Något blev fel...

Fem och ett halvt år är en evighet. Hela Alice liv. Samtidigt är känslan så stark, dofterna så tydliga och känslan av din hand på min axel så verklig att jag kan ta på den. Ibland lägger jag min egen hand på min axel och tror att jag ska känna din där. Men den finns inte. Jag hör din röst i mitt huvud och det skär i mitt hjärta varje gång jag låter känslan ta plats. Jag kan höra dig säga ”Vi fixar detta Malin!” och jag kan känna att du visste att du ljög. Jag visste det. Vi visste det! Att överleva var aldrig ett alternativ och månaderna vi kämpade tillsammans var som en brinnande bil där vi båda satt fastklämda i baksätet. Vi kunde inte ta oss ur det. Vi kunde bara sitta där…tillsammans…och känna elden komma närmare och närmare. Det fanns inget ”Vi fixar detta Malin.”och nu måste jag förlåta livet för det...

Jag ska mamma. Jag ska gå ut och vara glad och jag ska skratta mig lycklig över att jag fått två underbara barn. Jag ska vara tacksam och njuta av livet och allt det har att erbjuda. Jag ska lära mina barn att baka världens godaste kanelbullar och jag ska spela Lasse Stefanz för dem bara för att reta dem i tonåren. Jag ska resa med dem, visa mina gamla kärleksbrev, sjunga falskt för dem i bilen och ge dem regler de kommer hata att följa. Jag ska göra allt det där. Men först…först ska jag sakna dig. Jag ska sakna dig och jag ska känna hur det känns att vara utan dig. För första gången på sex år ska jag gråta ordentligt och säga ”Ja, jag är ledsen. Jag är ledsen för att jag saknar mamma.” Och jag ska hata den där jävla sjukdomen som tog dig ifrån mig. Som bröt ner dig i bitar och som krossade allt som du stod för. Jag ska hata den där jävla cancern som tog ditt liv, din värdighet och ditt fina hår. Jag ska hata Gud för att han inte finns och jag ska hata alla jävla idioter som borde dö istället för dig. Vad är det för mening med det här? Du skulle inte dö. Något blev fel.

Du fattas mig.

over and out.

//Meekatt...