Du var inte här.

Idag var en stor dag. Idag var en jättestor dag. Och du missade den. Alla de där stora dagarna...de viktiga ögonblicken och de där stunderna som man vill dela...de missar du. Du skulle varit här idag. Du skulle sett världens stoltaste 5-åring komma cyklandes här ute på gatan med ett leende av total lycka. Du skulle stått här med kameran och hejat på henne när hon kämpade varv efter varv runt kvarteret med en vilja starkare än något annat. För i morse bestämde Alice sig. IDAG skulle hon lära sig att cykla utan stödhjul! Idag! Och hon klarade det!! Och du missade det... Och samtidigt som jag blir överfylld med stolthet och lycka över min duktiga och tappra lilla tös så fylls jag med ilska och obeskrivlig sorg...för att du inte var här.

Kämpa kämpa!!

Jag vill lyfta luren och säga "Alice har lärt sig cykla mamma! Kom och titta!" Jag vill messa över en bild på telefonen och få ett svar med "Duktiga Alice! Hälsa från mormor att hon är bäst!!" Och jag vill att du kastar dig i bilen och kommer hit. På vägen kör du inom Maxi och köper blommor till Alice för att gratulera henne till att hon varit så duktig och när du kommer fram så skrattar jag åt att du har strumpor och kjol. Vi tittar på en stolt 5-åring tillsammans och sen fikar vi i vinterträdgården och pratar skit om deltagarna i Let´s Dance. Jag vill ha allt det där! Alice missar det. Jag missar det! Hon missar dig...och jag hatar det. De viktigaste människorna i mitt liv - missade varann. Den som ville mest...kan inte alls. Och det är fel. Något blev fel. Du skulle inte dö. 

"JAG KAN MAMMA!!!! JAG KAN CYKLA MAMMA!!! TITTA!!!!!" 

Min älskade tös...om du visste hur stolt jag är över dig! Jag VET hur mycket du har hatat den där jävla cykeln och jag vet hur arg du varit över att vi köpte en utan stödhjul och sålde den gamla. Men idag var det din dag. Idag var du redo och jäklar vad du kämpade! Tungan rätt i mun, blicken halvt skräckslagen och halvt förväntansfull och benen skakiga av rädsla. Och med en genomsvettig och tapper pappa vid din sida. (Bra sprunget idag älskling, haha. Du är fantastisk! ♥) Och plötsligt...så bara lossnade det! "Jag kan mamma!! Jag kan cykla mamma!! Titta!!" Min stora lilla tjej! Det leendet hade jag kunnat betala en miljon för att få se igen. Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana.

Det är alltid de här lyckligaste stunderna...som blir olyckligast. När kroppen splitter av glädje så skriker den av sorg. För det är ju FEL att du inte är här! Du skulle ju vara här och varje gång jag känner WOW så känner jag FAN!! Jag vill kunna lyfta luren och berätta. Alla de där sakerna...som jag ju vet att du ville veta och få vara med om. Du missar det. Du var inte här.

Snart är det sommar och simskolan börjar. Till hösten börjar du skolan. Snart tappar du din andra tand och imorgon kanske du lär dig att lägga kläderna i tvättkorgen. Jag delar det med tusentals människor här...men kroppen vet...att en alltid fattas. Och det gör lika ont varje gång. 

Imorgon hoppas vi på en lika stor dag. Alice har nämligen en liten detalj kvar att lära sig. Bromsa. 

over and out.

//Meekatt...