Att sakna den man har kvar...

I fyra dagar har du legat på mitt bröst och sovit. Vi har spenderat varje minut tillsammans och nu när du ligger här hemma i din egen säng...så saknar jag dig. 

Tre gånger har jag tittat till dig sen du somnade. Jag lyser med min telefon för att se dig...jag känner på din panna för att se om du är varm och jag räknar dina andetag. Du sover gott. Du är inte varm. Min kropp saknar att ha dig nära...min älskade Elton. 

När ambulansen kom hit kände jag mig förvirrad. Var du verkligen så dålig...så att de behövde skicka en ambulans? Du var ju bara förkyld...och trött. Skulle jag tjatat mer på dig de första dagarna då du var sjuk? Tvingat dig att dricka mer eller lockat med mer glass? Du såg så ynklig ut när du låg här i soffan i bara blöja på den blå filten och killarna ifrån ambulansen kom in. Min älskade vän. Har aldrig känt mig som en sämre mamma. Vätskebrist. Det enklaste i världen...att ge sitt barn glass och saft. Jag vet att det inte är mitt fel och att det inte alls är ovanligt...men känslan just då. Skjut mig.

Den andra natten på sjukhuset var hemsk. Du hade det lite tufft med slem i lungorna och skulle inhalera ett par gånger. Jag höll fast dig hårt för att du skulle få i dig medicinen. Samma sak när de skulle ta tempen, rätta till droppet och grejen som satt på din lilla fot för att hålla koll på din puls. Varje gång stretade du emot och skrek hysteriskt...och jag höll fast dig. Förlåt. Men det var ju för att du skulle bli bra...även om du inte förstod det. Efter fyra sömnlösa nätter var mina krafter slut. Jag vaknade och du låg på min arm i den trånga sjukhussängen. Klockan var halv tre och det var tredje gången den natten som vi bråkade med dig. Två sköterskor och en läkare stod vid sängen och jag fattade inte riktigt vad som hände. Jag var så trött och när jag satte mig upp för att hålla fast dig så att de kunde hjälpa dig att inhalera så bröt jag ihop lite. Jag ville bara ta dig i min famn och springa därifrån med dig. Älskade Elton. Hur skulle du kunna förstå vad vi höll på med? Du ville bara sova...och jag höll fast dig hårt när du skrek. När det var över somnade du utmattad.

Så liten som jag kände mig när du var sjuk har jag aldrig känt mig. Uttorkad och slö...febrig och ledsen...och ont i öronen och munnen. Inte ens vatten ville du ha trots att hela din kropp törstade efter vätska. Men kärlek...ville du ha. Tätt tätt...dygnet runt. Du sov...och sov. Nära. Jag saknar att känna dina andetag och doften av ditt hår. Men du får aldrig bli sjuk igen. När jag var som tröttast och tårarna forsade frågade sköterskan "Har du någon anhörig som kan komma hit lite?" Hon undrade om någon kunde avlasta mig lite, men det fanns ingenstans jag hellre ville vara. Freddy kunde såklart byta plats med mig - men jag kunde inte vara därifrån. Men orden. "Har du någon anhörig som kan komma hit lite?" Mitt hjärta stannade. De där orden...och ljudet av medicinpumpen...och doften av sjukhus...och känslan av att den man älskar mest faktiskt kan försvinna...var som en käftsmäll. Jag har suttit där förut, men den jag älskar mest...i doften...med ljuden. Jag har aldrig saknat dig mer mamma. Och jag har aldrig behövt dina kloka ord mer heller. Du skulle inte dö. Något blev fel. Du skulle ju vara min "anhörig" som kom dit...och tröstade.

Du underbara sköterska som kom in med varmt Te med honung till mig när allt lugnat ner sig på kvällarna. Om du visste vad gott det var...i hjärtat. Tack!
 

Dags att sova. Jag ska bara smyga in och titta till barnen en gång till...


over and out.

//Meekatt...