För SÅN é jag!

"Du drömmer mardrömmar om att du tvingas umgås med dina barn, du längtar till du slipper ha dem hemma och du svär när ni sorterar pärlor? Supermorsa? Inte i min bok. Sämre morsa får man nog leta efter. Var finns kärleken? Finns den inte??"

Hej "Anonym".

Tack för din kommentar. Tack för att du lägger din dyrbara tid på att läsa min blogg och dessutom tar dig ytterligare tid med att kommentera. Tack för att du lägger energi på att värdera och döma mig och min familj. Din åsikt är av stor vikt för mig. Verkligen. 

Jag misstänker att du är ganska ny här inne och att du dessutom har en del problem med att förstå ironi. Dessutom misstänker jag att du själv inte har små barn. Jag tror heller inte att du har ägnat tre dagar med att sortera rörpärlor på ett tag? Det har jag. JAG HATAR DET! Men jag gör det i alla fall. För sån é jag. 

Jag älskar (nästan) alltid mina barn. Ibland hatar jag att vara mamma. När jag sitter i soffan med min 5-åriga tös och håller kräkskålen som hon spyr i - samtidigt som min 1,5-åring står och drar mig i benet och vrålar för att jag inte följer med honom - DÅ är det fan ganska tråkigt. Eller när man under 4 veckor har spenderat tre utav dem med sjuka barn hemma. DÅ är det inte heller så jävla roligt. Barnen är det största och det viktigaste i mitt liv - men de är inte ALLT. Det finns mer som får plats. Jag måste tjäna pengar, jag måste handla, jag måste fixa mat, diska, städa, umgås med vänner, duscha och gå på toaletten - om än med öppen dörr. 

Jag behöver vara ifrån barnen ibland. De behöver vara ifrån mig. Om det gör mig till en usel morsa så kan jag leva med att folk tycker det. För tiden vi spenderar isär är viktig för vår relation. Efter fem år hemma med barnen är det skönt att få göra något annat. Andas. Prata med vuxna människor. Släppa en fis. Äta en macka utan att en snorig unge biter i den och lämnar halva näsans innehåll på ostskivan. Lyx. Jag mår bra av att få sakna dem ibland. Att få längta och känna hur dum jag faktiskt var som skällde på barnen när de tappade ut alla pärlorna. Och av att få reflektera över hur kul det var att jag en timme senare spillde ut ett helt paket idealmakaroner i köket och vi skrattade ihop åt det. Saknad. Längtan. Reflektion. 

Barnen ÄLSKAR dagis. Och JAG älskar dagis. Det gör mig alldeles varm i mammahjärtat att veta att jag fyra dagar i veckan har förmånen att få lämna mina barn i ett hus FULLT av människor som tycker om dem. Här är de inte bara mina barn. Här är de Alice och Elton. Individerna. Med egna kompisar, egna sätt att vara, äta, klä på sig, sova, lära, utvecklas, samverka och egna sätt att ligga på skötbordet när det ska bytas blöja. Inte alls som hemma. Och återigen - hatten av för den fantastiska personal på vårt dagis som jag faktiskt känner genuint tycker om mina barn och som med glädje spenderar värdefull tid med dem när jag måste göra annat.

Alla har vi olika förutsättningar i vardagen. Livet har gett mig och Freddy ett par rejäla käftsmällar. Vi förlorade min mamma en vecka innan Alice föddes och Freddys pappa innan hon fyllde ett år. Människor som skulle älska våra barn. Att ge våra barn andra vuxna människor som bryr sig om dem känns oerhört viktigt. Vänner, fina grannar...engagerad och kärleksfull personal på dagis. Kärlek. 

Det är fantastiskt att vara mamma. Det går inte riktigt att beskriva den där känslan av kärlek och närhet. Inget är större. Inget. Inget är heller mer kämpigt och om man inte har barn själv kan man inte föreställa sig att man en dag får dåligt samvete...för att man låst dörren om sig när man ska bajsa. Dåligt samvete. Alltid. Jämte navelsträngen sitter en osynlig sträng som heter "DÅLIGT SAMVETE". Den klipper de fan inte av. Den finns där...alltid. Och den gör sig påmind ofta. Varför skällde jag så? Varför blev jag arg? Varför åkte vi inte till kossorna? Varför bråkade jag om vantarna? Varför...låste jag dörren till toaletthelvetet? När man inte själv brottar ner sig mentalt över alla fel man gör så påminner andra en. För det är ju precis det vi föräldrar behöver. MER dåligt samvete. 

Gällande mitt svärande, haha...igen: Bloggen är min plats att ventilera. Här skriver jag ner mina tankar, funderingar och här beskriver jag min vardag...precis så oglamorös och tråkig som den kan vara. På mitt sätt. Så som jag är. I bloggen möter man mig - ocensurerad och ärlig. Det skulle ta en jävla massa onödig tid om jag skulle överväga alla ord för att "passa in" i "mammabloggarens mall". Så jag svär och skriver att jag ibland vill byta mina barn mot en bag-in-box. För sån é jag. (Jag hade saknat dem efter en stund och bytt tillbaka!) 

Bloggen är ingen kärleksförklaring till mina barn. Sorterandet av de förbannade pärlorna - DET är en kärleksförklaring till mina barn...i min bok.

Nej...Helosansalva på händerna. Idomin på läpparna. Håret i en fläta. Freddy: Se upp - nu kommer Fäbojäntan som luktar farfar igen. 

over and out.

//Meekatt...