Nedräkning, Vindrickande & Otrohet?

Äntligen sover barnen efter en intensiv dag med feber, gnäll, städning av kaninbur, övande av broms på cykel, läkarbesök, dusch och hårflätning, lite kräk, tjat, matlagning, sorterande av strumpor, krattande av löv...och lite jobb. En helt vanlig dag i Meekatt casa med andra ord. Tack gode gud att vi har resan till Kanarieöarna att räkna ner till. Allt känns lite enklare och roligare när man vet att det BARA är 238 dagar kvar tills vi åker. Det kan tyckas långt...men det var 9 år sedan vi var på solsemester sist så 238 dagar är ingenting, haha. 

Jag får en massa mail ifrån mina läsare och jag försöker svara på de flesta. De flesta frågorna rör barnuppfostran, sorg och hur man hanterar den, frågor gällande min syn på olika saker och ting samt en väldig massa mail med beröm och kärlek. Sen kommer det ju en handfull mail varje vecka som sticker ut lite. Jag väljer att svara på en del utav de tre senaste dagarnas mail offentligt. Det kan ju vara fler som sitter inne med samma funderingar... ;)

"Hej katten! Jag älskar verkligen din blogg och hur du uttrycker dig. Du får fram vardagen på ett skönt och (h)ärligt sätt och din blogg är viktig för många av oss vanliga mammor. Dock motsätter jag mig starkt att du i en mammablogg framställer ditt vindrickande som något vardagligt och något ni sysselsätter er med i barnens närvaro. Vad händer om barnen blir akut sjuka och ingen kan köra till lasarettet? Hur dum skulle du inte känna dig då som målsman? Hur skulle myndigheterna bemöta dig tror du om barnen inte kan tas till lasarettet för att du som mamma är alkoholpåverkad mitt i veckan? Jag förstår inte hur man som förälder kan prioritera så fel?"

Hej! Tack för ditt mail. (*ställer ifrån mig vinglaset så att jag kan skriva bättre*) Vad kul att du uppskattar bloggens innehåll. Att man som mamma inte ska kunna ta ett glas vin mitt i veckan om man är sugen/vill eller rent av behöver efter en jobbig dag är för mig helt oförståeligt. Vem gjorde mig till mina barns enda tillåtna chaufför? När jag blev mamma - upphörde all kollektivtrafik, alla taxibilar och alla ambulanser att existera? Det är ju fruktansvärt att jag inte kände till det i så fall. För i min värld...är det helt okej att äta en god middag och ta ett glas vin och njuta av det med gott samvete. Och OM barnen skulle bli så sjuka just den kvällen skulle jag med lika gott samvete kunna ringa en kompis/en granne/barnens farmor och be dem köra oss till sjukhuset. Med stor säkerhet skulle det dock krävas en ambulans om mina barn skulle vakna mitt i natten och behöva akut vård. I annat fall har vi en Taxistation 5 minuter bort. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag skulle spänna fast ett döende barn i bilbarnstolen och köra in själv om det skulle vara så illa - även om jag inte hade druckit vin. Att prioritera välmående tycker jag är att prioritera rätt. För sån é jag! Skål. 

 

"Hej Meekatt. Jag har en fråga som kanske är lite känslig. Men hur ser du på att du svär så mycket och att du samtidigt uppfostrar dina barn med religion och kyrkis-besök? Det ena talar emot det andra och övriga besökare med en riktig tro kanske inte uppskattar din närvaro där? Du beter dig okristligt men vill ha del av kakan i alla fall. Det känns bara falskt och obehagligt och jag hade inte velat ha dig i min församling!! " 

Hej! Tack för ditt mail. I Mellbystrand finns "Kyrkis" som en motsvarighet till Öppna Förskolan och det är en mysig verksamhet med ett energiknippe till personal. Det sista jag söker under mitt besök där är kontakt med Gud och det är heller inget jag smyger med. Vi har hängt på Kyrkis sen Alice var 4 månader gammal och de som är där - inklusive personalen - vet hur jag är. Jag har fått mycket stöd och omtanke av Anette som arbetar där under en jobbig tid då jag nyss mist min mamma - men vi pratade aldrig om Gud. Vi pratade om sorgen...och döden...och mamma. 

Många utav de vänner jag har idag har jag lärt känna just på Kyrkis och vi är ganska likasinnade. Jag svär en del, säger dumma saker ibland och sjunger falskt. Men vafan...sån é ju jag. Och de accepterar mig PRECIS som jag är. Jag försöker anstränga mig men i sådana situationer får jag lite lätt Tourettes och svär bara mer och säger ännu mer dumma saker. Ett och annat "Men Maaalin" kommer såklart fram ibland, men så har ju jag det överallt. Det är ingen sekt jag tar mina barn till utan en öppen verksamhet för barn - med veckans i särklass bästa frukost, en mysig sångstund för barnen och pyssel som jag inte orkar göra hemma. Det närmaste jag har varit att "söka efter Gud" i mitt liv de senaste åren har varit letandet efter Jesusbarnet ifrån mammas julkrubba varenda jul som envisas med att bytas ut mot Hello Kitty och andra skumma figurer. Och jo - jag tror på riktigt - på en god fredagsfrukost och lite "hjulen-på-busshelvetet-feeling" inför helgen. För sån é jag. 

"Hej Malin! Jag har lusläst din blogg sen du började publicera och jag är oerhört fascinerad och tänd av ditt sätt att uttrycka dig. Söker du och din man möjligen en tredje partner i sovrummet och skulle en 42-årig atlet kunna locka fram lusten hos er?"

Hej! Tack för ditt mail. Ja...äntligen! Äntligen är det någon som förstår vad det är jag drömmer om på nätterna. När jag ligger där halvt medvetslös...med orakade ben, ansiktet pressat mot sängbordet och med en hand på golvet som håller emot när resten av familjen Birgersson (och katthelvetet) försöker pressa mig närmre avgrunden - DÅ tänker jag "Släng in en till i mitten!! En till klarar vi!!" En 42-årig atlet är PRECIS vad jag saknar på nätterna. Verkligen. 

"Hej Meekatt! Jag är lite nyfiken. Hur många barn ville du ha när du växte upp? När och hur bestämde ni er för att det var dags att börja försöka? Gifte ni er först? Hur många barn vill du ha idag?"

Hej! Tack för ditt mail. Jag ville skaffa barn ganska tidigt. Jag har alltid älskat barn, suttit barnvakt till alla ungar och sett framför mig att jag skulle ha en STOR familj ganska tidigt i livet. Men när jag väl träffade Freddy och visste att vi var "rätt" ville vi njuta av ett par år tillsammans först. Vi turades om med att ha skitjobb, vara arbetslösa och plugga och det var inte riktigt läge att skaffa familj trots att det var en önskan. Åren gick och vi planerade att börja försöka efter att vi gift oss 2007. Precis i början av bröllopsplaneringen (jan 2007) blev mamma sjuk och då fick jag lite panik. Vi började försöka och lyckades ganska omgående och jag var i sjunde månaden när vi gifte oss. Alice kom på nyårsafton 2007. Idag vill jag ha inte ha fler än två barn! Ibland inte ens två! ;) Men ja, två känns lagom för oss.

"Hej! Du är en dum jävla idiot som tror att du är något för att du har en stor blogg! Men ingen vill läsa ditt skit så sluta skriv!"

Hej! Tack för ditt mail? Liten fråga bara - Vad gör en blogg "stor" utan läsare? Du kanske skulle skaffa en laptop med mindre skärm bara så du ser bloggen som lite mindre? Ha en fortsatt bra vecka!

over and out.

//Meekatt...