Du fattas mig.

Det har varit en sån där dag idag. En sån där dag när andetagen känns extra jobbiga att ta och luften känns som superlim. Saknad. Otrolig saknad. En sån där stark saknad som gör ont i lungorna...och i skinnet. Jag kan känna känslan när jag blundar...av din hand mot min arm...och jag kan höra dina ord. "Allt blir bra Malin. Vi fixar det här." Vad fixade vi? Vi överlevde ju inte. Vi dog ju. Vårt "vi"...dog.

Idag letade jag efter en sak i byrån i sovrummet och ut ur en bok trillade ett gammalt julkort. Ett fult "10-st-för-10-kronor-på-Ullared-julkort" med ett förtryckt "God Jul & Gott Nytt År!". Under det stod "Kram Mamma". Hjärtat stannade lite. Mamma... Något blev fel. Du skulle ju inte dö. Jag fortsätter upprepa de meningarna och tänker att någon ska inse sitt misstag och göra om - och göra rätt. För du skulle inte dö. Du skulle varit här ikväll...och tittat på Ullared med oss. Vi skulle ätit äcklig Ambrosiakaka med alldeles för stark glasyr som du envisades med att baka och vi skulle skratta åt Morgan och Ola-Conny tillsammans. Du skulle ha nattat barnen när jag duschade och du skulle älskat dem mer än någon annan människa på jorden ens kan föreställa sig. För sån var ju du. Du fattas oss. Vår familj är inte hel utan dig mamma. JAG är inte hel utan dig.

Vissa dagar känns det inte alls. Vardag. Livet. Allt går vidare utan dig och när jag kommer på mig själv med att känna just det...vrider sig hjärtat och nästan slits itu. För du fattas ju mig lika mycket idag...som du gjorde för fem år sedan. Det gör precis lika ont att sakna dig idag som då. Men det är mer sällan. Och det är skönt. För livet...och vardagen måste fortsätta utan dig. Även om det är fel. Jag behöver dig mer och mer. För varje framsteg barnen gör och för varje misstag som jag gör - så behöver jag dig mer. Dina ord...dina kramar...din tid...din hand på min axel och ditt "Allt blir bra Malin. Vi fixar det här." Jag BEHÖVER det. 

Jag tittade på det där jävla julkortet i en evighet. Din handstil...dina bokstäver...skrivna utav dig. Bokstäverna kändes heliga. Som en bit utav dig. Ett meningslöst jävla julkort. Sen rev jag sönder det. En stund senare kom Alice in i sovrummet och frågade vad jag gjorde och jag svarade "städar lite bara". Hon tog det sönderrivna kortet ur min hand och sa "Jag lägger detta i mitt skrin mamma så kan vi laga det en annan dag!". Hur kan hon?! Hur kan hon alltid träffa så rätt? Hur kan Alice alltid veta...när jag saknar dig? Du hade älskat henne. Och hon dig. Och jag hade retat mig på hur ni gaddade ihop er mot mig och på hur du alltid hade försvarat Alice. Jag vet exakt vad vi går miste om...och det gör ont. Ändå vet jag innerst inne...att ni inte kan vara här samtidigt. För du...är hon. Och hon...är du.

Jag startar upp ett eget företag och idag köpte jag min första sak. En häftapparat. Det måste man ju ha om man ska ha ett eget företag, haha. Du hade varit den som var stolt över mig...fast jag inte åstadkommit någonting...än. Du hade hejat på mig som om jag sprang ett Maraton och du hade köpt champagne för att fira att min F-skattsedel kommit. Du hade kommit på förslag till företagsnamn, köpt blomma till mitt fönster på kontoret och du hade varit den första som hade fått se min fula lilla häftapparat. För sån var ju du. Alltid intresserad...av allt jag hade att säga. Alltid den som sa "Bra Malin! Du är duktig!" Varje gång jag får en bra känsla i magen tar jag tag i min telefon. Sen lägger jag ner den igen. VARJE gång...fortfarande efter fem år tänker jag "Jag måste ringa mamma!" när det händer något. Du måste få veta först! Alltid. Och varje gång kommer verkligheten som en käftsmäll. Vardag. Livet...

Du fattas mig. 

Min häftapparat är blå mamma. Och kostade 20 kronor på Ica Maxi. Min första sak.

over and out. 

//Meekatt...