Hur överlever man?

"Min mamma är svårt sjuk i cancer och lever antagligen inte så länge till. Jag finner glädje i din blogg både för att du skriver så fantastiskt roligt och igenkännande och för att du verkar ha kunnat gå vidare efter att ha förlorat din mamma. Det känns nämligen som en smärre omöjlighet för mig just nu. Hur gör man? Har du några överlevnadstips?"

Man har inget val. Det är det som är hemligheten. Man måste överleva. Fastän man inte vill...så måste man. Överleva. 

Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden "Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö.

Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Jag pratar aldrig om mammas sjukdomstid eller om saknaden. Jag är inte riktigt där än. Men ett par ord på vägen ska jag försöka ge dig:

När mamma var sjuk pratade vi aldrig om döden. Alla visste - men ingen sa något. Vi klarade inte av det och än idag känns det okej. Jag saknar inte det där samtalen. En del behöver prata om det -  jag och mamma klarade inte av det. Jag minns en frukost hemma hos mamma. Hon var jättedålig av sin behandling och jag hade sovit hos henne, som jag alltid gjorde när hon hade dåliga nätter. Mamma låg i soffan och vilade och jag satt i köket. Jag åt flingor och tårarna droppade ner i mjölken. Jag hörde att mamma reste sig upp och kom ut i köket. Hon rev av en bit hushållspapper och la den bredvid mig, la sin hand på min axel och sa "Det blir bra detta Malin. Vi klarar detta"...sen gick hon tillbaka till soffan. Jag svarade inte. Hade jag gjort det...hade vi båda gått sönder. Det fanns inte...att vi skulle erkänna för varandra...att vi skulle förlora varandra. När vi var ifrån varandra var vi ledsna...det var då jag grät i bilen så att jag inte kunde se vägen. Därför...såg jag till att nästan alltid vara hos mamma. Jag tänkte att om hon blev lika ledsen som jag...när hon väl fick chansen att bli ledsen...så skulle hon dö utav det och inte av cancern.

De sista veckorna orkade jag inte mer. Jag ville att det skulle ta slut. Jag skulle föda vilken dag som helst, mammas kropp var helt söndertrasad av cellgifter och strålning och det enda jag kunde känna var "Avbryt allting...låt henne bara få komma hem...och dö." Och det är okej att känna så! Orken tar slut...för oss alla. Man får känna...att man inte vill mer. Jag har pratat med många som sagt att "på ett sätt är det skönt när det tar slut, men det får man inte känna." Det är KLART att man får!! Jag gick igenom mitt livs största kris, sorg, skräck och förtvivlan - det var JÄTTESKÖNT när det var över! Jag ville aldrig förlora mamma men jag visste att det inte fanns något annan väg. Hon skulle inte klara sig...och för varje dag som vi såg henne ha ont och vara rädd...bröts vi sönder...alla vi runt omkring. Och mamma med...över att vi fick gå igenom det där. Så ja...mamma kom hem...och hon dog hemma. Det var skönt för oss alla - att det var hemma. Utan sjukhuspersonal, utan sterila väggar och vita korridorer fulla med nyfikna människor. Bara vi.

Dagen efter var det julafton. På julaftons morgon kom likbilen och hämtade mamma. Min syster och jag gömde oss inne på toaletten. Hela situationen var så absurd. God jävla jul..?
Tre dagar senare satt jag och mina syskon på begravningsbyrån i Laholm och valde kista och blommor till mammas begravning. Med mig hade jag en kasse med mammas klänning som hon hade på sig på mitt bröllop tre månader tidigare...och hennes smycken. Jag hade köpt nya strumpbyxor på Lindex. Det kändes viktigt att de var nya. Det känns bra fortfarande...att veta att hon var fin. Direkt efter mötet på begravningsbyrån åkte jag in på förlossningen. Jag blev inlagd med högt blodtryck och till slut igångsatt den 27:e december. På nyårsafton föddes Alice. Min första tanke var "Jag måste ringa mamma!!" men det gick ju inte. Så jag skickade ett sms. "Krabaten är här mamma!". Jag skickar fortfarande sms ibland. När jag längtar extra mycket...eller vill berätta något. Ingen har fått mammas nummer...än...och det är skönt att kunna skicka en tanke. Jag vill fortfarande alltid berätta allting först för mamma, som jag alltid har gjort. Varje gång Alice säger något kul eller ritar något fint tänker jag "Detta måste jag berätta för mamma!". Jag kommer kanske alltid att tänka så.

Det var en lättnad...över att allt var "över"...att hon slapp ha ont mer...att hon slapp vara rädd. En lättnad över att slippa behöva se henne sjuk och att slippa gå och vänta på vad som skulle ske. Jag höll hårt i mamma när hon tog de där sista andetagen. Det kändes så självklart att jag skulle vara där. Vi startade hela den där jävla resan tillsammans...i ett undersökningsrum i Ängelholm...och vi avslutade den tillsammans hemma i hennes vardagsrum. Jag sa till mamma "Det är okej, sluta kämpa nu. Du får ta hand om Krabaten när jag sover istället. Jag älskar dig." och då...släppte hon taget. Jag bär det med mig. Att jag sa att det var okej. Det känns skönt att hon inte upplevde mig rädd och förtvivlad...i det ögonblicket. Men det var ju okej...det fanns ingen annan väg ut...och vi orkade inte mer. 

Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag kräktes. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är den samma idag...snart fem år senare - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslan ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka "Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.

Men det blir en ny vardag och jag kommer på mig själv med att le åt saker som mamma har sagt eller gjort. Ibland hör jag henne säga "Men Maaaalin" när jag gör något dumt och det är lite skönt när man kommer på sig själv med att tänka de där roliga tankarna...de bra minnena. Jag hittade ett fotoalbum häromdagen som var mammas. Fy fan vilken kass fotograf hon var! Halva människor genom hela albumet, haha. Sån var hon! Usel på att fotografera...men alltid snabbt framme med kameran för att stolt föreviga sina halva barn på bild. Efter hand kommer fler och fler bra minnen fram...i vardagen. Och man ler åt dem. Man tänker "Detta hade mamma älskat" när man lagar en god middag eller lyssnar på en bra låt.

Jag har en tröja som är mammas...i en plastpåse i mammas gamla brudkista. Den luktar fortfarande mamma. Den betyder mycket för mig. Jag har även en jätteful skål som jag häller upp gelé i...när vi äter söndagsmiddag. Den betyder också mycket för mig. Mamma hade alltid gelé i den...och de där småsakerna känns stora idag. Jag fick mammas stora stekgryta och fast jag hatade ljudet av den där stekspaden som skrapade i botten varje gång hon lagade mat i den...så kan jag ägna timmar åt att leta efter den där jävla stekspaden idag när jag ska laga köttfärssås. För det där ljudet...det är mamma. Små saker...blir stora. Och man ler åt dem.

Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde fem minuter ifrån oss. Hon skulle gå ner i tid, njuta av barnbarn och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, köpa vinterkläder till "krabaten" och inreda sin lilla vrå i huset med spjälsäng. Vi satt och tittade efter en laptop när hon var sjuk. Hon skulle köpa en bärbar dator så att hörnan med datorbord och klumpig stationär dator skulle bli bebisens hörna. Mamma hade älskat de där hämtningarna. Hon hade sagt "Men Malin...Alice är ju inte ALLS trotsig, hon är jätteduktig!" och jag hade hatat det. Hon hade velat passa Elton hela tiden och jag hade stoppat det. NU...blir jag lite arg på livet ibland. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. När jag hör ordet cancer önskar jag att cancer kunde få cancer och dö. Jag hatar den här månaden...det känns som att alla jag möter har klätt ut sig till cancer. Rosa band, kläder, TV-reklamer, Radio...allt är cancer nu. Överallt.

Men ja, med tiden kommer de där jobbiga stunderna mer sällan och det är skönt. Man kommer på sig själv med att tänka roliga och mysiga tankar istället. Man njuter av det där hemska ljudet ifrån stekspaden, man ler när man skär degen till kanelbullarna med mammas "skärare" och man kommer på sig själv med att citera roliga saker hon sagt. 

Man överlever. Det första året måste man "ta sig igenom". Högtider, födelsedagar, jul, nyår, midsommar, vinter, sommar, höst... Man måste ta sig igenom det där första året...då hon fattas i ALLT man gör. Sen...fattas hon fortfarande...men man kan andas när man tänker på det. När man känner att man inte kan gå vidare - så går livet vidare ändå - med dig och åt dig. Plötsligt säger man "Det var snart fem år sedan" och man inser...att man överlever utan henne.

Du har en fruktansvärt svår tid framför dig. Försök att få i dig mat, dricka och försök att få lite sömn när du kan. Skriv. Jag skrev en hel del när mamma var sjuk. Jag vill nog aldrig läsa det, men jag fick ut känslorna. Ångra inget. Vi är bara människor. Vi gör så mycket som vi kan och orkar. Ingen begär mer. Mammas sista dagar på sjukhuset...innan hon kom hem - när hon var som sämst...var jag inte där. Jag vågade inte köra ner till Lund då jag skulle föda vilken dag som helst. Dessutom var jag helt slut. Jag hade inte mer kvar. Men jag ångrar inget. Jag gjorde allt för mamma. Allt jag kunde och allt jag orkade. Ingen begär mer.

Jag ångrar inget som vi inte sa. Vi kunde inte säga mer. Och det är okej. Vi visste redan.

Själar säger aldrig farväl. Ha det i ditt hjärta. Det värmer ibland. 

All kraft till dig och din familj! ♥

over and out.

//Meekatt...