Genus, Tandlöst & Dubbelmoral?

Många mailar till mig och frågar om det här med genus. Eller kanske bristen på engagemang kring genusfrågor och det är ständigt återkommande det där. Som om det var min plikt att förmedla en massa åsikter kring hur folk ska tycka och tänka när jag inte ens tycker själv? Jag blir påhoppad för att jag inte tycker en massa. Det är mitt ansvar "som bloggare" att stå i fronten i vassa diskussioner och ta kampen. Men allvarligt talat...jag ORKAR inte. Det finns så jävla många människor där ute som tar kampen och tjatet står mig upp i halsen ibland. I vår familj lägger vi vår energi på att förmedla kärlek, empati och sunt förnuft till våra barn. Vi vill lära dem att bli så bra människor som de bara kan bli. Vi vill ge dem de bästa förutsättningarna vi kan...för att de ska ha möjligheter att göra bra val i livet. Det är mitt ansvar som mamma. Som "bloggare" har jag inget ansvar gentemot mina barn...eller andras barn. Jag kunde lika bra bloggat om möbler?

Alice är en tjejig tjej. Nu får man ju inte lov att säga "tjejig" eller ens ge sina barn komplimanger längre utan att vara en usel förälder. Men det är okej, jag kan va en usel förälder då. Jag säger till Alice att hon är vacker. Att hon är fin och att hon har en alldeles perfekt kropp, precis som den är. Att hon har fint hår och att hon är världens finaste tjej. För när någon annan i framtiden kommer och säger tvärtom - då vill jag att hon ska VETA att hon är vacker. Att hennes föräldrar har byggt upp hennes självförtroende och fått henne att tycka om sig själv för den hon är! Alice har fattats en framtand i snart ett år och ser emellanåt ut som Pennsatucky från OITNB men hon är världens vackraste i alla fall. (Men nu hoppas vi ju att tandhelvetet ska växa ut snart, haha.)

Alice älskar att klä ut sig, klä upp sig, sminka sig och styla sig och hon får göra det när vi är hemma. Och trots att hon ibland ser ut som ett polskt fnask som gått vilse inne i Babsans garderob så säger jag "Åh vad du är fin hjärtat!". För hon har ansträngt sig och hon tycker SJÄLV att hon är vacker. Vem är jag då att slå undan fötterna för henne och inte säga att hon är fin? Jag kommer aldrig acceptera att man inte får ge komplimanger baserade på utseendet till varandra. Jag själv ÄLSKAR komplimanger och jag får dem varje dag av min man. Jag vet dock (ja, jag har så pass mycket självdistans, haha) att det finns brister (och bristningar, haha) men jag älskar komplimanger och jag mår bra av dem. Jag ger lika mycket komplimanger tillbaka och jag menar allt jag säger. Det är inte ytligt, det är kärlek för oss.

Alice får minst lika ofta höra att hon är klok, stark, omtänksam, bra på att läsa, duktig på att skriva, snäll mot sin lillebror och rolig. Hon är en fantastisk person på alla sätt...oftast. Hon får även höra att hon är en riktig skitunge ibland. För sån é jag.

Alice har bra självförtroende. Man sätter sig inte så lätt på henne. Hon kan svara för sig och hon vet vad som är rätt och fel. Hon står upp för dem som blir illa behandlade och hon tar ingen skit. Alice är sin alldeles egna person och hon är grym på att vara Alice. Att någon påstår att jag "förstör henne" genom att säga att hon är vacker är för mig fullständigt idiotiskt. Jag är fullt medveten om att i vissa kulturer är kvinnans enda roll att vara vacker och där är det såklart ett problem att aldrig få bekräftelse på att man är en bra människa. Men så har vi inte det. Vi har "väl råd" att strössla komplimanger över varandra och vi får väl lov att må bra och bli glada när vi får en? När blev det tabu att få tycka om sig själv?

Elton är född och uppvuxen i ett prinsessrum och har sedan han var nyfödd älskat allt som finns på Alice rum. Dock har han själv styrt in sig på lite hårdare lekar. Han leker gärna med Barbie men hans Barbiedockor ska slåss, krocka och kastas upp i taket. Det har inte jag lärt honom. Han älskar också att ta på sig klänning och "läpptifs" och dansa som Elsa och Anna. Han känner sig som finast i Alice princessklänning och slips. För sån é han. Och ja, vi säger att han är vacker fast han ser helt galen ut. För han KÄNNER sig vacker på insidan. Skulle vi säga "Vad duktig du var som tog på klänningen själv!" när han frågar "Är jag fin mamma!?" Och vilka är vi att sparka undan fötterna på honom och skratta? Det om något skulle väl krossa hans självförtroende? Tänk att ha modet att ta på sig det vackraste man ser och få känna sig vackrast i världen. Utan att tänka på vad någon tycker. Det har vi byggt upp inifrån - genom att uppskatta Eltons alla egenskaper. Han vet att han är bra OCH fin.

Jag är fullt medveten om att det sticker i ögonen på folk att skriva det här. Men jag vill gärna ha diskussionen. Jag är uppväxt med föräldrar som älskar varandra och som gett varandra fina komplimanger. Mamma fick alltid höra att hon var fin av pappa och jag minns hur glad jag blev när han sa det. För det var inget ytligt. Det var kärlek. Han sa det för att han älskade henne. Han såg henne. Inte för att han tyckte att hon var "bara snygg". Det måste ju få handla om helheten. Att man ger båda delar? Och varför ska det vara fult...att få känna sig fin?

Det är såklart ett problem om man SJÄLV mår dåligt av att få komplimanger. Men det måste ju handla om något annat än själva komplimangen? Vi vill såklart bli bekräftade för det vi gör och för den person vi är och blir man aldrig det blir kanske komplimangen om den nya frisyren inte positiv. Men jag skulle få bita mig i tungan om någon blev arg på mig för att jag gav dem en komplimang. Freddy är världsbäst på komplimanger! Han säger varje dag att jag är fin, att jag luktar gott osv. Han får mig att tycka om mig själv mer! Han är dessutom fantastiskt stöttande när det gäller företaget och säger ofta att han är stolt över mig, att jag är duktig och att jag gör ett bra jobb. Han ger båda delar och jag älskar honom för det. Och så finns det en massa människor där ute som skulle bli förbannade om mannen slängde ur sig en positiv kommentar om ens utseende. Nu ska vi kvinnor va så jävla självständiga att vi ska hata ALLT mannen gör...och mannen...och oss själva? Vi får inte längre tycka att vi är fina...för det är mannens fel att vi tror att vi behöver va fina? Skitsnack för mig. Jag vill vara fin för MIG. För att JAG tycker om det. Freddy ger mig lika mycket komplimanger när jag har vinterpäls på benen. Men jag rakar dem för att jag tycker det är snyggare och för att jag känner mig fräschare.

Vi kanske ska bli BÄTTRE på att berömma annat än utseendet. Men måste det innebära att man absolut inte får berömma något som har med utseende att göra? Jag blir nästan full i skratt när jag läser inne hos feministbloggarna och bloggaren ifråga lägger upp en bild på sig själv och alla "lärjungar" skriver "ÅH, Jag ÄLSKAR lampan i bakgrunden!!!" De tvingar liksom fram en kommentar för att bevisa att det går att kommentera runt personen. Men hur jävla tråkigt är inte det i verkligheten. Jag tar på mig stayups och kryper ner till Freddy och han vrålar "Jävlar vad taket blev bra när du målade det!!". Skjut mig?

Jag förstör mina barn och Alice är nu dömd till ett liv som "kvinnofånge i en mansvärld" eftersom att hon klär sig "tjejigt" och får höra att hon är vacker. Men Elton verkar det gå bra för bara för att han får beröm när han har klänning på sig? Hm...är det inte lite dubbelmoral jag anar? Jag gillar komplimangerna och då är jag kanske en "uppmärksamhetshora" som någon kallade mig. Uppenbarligen är jag väl det eftersom att jag inte skriver allt detta i en dagbok med lås utan lägger upp det på bloggen, haha. Jag har dock väldigt bra självförtroende när det gäller mina egenskaper med. Jag är fan ganska fantastisk! Det har mina föräldrar lärt mig!

(Sist jag berörde ämnet blev det ett jäkla liv, haha. Det kan ni läsa om här.)

Hur gör ni? Får/ger ni komplimanger? Blir ni förbannade när någon berömmer er nya tröja/frisyr? Ger ni komplimanger till era barn och hur tänker ni kring det? (Håll god ton i kommentarsfältet tack och inga påhopp på någon annan än mig, haha.) Jag vill veta hur ni tänker!

over and out.

//Meekatt...