Bristningar, Mobbning & Familjen!

Man behöver egentligen aldrig fundera över hur man ser ut när man har en 4-åring. En 4-åring berättar det mer än gärna för dig...och för alla andra. Och det är väl en bra sak? Man ska ju vara medveten om sina brister för att kunna åtgärda dem. Men det måste fan finnas gränser?! Jag menar en "Mamma, VAD är det för en bula du har på hakan!?"-kommentar är ju en sak...den klarar jag av även i offentliga sammanhang. Eller en "Titta vad min mamma stora bröst!!"-kommentar på badhuset i omklädningsrummet. Det är okej. Men igår morse...gick hon fan lite långt.

Jag stod i badrummet och plockade ögonbrynen och Alice satt på toaletten brevid mig och filosoferade. Så säger hon "Men mamma!? Vad är det fär streck du har på magen mamma?" Ja, vad fan tror du monsterbebis!? Jag är en TIGER?! Nej, det svarade jag inte...men jag tänkte det. "Ja gumman,
du förstår när man har en bebis i magen så blir ju magen jättestor. Du kommer väl ihåg när Elton låg i mammas mage? Då kan man få såna streck på magen. Huden spricker liksom lite." (Och det hände faktiskt när DU låg där Alice!!) Hon studerade min mage in i minsta detalj och svarade efter en stund "Jaha, usch. Jag ska inte ha bäbisar då!". Okej. Känner mig inte alls ful nu. Tack som fan.

Jag fortsatte med min anti-Juholtbehandling av ögonbrynen och Alice blev klar på toaletten. Hon började greja med sitt hår och gick förbi mig i badrummet. Då ställer hon sig bakom mig, lägger handen på min höft och skriker "MEN HERREGUD MAMMA!! DU HAR JU SPRUCKIT HÄR MED!!!" Skjut mig. Detta ska jag komma ihåg när du fått barn Alice. Jag ignorerade mobbningen och Alice gick ut i hallen. Suck. Ja, jag tog en titt i helvetesgapet (helkroppsspegeln) och jag kan ju erkänna att jag sett vackrare kroppar...men vafan...Sån här é jag! Jag får väl helt enkelt tatuera in ränder på andra hållet med och fejka magrutor..?

Igår kom Freddy hem efter sin 2-dagars kurs och fann hela sin familj sovandes i soffan. Klockan var halv sju på kvällen...haha. Supermorsans energi tog slut där kan man säga. Tur han kom hem igen. Hur skulle det gått annars? Gode gud vad jag behöver en paus ifrån mammalivet och bara få vara Malin. Jag förstår inte var alla får sin energi ifrån? Och all den här jävla ovillkorliga kärleken? Fylls den på hos er andra när ni får ihoptejpade örontops och avklippta Orkidéstänglar?

Ja, jag älskar mina barn...men en PAUS hade varit skönt ibland! EN morgon när man fick vakna ensam, dricka varmt kaffe, ta en dusch utan att någon rycker i dörren eller ligger och skriker efter mig. Få äta frukost utan att mata någon samtidigt, slippa torka bajs mitt i maten, ta på mig skorna och gå ut...utan att det blir ett monsterprojekt med slagsmål om vantar och överdragsbyxor. Bara få sitta och pilla med datorn i lugn och ro utan att få dåligt samvete. Jag har inte ens öppnat min nya iPhone 4! DET är ju inte friskt! Förr hade man ju lagt över sina kontakter och börjat ringa alla "hej-jag-provar-min-nya-telefon-låter-det-bra?!"-samtal i samma stund man fick telefonen! Jag fick ett litet "bryt" i höstas när jag kände att "JAG KOMMER ALDRIG HEMIFRÅN!!" och rymde. Jag kom till Svens Livs i Skummeslöv...sen vände jag. De är ju rätt mysiga i alla fall familjen.



Nu ska jag ta tag i några timmars Affärsjuridik. Yeyh! Jag säger som Dr Rolf (<--det finns två!) i Days of our Lives - "Jag kvävs hellre på en schnitzel". Tror dock inte att min lärare uppskattar den förklaringen när jag uteblir med mitt arbete. Klockan halv fyra ska jag och barnen hämta farmor och åka till Signes Café och försöka motstå de där fantastiska Semlorna med hjortronsylt och vaniljkräm. Yeah Right Malin!?

over and out.

//Meekatt...den blekfeta tigern..?