Maffiamail, Överlevnad & Världens bästa bullar!

Jag fick ett mail igår. 

Eller ja, jag fick ju en jäkla massa mail igår men detta väljer jag att svara på offentligt...för sån é jag!

"Hej "Meekatt"! Grattis till finalplatsen på mama måste jag väl börja med. Kul för dig och helt otippat från min sida. Jag menar inget illa men jag är förvånad över att så många läser din blogg. Jag bloggar själv och läser andra bloggar för att bli inspirerad och peppad att bli en bättre människa/mamma och inte för att sitta och nicka medlidande och nästan tycka synd om mig själv. Du beskriver ofta situationer hemma hos dig som "misären". Det är ju att ta lite lätt på vad en misär är. Jag vet folk som lever i äkta misär. Jag hoppas på att en mer positiv bild av familjelivet blir ansiktet utåt när mama väljer vinnare. Att ha en familj är positivt! Självklart ska man vara ärlig när man bloggar men som bloggläsare vill man bli upplyft och inspirerad till att göra bättre själv. Tycker du borde bli bättre på att lyfta fram det som är bra med familjen om du tar hem detta. Men det är bara min åsikt." 

(Misshandlar mig själv inombords för att inte skriva det jag egentligen tänker här...)

Hej! Tack för ditt mail. Jag vet inte riktigt var jag ska börja här... Jag är fullt medveten om att det finns en massa föräldrar som inte alls tycker om mitt sätt att uttrycka mig på och mitt sätt att framställa vår vardag. Jag får en del mail ifrån arga mammor som skriver "Jag älskar ALLTID mina barn och när man är MAMMA så kommer det först ALLTID!" Jag är helt övertygad om att det finns en hel armé med maffiamammor som står och stampar av ilska i sina Odd Mollykoftor när jag skriver motsatsen här, men vet du vad:

När jag väntade Alice var min mamma döende i cancer. Hela min graviditet präglades av sjukhusbesök, cellgiftsbehandlingar, strålning, nätter på sjukhus, tårar, kämpande, falska leenden och förtvivlan. Jag missade många utav mina besök på Mödravården, jag var aldrig med i någon föräldragrupp, gjorde inget besök på BB och jag läste inga böcker om magen och framtiden. Jag ägnade varje minut jag bara kunde med min älskade mamma och inget annat var viktigare. Mamma längtade efter "krabaten" som hon kallade magen - jag visste att hon aldrig skulle få uppleva "krabaten". Och det fick hon inte. Ja, jag är bitter på livet ibland. Men jag är JÄVLIGT tacksam över min familj och mina barn. Alice räddade livet på mig och ingen kan någonsin förstå hur tacksam jag är över att hon föddes exakt då hon föddes, nämligen åtta dagar efter att min mamma dog. Jag älskar mina barn. Jag HATAR att vara mamma ibland. Sån é jag. Och det är okej att känna så.

När Alice var ett par månader gammal och fortfarande tyckte om att ligga i vagnen och sova stora delar av dagen läste jag en massa bloggar. Jag läste o hur folk bakade, inredde, målade om gamla soffbord så att de blev "shabby chic", gjorde sin egen pasta och ordnade mammaträffar och barnvagnsmaraton. Inspiration?! Gode gud!? Jag ville bara spy på alltihop. Jag blev allt annat än inspirerad. Jag kände mig totalt värdelös. Jag kände ingen lust att ens sätta in min tallrik i diskmaskinen!? Hur fan skulle jag orka måla om soffbordet? Jag var glad de dagar jag ens kom utanför dörren här hemma. Och för att inte tala om stressen när man hade ett BVC-besök inbokat på eftermiddagen... INGET annat kunde planeras in den dagen. När man har en bebis kan man bara göra EN sak om dagen. Så kände jag. Och det är okej att känna så. Det blir bättre.

Alla mammor gör sitt bästa - på sitt sätt. Findus Färdigbullar är skitgoda och spar mig en massa stress och disk. Min mamma bakade kanelbullar jämt. Världens godaste kanelbullar. Varje dag när vi kom hem ifrån skolan låg det en påse med kanelbullar framme och väntade på oss. Jag gör andra saker för mina barn. Jag står i mina bajsluktande röda Converse...flera gånger i veckan...och pratar bebisspråk genom ett galler...med kor. Elton ÄLSKAR kor. Jag hatar att baka. Mamma gillade inte djur alls. Lite konstigt egentligen med tanke på att hon är uppväxt på landet...men jag kan lova att hon ALDRIG hade ställt sig i ett par röda Converse i en koblaja och pratat bebisspråk, haha. Sån var inte hon. Och det är helt okej. Hon bakade ju världens bästa bullar...

Alla mammor är fantastiska! Vi går upp på morgonen och byter den där stinkande bajsblöjan innan vi kissar, fixar frukost, tar konflikterna om hårborsten och tandborsten, mutar och hotar för att få på barnen kläder, häller i oss kallt kaffe och snubblar över legobitar samtidigt som vi ser ut som döden själv när vi tittar oss i spegeln. Men ingen sa att man behövde vara snygg också! Det är okej att mascaran är utsmetad i halva ansiktet - bara barnen kommer iväg hela, rena och någorlunda glada till dagis. Vi kan tvätta av sminket sen...och spraya parfym på våra röda Converse...det är okej.

Alla mammor är stolta över sina barn! Igår fick Alice med sig hem ett nytt konstverk ifrån dagis. Det är en planka...som hon har målat vit. På den har hon limmat fast en massa konstiga saker...som hon har målat i olika färger. Det är ju inte Lexington design direkt... Den är jätteful. Och alldeles alldeles underbar! Hon har lagt ner så mycket tid på brädhelvetet att det nästan brinner i hjärtat när jag tittar på den. 

Min mamma var alltid jätteglad över allt jag hade gjort i slöjden...och över alla snygga frisyrer jag gjorde på henne...och alla sminkningar som jag hjälpte henne med. Hon log och sa "Åååh, vad fint gumman!". Jag är så tacksam för allt beröm för mina fula och sneda smörknivar...och för att hon tittade sig stolt i "kolla-gumpen-spegeln" (<-- handspegeln, haha) och sa "Så fiiin jag blev gumman!" när jag hade fått styla henne. Nu är jag vuxen. Nu vet jag att hon ljög. Och det är okej.

En dag kommer Elton inse att jag faktiskt inte älskar kor. Och det kommer vara okej. För när han är 30 år gammal och kanske har egna barn...så kommer han minnas att vi stod där och vrålade "MUUUUUUUH!" tillsammans mer än mina svordomar i bilen över spilld saft och smutsiga skor. Alla mammor svär inte. En del mammor slår. En del mammor bakar världens bästa bullar. Alla gör vi vårt bästa. Alla kämpar vi med att få ihop vardag, ekonomi, kropp, familj, släkt och vänner, arbete, hemmet och tid med barnen. Ibland går det bra. Ibland går det åt helvete. Och det är helt okej. 

Jag tycker det är tragiskt att vi mammor är så dåliga på att hålla varandra om ryggen och peppa varandra. Istället ska det tisslas och tasslas, tryckas ner och ges dåligt samvete. JAG tar inte åt mig det minsta. Jag väljer att lyfta fram min vardag - precis så oglamorös och jobbig som den kan vara. Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll. Min blogg är ingen kärleksförklaring till min familj. 

 

Slutligen - tillåt mig få inspirera dig: 

Skit på dig. (...och ta sen på skämsmössan)

over and out.

//Meekatt...