamla elräkningar och dubbla hyror som nu kommer som käftsmällar hos kronofogden. Vidrigt...riktigt vidrigt. Och nu hopar sig allting. Min cykel blev stulen och mitt försäkringsbolag drar ut på en "utredning" gällande om jag ska bli ersatt eller ej. Min bil är trasig och jag kan inte laga den ens för att kunna sälja den. Så jag får snällt promenera dit jag ska. Csn stängde av mig och jag har ett glapp på åtta veckor utan inkomst. Så hyran är inte betald. Och ja...just nu känns det sjukt hopplöst och det enda jag har just nu...är min nykterhet. Och även om den alltid ska komma först...så räddar den inte mig genom detta. 

Jag har gjort upp en ny plan som är mer realistisk. Jag söker efter en billigare lägenhet. En hyra på nästan 12 000 kronor är ohanterligt men jag fick ta det jag fick för att komma loss ifrån Mellbystrand. Jag har sökt in till högskolan i augusti. En utbildning som jag verkligen brinner för och en utbildning som görs i skolan och inte på distans. Inget beslut tagit i panik för min överlevnad utan ett beslut som grundar sig på något jag verkligen vill och tror på. Ett beslut som är Malin. Jag söker sommarjobb nu för att kunna hanka mig fram tills dess men har a-kassa som förhoppningsvis kommer gå in under tiden. Men det som hopat sig nu skrämmer skiten ur mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det som måste lösas idag. Be om hjälp? Var och hur? Sälja mina böcker för 1000 kr st? Jag saknar min mamma. Hade behövt hennes klokhet och hennes kramar nu. Jag saknar min familj. Det jag vet är i alla fall att nu är det viktigare än någonsin att ta det där beslutet varje morgon. Idag ska jag vara nykter och drogfri - oavsett tankar, känslor och händelser. Och jag ska fortsätta göra saker som jag mår bra av. Skriva på min bok, umgås med och tanka kärlek ifrån de som är bra för mig. Krama mina barn. Påminna mig själv om konsekvenserna av ett felaktigt beslut. Ignorera idiotiska mail, brev och kommentarer om hur värdelös jag är. Ta en dag i taget och försöka be om hjälp även om det tar emot. (Så, vill du köpa en jättedyr bok så maila mig!) 

//Malin

Men hur fint?! ♥️