När mamma ringer...

Alice leker på sitt rum och ropar på mig. "Mamma!? Det är telefon till dig! Kom mamma!" Jag springer in på hennes rum och tar luren på den gamla telefonen med nummerskiva och säger "Hej det är Malin!" med min fåniga "nu-leker-vi-så-nu-pratar-vi-stockholmska-dialekt". Alice svarar i den "andra luren" (<-- den röda stekspaden) och säger "Hej gumman! Det är mormor ifrån himlen!" Hjärtat stannar...

"Heej Mamma! Ringer du?" får jag ur mig och ler mot Alice som sitter stolt uppe på sitt skrivbord med en stekspade i örat. "Ja, jag vet ju att du saknar mig så då ringde jag. Kommer du ihåg mig?" Jag slutar andas. Jag ler mot Alice och lägger ner luren i sängen. Hon ser besviken ut. Hon ville göra detta...för mig. Hon ville ge mig detta...och jag måste ta emot det... "Men mamma? Ta luren! Det är ju mormor!!" Hjärtat står stilla...och jag är inte redo för det här. 

"Hej mamma..." Jag lyfter luren igen och Alice skiner upp som en sol. Kloka, fina, snälla Alice. Om du visste vad ont det gör att bara säga orden "hej mamma". Det är snart fem år sedan jag sa det...och hela kroppen skriker av sorg när jag tar orden i min mun. Alice fortsätter konversationen glatt och säger "Har du sett vilka fina barn du har fått? Vad heter dom? Krabaten och ...?" Jag pressar luren hårt mot mitt öra och blundar. Om jag blundar kanske jag inte börjar gråta. Och om jag pressar luren hårt mot örat...så kanske det är mamma..? "Ja, visst är de fina? Elton heter han...lillebror. Krabaten fick heta Alice när hon kom ut." Då slår det mig. Hon visste inte. Hon visste inte att Alice blev en Alice. Magen var alltid "krabaten" och det var ju en pojke där inne...trodde vi. Mamma visste inte...att det var en flicka där inne när hon klappade mig på magen...bara 9 dagar innan hon föddes. Den människa som stått mig närmst - den som vet mest om mig...vet inte det allra viktigaste.

Jag tittar upp och Alice sitter med stekspaden tryckt mot örat. "Malin? Vill du komma upp och hälsa på mig? Ta med Alice och Elton och alla sakerna och kom!" Elton kommer in i rummet och vrålar "Baaaasch mamma!!" och eftersom att han ännu inte börjat kalla mig för "bajsmamma" som Alice...så ser jag min utväg här. Jag lägger på luren och ursäktar mig med Eltons bajsblöja. Alice ropar efter mig "Ingen fara mamma! Jag kan prata färdigt med henne!" Gör det du...lilla vän. Prata du färdigt med henne. 

Alice leker...precis som alla andra barn. Hon frågar ibland om mormor och jag svarar att jag saknar henne. Så det är ju inte alls konstigt att Alice vill göra mig glad genom att leka mormor. Men jag dog lite där. Älskade mamma. Jag saknar dig. 

Jag saknar allt med dig.  

Nu ska jag krypa ner till min lilla tös och krama henne hårt hårt...hela natten.

over and out.

//Meekatt...