Kom igen mammor!

Jag fick ett mail idag ifrån en läsare jag håller lite extra kär. En ganska ny mamma...som likt så många andra kämpar med att leva upp till alla krav...men som ibland misslyckas och bryter ihop. 

"Hoppas allt är bra med er. Tänkte bara höra med dig om en sak. Du skriver ju om mycket men jag undrar har du aldrig eller känner du dig aldrig som en dålig mamma? Jag gör det nästan jämt å vill inte känna så. Försöker varje dag tycka att jag är en bra mamma. Det är så mkt som verkligen inte är som man tror att det ska vara. Har ju inte ammat för jag tyckte att de va jätte jobbigt. Att barn skriker visste jag ju men inte så mycket. Tycker inte om att det finns så mycket som ingen talar om när man väntar barn..."
 

TACK för ditt mail fina du! Om du visste vad viktigt det här är! Dina ord är viktiga för MASSOR med mammor som liksom du kämpar med vardagen. Sanningen...måste fram och det är PRECIS det här som jag brinner för! Det är precis det här som motiverar mig att fortsätta blogga, fortsätta prata med mammor och fortsätta stå upp för min verklighet! Jag ska försöka fatta mig kort...även om jag helst vill kasta mig i bilen, köra hem till dig och ge dig en stor kram, ett glas vin, 100 gram Geisha och ett par timmar av sanningen.

Att vara mamma innebär att man alltid ska sätta någon annans intressen framför sina egna. Och det är självklart så många gånger...men ibland hatar jag det. Ibland hatar jag att man aldrig kan vara spontan, att man inte bara kan sätta sig i bilen och köra iväg eller veta att det man planerar faktiskt inte blir inställt på grund av sjuka barn. Jag älskar alltid mina barn - ibland hatar jag att vara mamma. Och det är okej att känna så. Det gör inte mig till en sämre människa. Jag får MASSOR med mail ifrån mammor som skriver om sitt dåliga samvete över att de är less på mammalivet, att det känns som att man är fast och aldrig kan ta sig ur och att man har ett jättestort behov att bara få andas...ensam!

Man känner krav ifrån alla håll. Man ska leva upp till bilden av "den lyckliga familjen" och som nybliven mamma ska man sväva på små rosa moln, amma med ett leende och bjuda hem mammagruppen på cupcakes. Mor- och farföräldrar berättar mysiga anekdoter och man ler sitt mentalt störda leende när man lyssnar och tänker "var barnen drogade hela tiden eller har de verkligen GLÖMT hur det var?!" Mammatidningar, bloggar och vår omgivning visar upp en bild av ett liv som vi inte kan leva upp till och man känner sig som världens mest värdelösa mamma. Man ler på BVC fast man bara vill lägga sig på golvet och skrika "Ta ungen för fan!! Jag orkar inte!!!". Man sväljer tårarna och tänker "Alla andra orkar ju. Alla andra fixar det!" Men det ÄR inte så. Det ÄR inte bara underbart att vara mamma. Man FÅR känna att det är SKIT! Man FÅR längta tillbaks till den tid då man kunde göra vad man ville, då man slapp ha bröstvårtor som blödde och då man med GOTT samvete kunde sitta på dass i tio minuter med dörren låst...och bajsa. Ensam. 

Livet förändras och det blir aldrig sig likt igen. Man längtar och man föreställer sig en liten mysig familj och man tänker att lyckan är total - bara man får ett litet liv att vårda och älska. Man föreställer sig mysiga promenader med barnvagnen, kärlek och mys. Men skjut mig!? När kroppen värker av trötthet, bröstvårtorna blöder, ungen skriker och man är så slut att man skulle kunna somna stående - då är det fan svårt att känna lyckan. Och det är okej. För långt där inne finns den där obeskrivbara kärleken. Känslan av att älska så intensivt och äkta och så innerligt går aldrig att förstå förrän man är där. Vi har fått äran att få känna en kärlek större än något annat - men den äran gör oss inte till maskiner. Vi är fortfarande bara människor. Människor som blir trötta, ledsna, arga, förtvivlade, oroliga...eller bara jävligt less på situationen. Man FÅR känna så. 

Kärleken. Förhållandet. Sexlivet. Känslan av "vi två mot världen". Vad hände? Ingen säger något om det. Alla ler och skriver vackra saker på Facebook. Kärleken flödar i de svenska hushållen och Fredagsmysandet har blivit en religion. Vem skriver "Maken somnade i soffan klockan sju, barnen skriker och slåss och jag vill bara få SOVA!"? Nej, istället står det "Fredagsmys med de allra finaste! ♥" och man tänker "Finaste? Vafan?! Vi har bråkat i fyra dagar!" Det ÄR ett jäkla test på förhållandet att skaffa barn. Hur gärna man än vill och försöker så tror jag att det är svårt att hitta den där känslan av att man fullständigt förstår varandra. Jag känner ibland att Freddy och jag inte ALLS förstår varandra. Man lever osynkade liv och man sätter inte längre varandra främst hela tiden...som man gjorde förr. Jag saknar det där. Men jag skulle aldrig vilja byta tillbaka. En dag eller två hade varit gott ibland... Tack gode gud för strandhuset säger jag. Dansa. Pausa. Man måste få andas ibland, man måste få känna att man själv...finns kvar. Jag. Malin. 

Jag tänker ofta att om vi bara klarar av att hålla ihop de här åren...när barnen är små...så fixar vi det! Kärleken finns ju där men ibland känns vi ganska splittrade i "kaoset" bland måltider som ballar ur, maginfluensor, tjafs om vem som ska vabba och det faktum att vi nästan aldrig är ensamma i sängen längre. Och det sistnämnda låter roligare än vad det är - han som ligger i "mittelen" är kort, fantiserar om kossor och har blöja. Jag saknar "oss" ofta. Det som var innan. Även om jag aldrig skulle byta tillbaks...så saknar jag det och jag kan längta tills barnen är så stora att de kan sova borta en natt, leka med kompisar eller ja...åtminstone torka sig själv där bak. Det som var "vi mot världen" känns ibland som "världen mot oss". När vi väl är barnfria...kommer det dåliga samvetet i kombination med utmattning och anfaller.

Barn skriker. Det vet vi ju. Men vem fan sa att ungarna skriker så att det värker i hela kroppen..? Att de skriker så att man vill krypa ur sitt eget skinn och försvinna. Vem sa att amningen kan vara ett rent helvete och att man inte skulle klara av det? Man läser om och man ser mammor som ammar glatt och man tänker "ÅH vad mysigt!!" Sen inser man att man utrustats med totalt värdelösa bröstvårtor och amningen blir ens värsta fiende. Vad händer då? Jo, ALLA säger att "ALLA bröst är gjorda för amning! Tänk på alla barn i u-länderna. Där finns inga amningsnappar eller bröstpumpar. Ge inte upp så lätt!" HALLÅ!?! Jag bor i Mellbystrand och det SISTA jag orkar bry mig om nu...är svältande barn i Afrika som vill suga på mina bröst. JAG. ORKAR. INTE. MER. 

Våga berätta sanningen. Sluta se ner på varandra. Stötta varandra. Erkänn att det är jobbigt ibland. Skratta åt misären tillsammans. Berätta och få bekräftelse. Erbjud din hjälp. Släpp kraven. Hitta stunderna och samla kraft. Kom igen mammor - vi behöver ju varandra! 

Jag satt inne på amningsmottagningen med en 2 dagar gammal Elton i famnen. Tårarna sprutade på mig och där satt jag på en pall med en hurtig barnmorska som "handmjölkade" mina bröstvårtor och försökte samla lite mjölk på en tesked. "Slappna av bara!". Eeeh? Förlåt mig...men klä av dig själv och låt mig slita i dina bröstvårtor!? Vem gjorde MIG och min kropp till offentligt förnedringsobjekt?! Och nej - alla bröstvårtor är inte gjorda för amning! Och nej, mammor som inte ammar väljer inte bort möjligheten till närhet. Då jag tog det kloka beslutet att SLUTA KÄMPA med den förbannade amningen så blev mina barns måltider oerhört mycket mysigare. Inga tårar, inget ont, ingen prestationsångest - bara mys! 

Ikväll tog jag med mig Alice ner till strandhuset och vi har haft myskväll utan grabbarna. Alice och jag satt i köket och ritade och hon sa att hon skulle rita en bild på kärlek. Hon ritade den här och bad mig skriva "familjen" i den gula bubblan:

Mammahjärtat stannar till lite. Kärlek. Familjen. Hand i hand. Det är så mycket större än allt det där jobbiga. I samma stund som jag ser teckningen så försvinner ALLT det där som känns tungt. För det är så stort...att få älska så. Det är så stort...att bli så älskad. Och vi känner det ju alla fyra - bara inte alltid samtidigt. Och det är okej. För så är det ju i en familj. Kaos och kärlek. Tvätt och kramar. Bajsblöjor och skattjakter. Imse vimse spindel och trots. Nappjakter och Bestraffningar. Vi fyra...mot världen. ♥

over and out.

//Meekatt...