Förlossningar, Bajs-skammen & Hysteriska underliv?

Ibland får man ett mail som man känner är sådär extra viktigt. Detta är ett sånt mail:

"Du som alltid är ärlig och säger som det är: Jag väntar mitt första barn och har redan lite ångest över att jag inte älskar gravidmagen, att jag inte köpt allt som jag borde köpt och över att min väninna som är beräknad tre veckor tidigare än mig är så glad jämt. Jag är nervös för förlossningen, alla säger att det inte är så farligt och jag tror alla ljuger. Jag skrev i min blogg för ett tag sedan om min rädsla och fick så många svar om "det är inte alls så illa som man tror" och "man är så fokuserad på bebisen så smärtan kommer i andrahand" mm.mm. Sen är jag nervös för att komma hem och klara av allting och för hur jag ska känna inför allt. Barnet är noga planerat, vi är sambos och har båda jobb. Men det känns overkligt och lite skrämmande och barnmorskan är så glad och käck jämt. Jag vill bara gråta. Hur upplevde du det med första barnet och vad ska jag förvänta mig? Förstår att du inte har tid att svara men jag skulle bli jätteglad. Kram..."

TACK för ditt mail! Jag ska försöka svara så bra jag kan...och hoppas att ärligheten inte skrämmer dig, haha. När jag väntade Alice var min mamma jättesjuk så det påverkar såklart min upplevelse av graviditeten och den första tiden hemma en hel del - men jag ska försöka bortse ifrån det.

Jag VET precis den där känslan. Alla andra sitter och klappar bebismagen och ler med hela kroppen av lycka och förväntan. De förbereder hemma, gör rosa bakgrunder på sina bloggar, kör nedräkning på Facebook och köper tröjor som det står BEBIS på. Själv tänker man "Hoppas att jag inte blir bajsnödig imorgon. Idag var det garanterat den sista dagen jag nådde ända dit!". Alla älskar inte bebismagen!! Ibland tyckte jag det var mysigt - ibland hatade jag den. Praktiskt var att jag blev jämnfet om magen. Att kläderna helt plötsligt var tighta gjorde inte så mycket. (Normalt sett försöker jag att inte "rama in" volangerna med allt för åtsittande kläder.) Det var också ganska skönt att alla för en gångs skull sa "Men ÄT nu Malin! Du äter ju för TVÅ nu!" Ja, nu är det ju nödvändigtvis inte så att man ska äta för två VUXNA(?) - men det kan man...och det är okej. När jag väntade Alice åt jag groteska mängder choklad - när jag väntade Elton kunde jag inte leva utan Semlor. (Därav mina "semlevolanger".) Jag skyller på att jag nyss fått barn...såhär 1,5 år senare är jag fortfarande nyförlöst och gravidfet. Praktiskt!

 

Jag hatade att alla skulle gå fram och känna på magen. Att folk man inte ens känner anser sig ha rätt att gå fram och klappa och smeka en på magen - vad fan är det för något?! Ibland hade jag stor lust att greppa deras bröst och säga "Åh, nu börjar de ta sig, är det ägglossning på gång?!" Det är lika illa! Man RÖR inte någon annans kropp om de inte ber om det! Visst, det är en bebis där inne - men allt det där fettet som man vanligtvis inte vill att någon klämmer på - DET FINNS KVAR DÄR UTANPÅ! Okej?! Sluta upp med det där! Jag tycker att gravida kvinnor är bland det vackraste som finns - men jag klämmer inte på dem!

Ja, tydligen ska man rätta sig efter vissa regler med... ;)

Jag gjorde en lista med 10 BRA saker med att vara gravid  (<--länk) som sammanfattar en del...

Det där med allt som man behöver köpa... Det är ju olika det där och man löser allt efter hand! Man kan ju shoppa ihjäl sig egentligen. Det finns HUR mycket saker som helst! Bra att ha förberett: Vagn, babyskydd, ett gäng kläder i storlek 50-56, blöjor, tvättlappar, lite filtar, nappar, amnings-bh och amningsinlägg (<-- den HÄR räddade mina nätter!), bröstvårtskräm, febertermometer, monsterbindor, salva till bebisens rumpa, olja att bada bebisen i och en massa färdiglagad mat i frysen! Bebisen ligger bra i vagnen till att börja med så man måste inte köpa säng, ofta får man en massa kläder och leksaker och om amningen strular och man behöver bröstpump så får man låna/hyra det på BB. Till Elton hade jag bärsjal och det var fantastiskt med lediga händer emellanåt!

Gällande förlossningen: Självklart är man nervös!! En del är livrädda och det är ju fan inte konstigt?! I slutet längtade jag och gjorde allt för att "få igång" en förlossning...men det hade ju med mamma att göra. Jag ville att hon skulle hinna med.

Jag har ALDRIG haft så rena fönster, druckit så mycket hallonsaft, hallonbladste, gått i så många trappor eller haft så mycket sex som de sista veckorna innan förlossningen. Något år senare förstod vi dock att en "färdknäpp" INTE är en färdknäpp om man inte..."fullbordar" den. Jag trodde det var..."rörelsen" som triggade igång förlossningen men tydligen är det så att spermier innehåller prostataglandiner som påverkar livmodertappen. Vafan!? Min tanke var varje gång att "OM detta funkar...och vi måste åka in...så vill jag INTE behöva förklara för en barnmorska varför jag har "prostataglandiner" i hela Thailand." Så vi körde med lösa skott hela tiden, haha. Ingen var sugen...alls...och det var helt meningslöst. Men jäklar vad vi kämpade!

Alla sa till mig "Det är inte SÅ farligt! Tänk dig din värsta mensvärk! Det är inte mycket värre än det!!" Eeeeh? Vad var det för skitsnack?! Alla har inte jätteont(!) men när jag födde Alice så la jag en jäkla massa energi på att vara livrädd för att något var fel - för det gjorde SÅ JÄVLA ONT! Och det skulle det ju inte?! När jag fick Elton var jag mer förberedd på smärtan och kunde hantera den bättre. Nej, man ska inte skrämmas med en massa hemska förlossningsberättelser - MEN man ska vara ärlig när någon frågar! Energin jag la på att vara rädd för att något var fel - kunde jag lagt på att njuta av lustgasen, haha. Det är klart som fan att det gör ont. Huvudet är stort - passagen är förhoppningsvis mindre... I samma sekund som jag fick Alice på bröstet försvann fokusen ifrån mitt brinnande underliv och jag kunde nästan skratta mig igenom stygnen.

Jag hade inte läst en enda bok, varit på en enda föräldrakurs eller förberett mig alls inför förlossningen. Jag bodde på sjukhuset med mamma mer eller mindre så det fanns liksom ingen tid. Men jag kände aldrig att jag fattades någon information när det väl var dags. Barnmorskorna guidar dig igenom allt och du inser att du besitter en förmåga och en styrka mäktigare än något annat! Det är ganska fruktansvärt - samtidigt som det är den absolut mäktigaste och största händelsen i ditt liv - oavsett med vilken hjälp bebisen kommer ut! Mammakroppen är otrolig! Till och med jag som hade en tre dygn lång förlossning med en jäkla massa svordomar och tårar - tycker att det är det häftigaste jag någonsin har gjort!

Jag minns dock en tråd inne på familjeliv där alla skrev "Neeeeej då!! Det känns inte aaaaaalls pinsamt om man skulle råka...bajsa...mitt under förlossningen. Det är HEEEELT naturligt för barnmorskorna!!" Eeeh ja...MEN INTE LIKA NATURLIGT FÖR OSS SOM LIGGER DÄR VA?! Tycker man det känns naturligt att bajsa med ett ansikte 20 cm ifrån härligheten har man fan problem! Det positiva är dock att OM det händer är det jättebra. Du kommer nämligen inte ha lust att krysta på ett par dagar i alla fall, haha.

När vi lämnade BB kände vi oss som två kidnappare. Ska vi bara gå nu?! Och ta henne MED OSS?! Släpper de bara iväg oss sådär...och litar på att vi tar hand om henne? DET var en jäkligt märklig känsla. Jag väntade hela tiden på att någon skulle komma springandes efter och stoppa oss. Men de släppte hem oss. Alice var fem dygn gammal när vi kom hem...och min första tanke var "Vad ska vi lägga henne?! Hur gör vi nu??"

Men man vänjer sig...sakta men säkert. Mina bästa tips för den första tiden: Var lite snåla med besök! När vi fick Alice kom alla och hälsade på direkt. Flera besök om dagen. Nu var det ju lite speciella omständigheter då. Med Elton låste vi in oss i ett par dagar hemma innan vi tog emot besök - och det var jätteskönt! Drick mycket vatten. Har du bestämt dig för att amma är det bra att dricka mycket - ha en vattenflaska framme. Sov när bebisen sover! Ät så ofta och mycket du hinner. Du behöver energi! Sempers Magdroppar och cykling med Alice ben räddade många annars sömnlösa nätter med magknip. Tillåt dig själv gå i pyjamas hela dagen! Det finns bebisar som reagerar negativt på choklad - dessa bebisar kan man nog byta ut..?

Förbered dig på att få uppleva en kärlek större än allt annat. Jag trodde att det var en myt men INGET går att jämföra med kärleken till sina barn. (Inget går heller att jämföra med motsatsen som man ibland känner till sina barn, haha.) Du kommer antagligen gråta floder tredje dagen efter förlossningen. Jättemånga gör det. Jag började på morgonen och grät i ett helt dygn. Jag grät inne på amningsmottagningen, på apoteket, i korridoren på sjukhuset...i bilen...i duschen... Hela dagen!! Kroppen är i obalans men det rättar till sig! Jag tror det är våra underliv som får ett hysteriskt sammanbrott efter misshandeln som nyss skett..? Tro fan att hon deppar ihop! Men hon repar sig!

Lika knäckt som man blir när man vaknar klockan tre på natten av en skrikande bebis - lika fantastiskt är det när de somnar i ens famn en stund senare. Kaos...och lycka!
Det blir helt plötsligt naturligt att prata om bajsets färg och konsistens när man äter middag, att inte komma utanför dörren på tre dagar, att gå i pyjamas dygnet runt, att äta i skift...och att sitta i timmar...och bara titta på den nya lilla människan som DU har hjälp till världen. Obeskrivbar lycka...och olycka på samma gång! Och ja, det är värt det - tusen gånger om!

Amningsnappen räddade mig båda gångerna ifrån självmordstankar! En gammal vän (och numera rutinerad 4-barnsmor) Mia sa till mig att ta med en amningsnapp till BB. Jag skulle lyssnat på henne! Och du, funkar inte amningen - så finns det jättebra ersättning! En mätt bebis = en glad bebis = en glad mamma! DET är det som är viktigt. Inget annat.

Slutligen - mitt viktigaste tips: Logga aldrig mer in på Familjeliv. ;)

over and out.

//Meekatt...nyförlöst.