Jag saknar dig. Du fattas mig i allt jag gör och det blir aldrig det samma igen. Du missar allt. Du missar Alice. Du missar Elton. Du missar det viktigaste som finns och du skulle vara här! Något blev fel. Du skulle ju vara här.
"Idag hämtade Majas mormor på fritids mamma. Jag vill också att mormor ska hämta mig." Pang. Käftsmäll. Falska leenden och klump i halsen. "Ja, det vill jag också gumman. Mormor hade tyckt att det var jättemysigt att få hämta dig!" Jag saknar mormor mamma...
Du fattas oss. Födelsedagar, Lucia, julen...onsdagar med Bonde söker fru, sommar, höst, vår...lördagar...söndagar. Lussekatter och knäck som inte stelnar. Fula röda julstjärnor i krukor med tomtar på i fönsterna. Julposten på väggen. Julklapparna med skitdåliga rim. Jag vill ha dåliga rim och knäck som inte stelnar. Jag vill känna doften av Extra Starka halstabletter och stark parfym. Jag vill fnissa åt din fula gröna ögonskugga du blev lurad till att använda efter en skum "Färganalys" i Helsingborg. Jag vill reta mig på att du klagar på hur jag hanterar Alice trots. Jag vill hata dig för att du tror dig veta bättre och för att du låter barnen få som de vill hemma hos dig. Jag vill parkera mitt fula beiga Kinderägg utanför Cirkelvägen 4 för att gå in och lämna dina Kenorader... Du skulle ju vara här.
Koftan jag tog hem...är full med hål i. Jag har använt den så mycket att det bara är trasor kvar. Men det går att laga den lite till. Bara ett par stygn så ser den nästan okej ut. Jag packade ner den i resväskan och tänkte att den skulle få följa med till Kanarieöarna. Sen tog jag upp den igen och skrattade lite åt mig själv. Som om mamma skulle vilja att jag åkte med trasor?! Sen la jag ner den igen...försiktigt. Klart att den ska med. Mamma, du skulle ju följa med. Och jag vill vara sur för att vi inte kunde säga nej. Och jag vill reta mig på att du är med hela tiden. Och på att du låter barnen göra som de vill. Jag vill skicka sms till mina syskon och beklaga mig...för att du är asajobbig. Jag vill ha det där...så som det var. Något blev fel.
Snart sex år. En evighet utan dig...och samtidigt hände det...nyss. Det är exakt lika svårt att andas idag...som det var den där kvällen när du tog ditt sista andetag i min famn. Jag. Får. Ingen. Luft. Något blev fel. Du skulle ju inte dö. Du skulle vara den där procenten...som fick leva. Du skulle vara mormor. Mamma. Jag behöver dig. Överleva.
Hela familjen räknar ner. 13 dagar kvar! Det blir en bra jul. Sol. Glada barn. Saknad. Och du missar allt. Jag hade retat mig redan på väg mot Kastrup. Men jag vill ha det där.
over and out.
//Malin...
💕
SvaraRaderaÅh hjärtat! Du skriver så FINT! Jag känner verkligen med dig fina Malin! KRAM
SvaraRaderaFina, fina du! Ännu en vacker, träffande och hjärtslitande text! Jag fulgråter nu här i sängen. Jag bär också på smärtsam sorg och saknad. Snart 9 mån jag förlorade min pappa. Mardröm! Kram
SvaraRaderaÅh va jag känner igen mig i de du skriver. Igår var de på dagen 8 år sedan min pappa gick bort.. han missar ju allt!! 8 år men de känns som igår.. han skulle ju va här, träffa sina barnbarn o skämma bort dom o driva mig till vansinne ;)
SvaraRaderaDu skriver precis som jag känner med...på fredag är det 1 år sen min mamma och barnens älskade mormor lämnade oss:( . Malin
SvaraRaderaHej Malin,
SvaraRaderaVi verkar vara många som delar detta öde, att stå utan sin mamma i livet.
Min mamma - som jag oxå var så otroligt tight med, dog det år jag fyllde 30. Nu har jag en fyraåring och en ettåring, och jag gör mitt bästa att svara på frågor om var mormor och morfar är. För själklart dog min pappa för två år sen (men honom var jag inte alls tight med), men store var för liten för att minnas honom, bara två år.
Så nu växer mina barn upp utan mormor och morfar, och jag tänker som du - vad jag önskar dom tillbaka, så man kunde lasta av ungarna hos dom, så dom fick lära känna fler vuxna, bli bortskämda och kramade av några andra än oss. Tack och lov finns det en farfar som gör allt detta, men det ska ju vara MINA föräldrar.
Jävla cancer, fyfan som jag hatar denna sjukdom!!
Kämpa på Malin, vi är många där ute, men du kan skriva ner dina känslor så vi andra gråter...
<3
SvaraRadera<3
SvaraRaderaAlltid lika berörande texter! <3
SvaraRaderaDistanskram! Kan inte låta bli att le när jag läser om din mammas kofta, jag har en (nästan) likadan...
SvaraRaderaTACK för att du får mig att ta vara på tiden med MIN mamma!!
SvaraRaderaTusen kramar!
<3
SvaraRaderaHon missar inte allt!! Hon är med och ser och upplever. Den är bara vi som är kvar i livet som inte ser de hon upplever! Dom är alltid med spec en mor! Kram
SvaraRaderaFint du skriver vännen ❤
SvaraRaderaTårarna bara rinner...
KRAM
Jag vet känslan, även om jag bara var 4 år när min Mamma dog. Barnen som så ofta påminner mig om sin Mormors död. Alla vänner barns som ofta har sin Mormor hos sig. Varje dag blir jag påmind. På gott och ont. Det var 33 år sedan nu... Det är ett sår som aldrig läker helt. Men man lär sig leva med det på ngt sätt.
SvaraRaderaTa hand om dig och familjen!
Tack för att du delar med dig av dina känslor. Känner mig så ensam när alla vänner kan dela allt med sina föräldrar. I Januari är det ett år sen mamma somnade in. Igår fyllde jag 28 år. Väntade hela dagen på att hon skulle ringa och gratta, sen insåg jag plötsligt att hon inte skulle göra det. Saknar henne så jäkla mycket,känns som om jag ska gå i sönder. Julen känns hemsk, låtsas att allt är bra, bara för alla andra är så glada, men jag orkar inte. Alla verkar tro att sorgetiden är över, men det blir bara jobbigare om jobbigare.
SvaraRaderaMamma var min bästa vän, hon kommer inte få vara med när jag gifter mig eller får barn. Jag saknar våra dagliga samtal. Jag saknar min mamma.
Tack än en gång för dina ord, tack för att du visar att det är ok att sörja. Tack.
Kram/P
Jag grät... länge efter att jag läst detta. Inte för att jag har förlorat en mamma, hon lever och är med, men för att hon en dag kommer att vara borta. Puts väck... på det sätt du skriver lyckas du alltid slå an på känslorna. Vare sig det är skratt eller gråt vet du hur du ska pricka. Tack för en fin blogg
SvaraRadera/Cecilia
http://metrobloggen.se/bandofsisters/
KRAM <3
SvaraRaderaDet är så fint skrivet... Förlorade min pappa för tre dagar sedan. Det är inte lätt att få julstämning när sorgen och saknaden finns där. Tur i oturen att man har barn som kräver uppmärksamhet och engagemang. Det blir ju aldrig som förr igen.
SvaraRaderaGud vad jag känner igen mig! Gråter mig igenom din text, men skrattar mellan tårarna oxå. Min mamma dog för snart 8 mån sen och julen börjar närma sig....den kommer bli jobbig att ta sig igenom. Och alla fina klappar hon köpte till mina 2 döttrar. Hoppas dom saknade tittar ner på oss och barnen där uppifrån! ♥
SvaraRaderaMamma dog när jag var 21. 31 år sedan. Saknar henne fortfarande och det värsta är nästan att mina barn aldrig fick träffa sin mormor. Förstår precis hur du känner det. Kram till hela din familj. Förövrigt måste jag säga att det här är den roligaste blogg jag läst // Mia
SvaraRadera