Invigning, Mens & Ekipaget from hell?

Ja, igår var det alltså dags för invigning av min nya fina cykelvagn ifrån Lifequality Products. Nu hittade jag tyvärr inte mina gamla neonfärgade cykelbyxor ifrån 1991 så det fick duga med jeans. Det funkade i och för sig bra med jeans 1991 också. Jag hade antingen mens eller ont i foten varje tisdag - året om - och cykelbyxorna låg fint i gympapåsen genom hela skoltiden. Kan vara därför jag är tjock... Eller jag menar såklart att det är TACK VARE DET som jag är helt rynkfri än. Jag envisas med att hålla Semlevolangerna spända och än så länge har jag lyckats hålla rynkorna på avstånd. Freddy däremot, mannen med cravings för Kellogg's Special...han har minsann fått lite rynkor. Ni ser! Jag har överlistat systemet...

Men ja, åter till cyklingen. JÄVLAR vad jobbigt det var!? Hallå!? Här snackar vi nära-döden-upplevelse utan dess like! Hur är det ens möjligt att ha så dålig kondis som jag har?! 

Jag spände fast Elton i vagnen och ledde ut mitt ekipage på gatan. Glatt hoppade jag upp på mammas gamla cykel för att ratta mot dagis och en förväntansfull Alice som längtat efter att få åka cykelvagn. Men...det tog stopp direkt. "Aaaaah, BROMSEN ligger till" tänkte jag och hoppade snabbt av igen. Broms?! På vadå? Jag är en idiot. Ekipaget var inte bromsat - det var TUNGT! Jag hoppade upp igen och växlade ner i 1:an och började trampa. Gode gud...det där var fruktansvärt. Jag kämpade mig anfådd fram till dagis. Halvvägs mötte jag hurtiga pappa Micke som var ute och sprang. Jag flåsade ur mig något i stil med "Gode Gud! Jag dör! Hur tänkte jag? Detta är hemskt!" samtidigt som jag trampade på för kung och fosterland. Det var INTE läge att stanna det här ekipaget. Och ja, det var kanske lite väl mycket onödig information jag fick ur mig där - men sån é jag!

Alice sprang ut mot cykelvagnen och kastade sig in i den. Lyckligare har jag inte sett henne på länge. Hon vrålade "VI SKA ÅKA CYKELVAAAAGN!" till alla hon mötte på vägen ut ifrån dagis och jag insåg att det inte skulle räcka med snabbaste vägen hem. Här fick jag en idiotisk idé... "Vi åker till Maxi och köper Kanelbullar! Det är ju "Kanelbullens dag" idag!" Samtidigt som jag sa det insåg jag hur dumt det var. Vadå "åker"?! Men barnen jublade i vagnen så det var bara att börja trampa. Det kändes...som om jag bar runt på hela jävla huset där bakom mig! Jag vet...jag måste börja träna. Om jag inte får mens...

Meekatt casa...på hjul?

Halvvägs till Maxi hade jag både håll i sidan och kramp i låren men det var bara att trampa på. Hur kan alla jävla supermorsor se så glada och hurtiga ut när de drar runt på sina cykelvagnar?! Jag måste ha sett döende ut?! 

Väl framme på Maxi köpte vi Kanelbullar och dricka till den döende modern, sen var det dags för hemfärd. Planen var att vi skulle svänga inom finaste Inger och Kjell och överraska med kanelbullar. Jag lyckades få upp farten på ekipaget from hell och svängde ut på stora vägen. Här fick jag hjärnsläpp och svängde åt FEL håll och insåg att jag var på väg mot rondellen. Mobilen ringde och supermorsa som jag är så fiskade jag upp den ur min ihopknycklade Pradaväska i cykelkorgen. "Hej pappa!! Jo, det är bra! Jag CYKLAR! Och jag dör nog snart!" Plötsligt inser jag att jag befinner mig MITT I den stora rondellen utanför Maxi - mitt i vägen! Med snigelhastighet och tutande bilar tar jag mig sakta men säkert runt skiten - med en hand på styret och mobilen i örat skrikandes "Pappa?! FÅR man cykla mitt i rondellen?!" Hur hamnade jag här?! Och var fan ska man cykla när man har en hel stad hängandes efter sig!?

Pappa sa något om cykelvägar innan han la på luren men vid detta laget var jag så andfådd att jag höll på att spy i cykelkorgen. Jag lyckades ta mig ner på Kustvägen (den långa raksträckan som går genom Mellbystrand) och tänkte att "Nu är jag ju nästan hemma igen!" Alice vrålade "Fortare mamma!! Fortare!!" och Elton hängde på med ett och annat "Moooooh!" Ja, jag misstänker att det gav en viss Mooooh-känsla att se mig bakifrån flåsandes i 5 km/timmen genom Mellbystrand. Fan. Jag MÅSTE börja träna! Ja, om jag inte får mens...

Jag trampade på medan låren brände och jag kände att jag var helt lila i ansiktet. Andas hade jag inte gjort på flera minuter. Då började jag möta FÖRÄLDRARNA! Jävlar!! Här kom jag mitt i rusningen i "halv-två-hämtningen" och i varenda jävla bil satt det en glad (och antagligen chockad) förälder och vinkade åt eländet på cykelbanan. NU kunde jag ju inte stanna!? MY GOD! Jag har aldrig behövt en fetto-paus mer än vad jag gjorde här men man kan ju inte stanna...för att andas(?!) när hela Mellbystrand kör förbi! Det var bara att lägga på mitt mentalt ostabila leende och trampa vidare - nu utan känsel i benen. DÖD åt cykelvagnen!!

När jag passerat dagis och kommit fram till vandrarhemmet svängde jag snabbt in på en sidoväg och kastade mig av cykeln. Här dog jag lite. Samtidigt som jag flåsade värre än om jag hade sprungit en mil rotade jag i väskan efter något drickbart. Jag hittade en bebisdricka "med smak av päron" och svalde den hel, med förpackning och allt...typ. Alice tittade medlidande på mig och sa "Mamma, ska vi gå lite?" Haha, ja...det hade ju varit en syn det. En 4-åring och en 1-åring gåendes bakom ekipaget from hell...i sina små cykelhjälmar. "Nejdå lilla hjärtat! Mamma var bara lite törstig!" Här funderade jag lite snabbt över hur man skulle kunna identifiera min blekfeta kropp om jag dog just här. Har jag egentligen lagt in något "I-nödläge-nr" på min telefon? Jag vet att jag gjorde det för något år sedan men när Freddy såg att jag skrivit "ICA" istället för "ICE" mobbade han ut mig och jag tog bort det. Han ville tydligen inte bli "ICA-Freddy" med folket..?

 Skämsmössan på. "In Case of Amergency" = ICA-Freddy!

Jag kan ju lika gärna erkänna att Inger och Kjell inte fick några kanelbullar. När jag tittade ner mot Måsvägen kände jag "Ner kommer jag...men UPP kommer jag ALDRIG!"...så jag får helt enkelt bjuda dem på fika en annan dag - när jag övat upp min kondition. Jag har ALDRIG varit så glad över att komma hem...levande. Tack gode Geishagud!

Elton vägrade lämna cykelvagnen och satt kvar i en halvtimme efter att vi kommit hem. På kvällen ställde jag in hela ekipaget i vinterträdgården och fem minuter senare satt Elton i vagnen med Mamma Mu-boken i högsta hugg. Ja, jag inser ju...att jag måste göra om det här...även om jag får mens. Nästa gång behöver jag dock inte känna behovet av att varna Mellbystrandsborna på Facebook innan jag ger mig ut. INGEN riskerar att komma till skada i den hastighet som den här kroppen tar sig fram. Men vänta ni bara - snart hittar jag de där neongröna cykelbyxorna med matchande "sporttop" (<--haha) och då jävlar blir det andra bullar!

Imorgon har jag lovat barnen att vi ska cykla bort till skogen och gå Vilse-stigen. Alice har redan lagt en tidning och ett paket tuggummi i fickorna på hennes sida inne i cykelvagnen. Ska hon sitta där och LÄSA...när jag kämpar för mitt liv?! Hoppas att hon når ner till tramporna - på hemvägen är det JAG som åker cykelvagn med min Bag-in-box! Cykelfest - Meekattstyle!
 
over and out.

//Meekatt...