Bråk, Kärlek & Lappar!

Vi hade en fight igår...Alice och jag. Vi bråkade om en skitsak som eskalerade i ett litet världskrig. Alice skrek och jag blev arg för att hon skrek. Då skällde jag på henne och hon blev jätteledsen och ännu mer arg...och skrek ännu mer. Då blev jag också ännu mer arg...och skrek. Supermorsan.

Förlåt Alice. Jag älskar dig till månen och tillbaka - två varv. Men ibland är jag en idiot. Ibland ser jag det bara på mitt sätt och tycker att du ska anpassa dig till mina känslor och till vad jag tycker är rätt.  Men det är ju fel. Såklart. Varför skulle mina känslor vara "rätt"...bara för att jag är vuxen? Varför måste du säga förlåt på mitt sätt och varför måste konflikterna lösas som jag vill? Det är fel. Jag förstod det igår. Och nu är jag en klokare mamma...tack vare dig. Tack Alice. 

Jag sa till Alice att hon skulle sitta ner på stolen och lugna ner sig. Sen skulle hon be om ursäkt för att hon sparkat, skrikit och slagit i all hets. Jag gav mig inte utan gick in i "Supernanny-rollen" och envisades med att "Jag har rätt för att jag är vuxen!" Alice ville springa in på sitt rum och vara ifred - jag bestämde att hon skulle sitta kvar. Jag var stressad och irriterad redan. Elton hade 40 graders feber och skrek hysteriskt hela dagen, vi hade två utav barnens kusiner här - varav en ledsen och mammalängtig 1-åring som inte alls ville vara här. Jag stod och stekte köttbullar och stressade med potatisskalaren samtidigt som jag försökte lösa konflikten mellan Alice och Jack. I samma ögonblick satt en svettig Freddy (under dödshot) och försökte lista ut varför min domän låg nere och ingen kunde läsa bloggen. Och tålamodet tog slut. För så är det ju! Man stressar och försöker vara alla till lags men ändå blir det fel. Fan. 

Efter en kvart kom ett svagt "förlåt" och Alice sprang in till sin säng. Jag stod vid spisen och kände mig som världens mest värdelösa person. Vann jag nu? Hon ville bara få springa in på sitt rum och vara sur... Varför fick hon inte det?

Efter en stund kom Alice ut till mig med en teckning: 

"Åh vad fin gumman! Vad är det för något?" Alice tittade i golvet och sa "DET ÄR EN MAMMA MED ETT KRYSS PÅ!!" Pang! Tydligare blir det inte. 

Samtidigt som det är lite charmigt med den där lappen så sticker det till lite i hjärtat. Men Alice hittade ett sätt att förklara...hur hon kände. Och DET är fantastiskt. När hon gick ut ur köket sa jag till henne att "Jag älskar dig även när du känner så gumman. Bara så att du vet." Hon svarade inte utan gömde sig i sin "affär" som hon byggt upp i vardagsrummet med hjälp av husets alla jävla filtar och kuddar. Där satt hon sen...i hörnan. Tyst och ensam. Och ja, hon hade ju gjort fel. Och hon skulle be om ursäkt. Men varför på mitt sätt? Varför lät jag inte bara henne gå in i sin säng och få lugna ner sig där inne...och sen komma när hon var redo? Ibland glömmer jag...att min kloka duktiga tös...faktiskt bara är 5 år. Supermorsan...igen.

Efter en stund gick jag ut till henne. Jag ville förklara att jag älskar henne och be om ursäkt för att jag blivit så arg. Men jag sa inget. Hon hade visat mig hur hon ville kommunicera...så jag la en lapp på pallen framför henne och gick. Två ord kan hon läsa...

Jag hörde att hon vecklade upp den och tittade på den. Sen la hon den på pallen igen. Tyst. Efter 10 minuter gick jag ut till henne igen med en liten påse. I den hade jag lagt en Geisha. Och de som känner mig VET att det är kärlek, haha. Jag gick ut i köket igen och fortsatte med maten. När jag gick ut för att säga till att det var mat reste sig Alice upp i sin hörna och sträckte armarna mot mig. Vi kramades och hon sa "Nu är vi vänner igen mamma!" 

När jag nattade henne på kvällen frågade jag henne varför hon blev så arg istället för att bara säga förlåt. "För att det är skämmigt mamma och jag blev blyg när Jack var här!". Det är klart att det var skämmigt... Hur kul hade jag själv tyckt att det varit att sitta på en stol i köket inför gäster och behöva säga förlåt?! Jag är en idiot. En stressad idiot. 

Alice somnade gott i min famn och den där känslan kom som en käftsmäll. Det där dåliga samvetet...över att man inte gör tillräckligt bra. Det hänger över en alltid. Man kunde alltid gjort lite bättre...lite mer. När Alice vaknade i morse kom hon glad ut i köket med en liten bok. "Titta i den mamma!!" Där inne låg lappen. Mamma ♥ Alice. Det var Alice sätt att säga att "Nu är det förlåtet. Vi älskar varandra." 

OM du visste vad klok du är Alice. Nästa gång du blir hysterisk eller arg och du vill springa in på rummet och vara ifred ska du såklart få göra det. Vill du säga förlåt med en lapp...så ska du göra det. Det viktiga är ju att du menar det. Det är inte på mitt sätt det ska vara...det är på "vårt" sätt. För såna é ju vi! ♥

over and out.

//Meekatt... 

Rösta på Årets Föräldrablogg här!