Uppfostran, Lärare & Fri lek?

Jag måste fortsätta diskutera lite kring ämnet uppfostran/bestraffningar. Det väckte så mycket känslor och en del blev uppriktigt förbannade på mig och tyckte att jag "som är en förebild" förespråkar barnmisshandel. Jag blir lite matt. Barnmisshandel? Vad lever vi i för värld egentligen? Ska man inte få lov att tillrättavisa sina egna barn när de går för långt...utan att det kallas misshandel? Att höja rösten är inte att psykiskt misshandla sina barn. Den som påstår det har inte upplevt psykisk misshandel. Att kasta ut sin kaxiga 6-åring i trädgården när man efter 40 minuters bråk håller på att explodera är heller inte misshandel. Jag älskar mina barn - just därför vill jag lära dem rätt från fel. Och jag vill lära dem att bli bra människor. Det blir de inte om de får styra och ställa här hemma. Det är fan inte konstigt att folk är så jävla lättkränkta idag om de inte ens får lära sig att tåla en tillsägelse ifrån sina föräldrar!

Jag tänker vidare på skolan. Hur ser det ut där egentligen? Elever får svårare att lära sig och svårare att koncentrera sig. Betygen går ner. Lärarna tappar kontrollen och politikerna får skäll. Men vad är det egentligen som har hänt? Jo, lärarna har tappat makten att få bestämma i sina klassrum. För där är det barnen som bestämmer. Och föräldrarna. Och om en lärare säger ifrån på skarpen/kastar ut en elev som missköter sig/tar en mobiltelefon ifrån en unge - då blir den KRÄNKT! Och föräldrarna med. Läraren riskerar att anmälas och väljer istället att inte tillrättavisa. Jag förstår inte. När jag var liten och inte skötte mig i skolan - då jävlar fick man veta att man levde, haha. Då kom Barbro Götberg och satte mig bakom den stora skärmen och där fick jag sitta tills jag skärpte mig. Kanske inte jättepedagogiskt MEN väldigt effektivt. Hade man tuggummi fick man papperskorgen upptryckt i ansiktet så att man kunde spotta ut det och kom man sent fick man snällt be om ursäkt och skämmas. Att jag skulle bli kränkt av att få en papperskorg i ansiktet fanns liksom inte på världskartan. Däremot var det pinsamt för jag visste ju att vi inte fick ha tuggummi. Idag...är det inte riktigt så. Idag är det eleverna som styr och får bete sig hur fan som helst och lärarna ska bita ihop och samtidigt ta kritiken ifrån politiker och föräldrar när barnen inte lär sig enligt läroplanen. Idag ska allting vara så jävla pedagogiskt och mysigt att egentligen skulle eleverna inte behöva några lärare alls! De kunde kanske sitta där med "eget ansvar" och googla sig till alla kunskaper samtidigt som de tuggar tuggummi  och uppdaterar Facebook i sin lättkränkta värld.

Om vi föräldrar skulle göra ett bättre jobb med att faktiskt uppfostra våra barn så att de sköter sig när de är i skolan - då skulle lärarna kunna koncentrera sig på att göra sitt jobb istället för vårt. Det är inte de som ska uppfostra våra barn, det är vi. Men om vi är rädda för att uppfostra våra egna barn - hur ska de då lyckas? Vi gör väl barnen en tjänst när vi uppfostrar dem? Vi gör det för att vi älskar dem! Vi VILL väl att de ska lära sig empati, rätt från fel och hur man ska behandla människor? Det måste få vara viktigare än att ha lugn och ro hemma med barn som kommer undan med allt? Är vi generationen som blev rädda för våra egna barn? Eller är vi generationen som oroar oss över vad grannen tycker om vår uppfostringsmetod istället för att uppfostra?

Alla ni som mailat och kommenterat om att man aldrig får bestraffa - bara belöna. Hur funkar det i verkligheten? Jag förstår ju principen att man ska uppmärksamma det som är bra och berömma goda gärningar vilket vi såklart gör. MEN man kan ju inte ignorera när barnen gör idiotgrejor som att sparka varandra, måla på tapeter, kalla en för fula saker, kasta sönder saker med flit osv? Gör ni inget då?! För mig är det helt vansinnigt. Man måste sätta gränser! Och det gör vi ju för barnens skull. Jag vill inte att mina barn ska få skäll när de är borta för att jag inte lärt dem hur man uppför sig. Jag minns när vi var små att mamma och pappa alltid berömde oss när vi varit iväg för att vi varit duktiga. Att vi ätit och tackat för maten fast den smakade skit (haha) och för att vi varit snälla. Jag minns fortfarande hur stolt jag kände mig och det är jag noga med när det gäller mina barn. Det är ju mitt ansvar...att visa hur världen fungerar. Och det är ingen "fri lek" där ute. Det är en tuff värld och det är vårt ansvar att ge våra barn de bästa förutsättningarna för att överleva där ute.

over and out.

//Meekatt...