ABF, Blodbussar & Spermadonation!

Nu har jag klarat av mitt besök på Arbetsförmedlingen och det gick hur bra som helst! Jag satte väl händerna i ryggen, putade med magen och log mitt snälla "gravid-leende" och fick snällt återvända hem till mina studier! Men - när jag var i stan passade jag såklart på att köpa med mig lite fika och då händer det! Utanför Apoteket står den i all sin prakt och bara hånler mot mig - BLODBUSSEN!! Allvarligt!! BLOD-bussen?! Måste den heta så?!? Jag hatar den jävla bussen!! Bara jag ser den blir jag helt skakig, svimfärdig och börjar må illa...jag klarar inte det!! Och det är ok - LÅT mig va!!! Jag är inte rädd för nålar eller blod i allmänhet, men BLODBUSSEN ger mig kalla kårar! Jag får så konstiga bilder i hjärnan av den...och jag vet...att det är MIG det är fel på. Men varför ska man ge blod - i en buss??

Jag ger inte blod. Ja, jag är en hemsk människa och kommer säkert dö en meningslös död - bara för att det fattas blod i frysen den dagen. Men jag stör inte er som jobbar där inne - så låt mig bara få gå obemärkt förbi!

I mitt huvud är Blodbussen en buss...full med blod...och folk VADAR omkring i detta och äter gratis fika och blir överlyckliga för en "JAG GER"-t-shirt. Ja...men vafan!?! - JAG TAR! Sån é jag! Jag gör många bra saker - men jag lämnar inte blod. När jag nu...väldigt diskret...försökte smyga mig förbi den långa kön utanför med mina Semlor i en påse i handen...så ANFALLER(!!) en varelse i vit rock mig och börjar prata blod! Hallå!? Gör man så!? Neeej! Jag försökte få fram en ursäkt...som blev ngt i stil med "Nej tack, jag vill inte ha något!"

Jättesmart Malin...för de GER ju bort blod till alla förbipasserande på torget!? Ja, så är det nog!? "Får det vara lite blod till Semlorna kanske?!" Åh, jag ville ju bara hem...till mitt tysta tomma hus...Days of our Lives och få äta min semla i ensamhet...utan att tänka på blod! "Varelsen" skrattade lite ÅT mig (Tack!) och fortsatte vifta med händerna och en massa papper...och jag blev jättenervös över att hon kanske skulle försöka tvinga in mig i bussjäveln och tömma mig på allt liv...eller börja kasta blod på mig!? Jag fick lite panik...och DÅ...blir jag...lite konstig! Ja...jag vet.

Hon visade mig ett papper med en massa krav man behövde uppfylla för att få bli blodgivare...och ögonen riktade genast in sig mot punkt 654: "Blivit tatuerad - vänta 6 månader". YES!!! Det här kan jag använda, tänkte jag! Hon kan ju inte gärna be mig klä av mig - det är ju  faktiskt minusgrader! Men så tittade hon på mig som en arg gammal skolfröken (Barbro Götberg!!) och jag blev jätterädd! Hon var inte klar!! Nej, hon trodde nog inte mig! Hjälp!

"Haft ny sexpartner - vänta tre månader" stod det längre ner. Eeeeehh...Okej?!!? HÄR såg jag min chans till överlevnad o klämde ur mig (ja, jag undrar oxå varför!) "Jag är nog alldeles för lösaktig för att bli Blodgivare" följt av ett nervöst fniss...Men allvar?! Varför sa jag så?? Jag blir så stolt över mig själv ibland...när munnen liksom inte har någon som helst koppling med hjärnan. Men jag vill verkligen inte vara med om det här...i en buss...på torget! Varför gör man inte detta inne på sjukhuset? Eller i ett särskilt rum på Apoteket...? Jag fattar inte varför man ska göra detta MITT på Torget! Undrar bara...finns det spermabussar också som kör runt och letar donatorer? "Kom in i värmen och dra en handtralla så bjuder vi på kaffe?!" Varför ser man inte det?!

Och ja...jag vet att jag är ganska ensam om de här känslorna... Uppenbarligen eftersom att det stod en massa människor i kö till bussen. Folk står i kö för att göra detta...my god! (Men ja, YEYH - för att ni finns såklart!) Så ja...där stod de allihop och tittade på mig - "den nytatuerade slampan som inte vill rädda liv!" (såg säkert full ut också i min öppna vinterjacka och magen rakt ut...suck)

//Meekatt.

FÖLJ MIG HÄR TACK!