Jag har kommit till en punkt nu när jag kan välja. Jag kan välja att släppa fram allt det jobbiga och då tar det över hela min existens. Inget annat spelar någon roll och jag bryter ihop totalt. I de stunderna får jag ingen luft. Jag kan inte andas. Mamma fattas mig och det gör fortfarande exakt lika ont. Även fysiskt. Som kramp i bröstet och kramp i halsen... Som om kroppen håller fast vid allt det onda och vägrar släppa fram det...för att jag inte är stark nog än. Snart sju år och exakt samma förtvivlade känsla av att "något blev fel!" Mamma skulle inte dö. Hon skulle vara här...med oss.
Men jag känner i vissa stunder att jag faktiskt kan säga nej. Jag kan stoppa de där känslorna genom att göra något annat. Stänga av. Ignorera. Och det är så förbannat skönt. Det är tiden som gett mig den förmågan. Jag måste det, jag kan inte låta det ta över. Att det blir enklare med tiden är både en lögn och inte. Det gör exakt lika ont. Saknaden är exakt lika stor. Men det kommer mer sällan och jag har lärt mig att stänga av.
Jag måste fokusera på att JAG är mamma. JAG vill ge MINA barn alla de där härliga minnena och sakerna att sakna när jag en dag dör. Jag vill att de ska minnas mig och skratta åt konstiga saker jag gjort eller sagt. Alice och jag pratar om döden ganska ofta och senast bestämde vi vilken himmel jag skulle åka till så att hon säkert valde samma sen. Vi valde den med mycket choklad och kattungar som aldrig blev stora. Fy FAN vilken bra himmel! Måtte det finnas vin där med.
Mamma valde nog den där det spelas Ulf Lundell...och där det finns snygga karlar och alla har sovmorgon varje dag.
over and out.
//Meekatt...
Såå vackert skrivet och beskrivet <3
SvaraRaderaDet är just precis så enkelt. Och så jävla svårt.
Smart att välja himmel. Jag tror det är precis så man gör sina barn trygga, att välja himmel. Det finns föräldrar som lovar sina barn att inte dö, det är inte smart.
SvaraRaderaMan måste släppa taget till sist. Och det går inte förrän man är redo. Det betyder inte att man älskar mindre eller saknar mindre, bara att man har lärt sig att leva utan personen i sitt liv. Min syster dog, väldigt plötsligt och helt out of the left field, för snart 9 år sedan. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, men numera är det lättare att skratta åt allt kul vi har haft tillsammans än att fokusera på sorgen över allt jag förlorade när hon gick bort. Jag älskar henne så att hjärtat värker och jag hade givit allt jag har för att få tillbaka henne, men det går inte. Och det går ju inte att säga att jag är "okej" med det, men kanske att jag har accepterat att hon är förlorad. Jag är glad att jag har mina minnen av henne, då är hon inte helt borta.
SvaraRaderaJag tycker att det är helt rätt av dig att fokusera på det som är bra och att känna att du måste vara ledsen på stranden. Det handlar ju inte om att du inte längre saknar och älskar och förtvivlar, det handlar bara om att du sätter dig själv först - vilket du måste för att kunna läka. Din mor skulle aldrig någonsin vara ledsen på dig för att du väljer att fira Mors Dag med din familj som älskar dig - du hade henne säkert i tankarna hela dagen ändå, inte sant?
Jag klarar inte ens av att tänka tanken på att min mor och far en dag kommer att vara borta. Det går inte. Jag har redan förlorat en syster, jag kan inte klara att förlora en till. Men samtidigt så klarar man det nog ändå. Livet går vidare. Och inombords värker man tills man knappt har någon känsel. Och sedan, 10 år senare, så har man gått vidare och accepterat livet utan den där personen. (men för guds skull låt dem leva för alltid)
Sorry, ingen vidare röd tråd i detta. Jag ville mest poängtera att jag tycker att du gjort helt rätt. Kram på dig, Meekatt.
Åååå.... Känns jobbigt att läsa att det fortfarande gör så ont efter dessa år... Det har gått två veckor sen min pappa dog efter att i oktober diagnostiserats med hjärntumör-den-värsta-sorten. Det gör ont, så ont! Alla år vi inte fick, han skulle fylla 59 på lördag... Jag hade hoppats det skulle sluta göra så ont men såklart att jag alltid alltid kommer sakna honom, men att det onda liksom skulle försvinna liiite iaf...
SvaraRaderaFint att du och Alice valt himmel! ♡
Och det där att lägga blommor i vattnet! Gud så fint! Det ska jag göra på pappas födelsedag, han älskade att vara på sjön och jobbade där när jag var liten som yrkesfiskare!
Kram till dig!
Jag bara måste svara dig, Theresa. Min pappa dog också strax innan han skulle fylla 59 (ca en månad innan). Han dog av en stroke, knall fall i princip. Jag skulle fylla 20 det året, i år blir jag 38. Just nu, när jag sitter och skriver detta, kommer tårarna igen. De kommer ofta när jag tänker på min fina pappa. Han fick aldrig träffa sina barnbarn, idag har han 3 stycken varav ett är min underbara dotter som är 2 år. Han hade älskat sina fina barnbarn. Min dotter har ingen morfar men hon har en farfar som hon älskar jättemycket.
RaderaVad jag ville säga dig är att det kommer förmodligen inte att gå över, den där saknaden. Men man lär sig att leva med den. Och det onda försvinner liiiite, men det kommer alltid att finnas ett hål i ens hjärta. Till slut kan man faktiskt tänka tillbaka på gamla minnen med ett leende på läpparna.
Kram <3
Åh så fint skrivet <3
SvaraRaderaJag känner med dig. Så fint inlägg.
SvaraRaderaVet du, det kommer alltid göra ont tyvärr. Jag förlorade min pappa när jag var 10 år i cancer, jag har saknat honom hela mitt liv och saknat att jag inte fick lära känna honom som vuxen. Sen kom smällen år 2005, min mamma fick lungcancer, den sorten som man kan få när man inte rökt, så orättvist!! Strax före jul 2006 förlorade jag henne. Jag saknar henne varje dag, brukade ringa henne varje dag och fortfarande kan jag tänka, det där måste jag fråga mamma. Jag förstår din sorg men vi måste också tänka på dem vi har runt omkring oss, de om finns här och nu. Du gjorde helt rätt på Mors dag. Tack för en härlig blogg. kram Martina
SvaraRadera