Kärlek, Social kompetens & Svar!

Debatten är i full gång på Nyheter24 och min artikel är nu även dagens mest lästa på Norska Aftenposten. Det är helt galet vilken spridning det fått! Jag är helt mållös över alla fantastiska mail som trillar in ifrån föräldrar, tonåringar, lärare, poliser, rektorer och chefer runt om i landet. Tack för att ni tar er tid att skriva! Jag skulle kunna tapetsera med era otroligt fina mail och vakna till världens pepp varje dag, haha. Tack. ♥ Men ni tycker antagligen att de där andra mailen är mer intressanta, haha. Och här kommer två av de ca 100 som kommit idag:

"Du är sjuk i huvudet din äckliga fitta. Skulle du skälla på mina barn skulle jag slå ut tänderna på dig!"

Svar: Tack för ditt bidrag i debatten. Verkligen givande. Du verkar vara en fantastisk förebild.

"Hej! Jag vill bara säga några saker. För det första hoppas jag verkligen att din chef skäller på dig och gärna tar ett tag i armen om du inte gör rätt på jobbet. Jag hoppas att om du är hos någon att de skäller på dig om du gör något i deras hem som inte är ok. Jag hoppas att alla människor behandlar dig som en mindervärdig och inte som jämlik. Du ser på barnen att du är större än de, att du vet, att dina känslor är bättre.
 
Jag hoppas att dina barn inte kommer leva med sina barn på samma sätt som du lever med de. Jag ser på en värld där man kommunicerar på samma sätt med barn som med andra vuxna. Säger ett barn jävla fitta. Ta dig tid och prata med barnet varför den säger det. Låt det ta hur många timmar det än tar att prata om det. Men höj aldrig rösten, även om du kanske accepterar att bli behandlad på ett sätt så ger det dig ingen rätt att behandla andra så. BARA FÖR BARNEN KOMMER FRÅN DIG BETYDER INTE ATT DU ÄGER DE OCH DE INTE FÅR BESTÄMMA SJÄLV. Min fråga till dig vill du att någon tröstar dig om du är ledsen? Tänk om du inte kunde tala, hur skulle du då förmedla dina känslor? Tacksam för svar! Mvh"
 
Svar: Hej! Tack för ditt mail i denna viktiga debatt!
 
Först och främst: Jag har ingen chef. Eller ja, jag är ju min egen chef då jag driver eget företag och det passar mig utmärkt då jag har lite svårt att stå ut med alla lättkränkta människor i min omgivning. Jag har varit anställd och haft ett par olika chefer och de har aldrig behövt ta mig i armen - men visst har jag fått en och annan skarp tillsägelse. Hade jag skrikit fitta till dem, hoppat på deras skrivbord eller betett mig illa hade de med all säkerhet gett mig sparken. Nu fick jag lära mig som barn var gränserna går så att jag slipper passera dem som vuxen.
 
Jag hoppas också att folk säger till mig om jag gör saker i deras hem som inte är okej. Nu är det väldigt sällan jag åker hem till folk och hoppar i deras sängar, skriker könsord till värdinnan eller beter mig allmänt illa. Det är lite det som är skillnaden på mig och ett barn. Jag vet hur man ska bete sig för att jag har lärt mig det. Genom att få vara ett barn, prova och testa gränser och bli tillrättavisad när det blir fel. Det betyder inte att de vuxna omkring mig har slagit mig. De har sagt till mig på skarpen då det behövts och förklarat varför det inte varit ok. Det är så jag lärde mig hur det sociala samspelet fungerar. Hur livet fungerar. Tack mamma, pappa, dagmammor, lärare, grannar, kompisars föräldrar och alla andra vuxna i min omgivning för det! ♥
 
Jag behandlar inte mina barn som jämlikar. Jag behandlar mina barn som barn. För det är ju just det som de är. Alice är sex år gammal och Elton är tre år gammal. Det skulle vara oerhört konstigt om jag hade samma förväntningar på dem som jag har på min man och mig själv. Har vi städdag förväntar jag mig att de ska plocka undan på sina rum och rensa vardagsrummet på utdragna leksaker - inte att de ska svabba golv och sortera kablar bakom TV:n. Jag möter dem på deras nivå - för de är barn. Jag berömmer heller inte Freddy för att han dammsugit, tvättat håret eller knutit sina egna skor. För han är vuxen.
 
Jag hoppas att mina barn växer upp med samma värderingar som jag har. Jag hoppas att jag formar dem till kloka människor fullproppade med kärlek, empati och sunt förnuft. Om de väljer att skaffa barn i framtiden så hoppas jag att de också möter barnen på sin nivå och inte förväntar sig att barn föds som fullärda små människor som inte behöver skolas i livet. Vi är vuxna och vi har massor med erfarenhet som vi måste dela med oss av!

Om ett barn säger fitta till mig så har den antagligen redan passerat ett par gränser som inte är okej. Och i ärlighetens namn finns det inte "hur många timmar det än må ta" för att "samtala" om detta ord. Fitta är ett fult ord som betyder snippa. Vi använder inte det ordet här hemma och vi kallar inte varandra det! 10 sekunder. En del saker tycker inte jag att man ska behöva älta och dalta med. Många använder argumentet att man inte kan förvänta sig saker av sitt barn som man inte uppfyller själv. Eeh? JO, det kan man! Barn bajsar i blöjan - det gör inte jag. Jag får ha mobiltelefon - det får inte mina barn. Jag måste betala räkningar - det måste inte de. Vi gör olika saker för att vi är på olika platser i livet. Säger jag eller Freddy till barnen att vi inte använder ett visst ord i vårt hem...så är det ju det som gäller. Vi är vuxna och därför är vi de som bestämmer.

Om jag behöver höja rösten till mina (eller någon annans) barn så gör jag det. Det är enligt mig inte att psykiskt misshandla sitt barn - det är att höja rösten. Och ibland gör man det. Jag tror de flesta ibland tappar tålamodet och pedagogiken. Det är faktiskt jäkligt effektivt att säga till barnen på skarpen ibland. Det betyder inte att man skriker på dem. Barn som VET att man älskar dem tåler det. Är man osäker på sin relation kan jag förstå att det känns riskabelt. I vårt fall kan vi gorma åt varandra klockan 11 och vara bästa vänner klockan 11,15. Såna é vi. Och vi säger förlåt när det behövs.

Mina barn är ju trots allt mina barn och det är jag och Freddy som sätter gränserna och reglerna. Det går ju för fan inte att ha en fungerande familj om barnen ska bestämma?! Och vad uppfostrar man då? Dryga jäkla ungar som är totalt inkompetenta socialt. Barn som inte får gränser och konsekvenser hemma - det är de ungarna som kommer mobba mina barn i skolan. Mina barn får bestämma en del saker. Som vad de ska ha på sig (oftast), hur de vill ha det på sina rum, vad de vill ha till frukost osv. Annat beslutas av oss vuxna.

Om någon tröstar mig när jag är ledsen? Ja, och det är i 99% Alice som kommer och kramar om mig när jag är ledsen. Vi lägger oss i hennes säng tillsammans och pratar om hur mycket vi saknar mormor, vad vi saknar med henne och Alice berättar för mig att mormor väntar på mig på ett moln och att Alice finns här så länge för mig om jag behöver kramas. Världens klokaste, finaste, mest omtänksamma och kärleksfulla tös. Min och Freddys uppfostran och kärlek har gjort henne sån.

Om jag inte kunde tala? Nu är fallet inte så. Jag kan bara prata för mig själv. Men min bror har en liten tjej med olika diagnoser och en ganska svår problematik. Hon pratar inte men vi förstår varann utmärkt. Hon visar vad hon vill med kroppsspråket och hon tar min hand och drar med mig dit hon vill. Hon tar min hand och lägger den på sin mage när hon vill att jag ska kittla henne och hon vänder och går ifrån mig när hon vill göra något annat. Vi har alla olika förutsättningar i livet. Jag lever utefter mina och mina barns förutsättningar.

Hoppas du fick svar på det du ville.

over and out.

//Meekatt...