Hej kroppen - Fy fan vad BRA du är!

Januari 2014. Instagram fylls av bilder på vältränade kroppar, dåligt samvete och hashtaggar som ger oss om möjligt ännu sämre självbild än vad vi redan har. Smala kroppar. Vältränade kroppar. Magrutor. Biceps. Närbilder av displayen på löpbandet. Nyårslöften och inlägg om "kolla så FUL och TJOCK jag var för 6 månader sedan!" Hm. Jag är kanske dum - men jag älskar min kropp! Det är ju inte kroppens fel att den är tjock. Tänk så jävla BRA den är!? Jag är så stolt och imponerad över allt som kvinnokroppen faktiskt kan. Det får vi inte glömma bort i all vikt- och träningshets. ♥

Ställer mig framför spegeln nästan naken och synar mig själv ifrån topp till tå. Jag har ju lärt mig att det är bättre att göra sånt hemma än i en hiss på ett hotell på Kanarieöarna som senare visar sig vara kameraövervakad. Vi är så snabba på att döma oss själva. Anmärka på allt som är fel och glömma bort allt det där som är fantastiskt. För ja, visst fan är jag tjock, brösten är "långa" som Alice säger och bristningarna på magen är inte direkt diskreta. Men hallå! Det här är ju JAG! Min kropp...min historia...och mitt skal. Sån här é jag!

Jag börjar uppifrån och synar. Håret. Ja, det var ju kanske inte så jävla snyggt idag. Utväxten behöver fixas och frisyren är lite halvtråkig och behöver klippas. Men yeyh för att jag har hår, för att det växer snabbt och för att det är ganska tjockt. Ett knullrufs skulle pigga upp mitt annars raka och tråkiga hår men jag lärde mig inse värdet i att faktiskt ha hår när mamma var sjuk och tappade sitt. Tårar...och tappade strån. Värdighet...och stolthet som krossades och ett utseende som skrek "JAG ÄR SJUK!! KOLLA!!". Så ja, fett hår, slitet hår, tråkig färg. Skit samma. Sån här é jag.

Ansiktet. Nya rynkor har kommit. Jag minns när jag var liten och smög in i badrumsskåpet och "lånade" av mammas "anti-skrynk-kräm" och tänkte att om jag tar lite redan när jag är sex år så blir jag aldrig skrynklig. Det hjälpte fan inte. Men de där nya rynkorna precis under ögonen. Jag vet varför de har kommit. De har kommit som ett bevis på sömnlösa nätter som istället spenderats med en liten Elton. Kramar, kli på ryggen, sagor om läskiga tigrar och lejon som äter spagetti och om bajskorvar som kan prata. Mycket roligare och mysigare än sömn och fast jag ibland svurit och skällt över sömnbrist så är de där rynkorna ett tecken på vår kärlek till varandra.

Kinderna. Ja, de är ju inte direkt några kindben som stör dynamiken i det här ansiktet, haha. God mat. Njutning. Choklad. Kladdkakor bakade med en 5-åring som stolt knäckt äggen själv utan att tappa skal i smeten. Gottegrisen i mig syns tydligt. Sån här é jag. Men när jag skrattar ler hela ansiktet. Alice säger att "kinderna skrattar så att det blir hål i dem". Tack kroppen för att jag kan skratta. Och för att det syns att jag är glad. Fan vad bra du är.

Dubbelhaka. Ja, den kom ju inte som ett tecken på mitt slit på gymmet direkt. Men den är där. Om jag vill kan jag jobba bort den. Det är okej. När mamma var sjuk och började tappa aptiten sa hon "Om man inte ens kan njuta av god mat längre är det inte kul att leva!" Sondmatning. Hunger. Illamående. Tårar. Min kropp fungerar fenomenalt bra! Den blir tjock när jag äter för mycket och den blir mindre tjock när jag äter mindre. Heja kroppen. Jag ska bli mer rädd om dig.

Axlarna. De ömmar ibland. Jag sitter fel med datorn - oftast i soffan med laptopen i knät. Idiotiskt. Jag måste sluta med det och istället träna upp musklerna lite så att jag kan bära Elton på axlarna lite längre stunder. Ifrån mina axlar ser han världen. Jag ska även lära honom att inte hålla för mina ögon när han sitter där. Jag har vänner som har ständig värk i kroppen. Jag har inte det. Tack kroppen. Fan vad bra du är!

Brösten. Här skrattar jag lite. Alice är alltid snabb på att skratta åt mina "långa bröst". Hon var inte mer än två-tre år när hon upptäckte fenomenet "Mamma har jättelånga bröst!". Och ja, bröstvårtorna har visserligen sjunkit ett par (<--10!?) cm sen gymnasiet. Men vafan! Med en bra bh kan jag nästan få upp dem i originalläge igen! Och ja, det är lite bristningar där med. Tyngdlagen ni vet. Men HALLÅ!? De har ju hängt med mig i jättemånga år! Jag föddes för fan med c-kupa och det är inte logiskt att de är TV-snygga hela livet. Däremot är de förbannat BRA! De har hängt med mig på fest, snusk, viktuppgångar, viktnedgångar, graviditeter, amningar och månader av misshandel med bröstpump. De har hoppat runt i sportbehåar, suttit fastgjutna i obekväma "snygg-behåar", hängt och slängt i sin frihet och delats upp i fyra delar i riktigt kassa behåar. Och de hänger kvar fortfarande! Heja brösten. En fröken på Eltons förskola har bröstcancer. Rädsla. Panik. Livet. Kärlek. Kamp. Mina bröst må vara långa men fy fan vad bra de är! Tack kroppen.

Armarna. Ja, det må vara lite tantvarning på mina sladdriga överarmar och lite väl många fula ärr efter diverse konstigheter som coola brännmärken med cigaretter i tonåren, uttag av P-stavar, skärskador och annat. Men JÄVLAR vad bra de fungerar. Jag kan lyfta båda barnen samtidigt! Så stark är jag. Jag kan bära en ledsen tös hela vägen hem och jag kan samtidigt bära två fulla kassar med mat ifrån Ica Maxi. Jag kan lyfta upp en 2-åring i luften och leka flygplan och jag kan snurra honom runt runt tills han tjuter av lycka. Tack kroppen. Jag ska bli snällare mot dig och träna armarna så att de kan snurra runt Freddy när han blivit en hopkrymt liten 99-åring! Wiiiih!

Händerna. Vigselringen har jag inte använt på flera år och naglarna är allt annat än snygga efter misshandel med akrylnaglar och annat trams. Lite grabbhänder. Men vafan! TACK kroppen för mina händer som möjliggör för mig att leva min dröm. Att få skriva. Timme efter timme - dag efter dag - år efter år. När jag inte skrivit på några timmar får jag nästan kli i fingrarna. Händerna skriver av sig själv ibland och när jag läser igenom texterna tänker jag "var fan kom det ifrån?!". Känslan. Känslan av att få stryka Alice hår när hon somnat. Eller att få hålla om Eltons kalla fot när han kryper ner i mitten av dubbelsängen. Glädjen i att få kittla barnen tills de tjuter och att få ta på dem jag älskar mest. Att få borra ner handen i Agges varma mjuka päls. Att få forma en snöboll och kasta den på Freddy. Att få skicka ett sms till någon jag saknar och att få klappa händerna när Alice stolt uppträder i fula kläder till kass musik. Tack kroppen för mina händer. Jag ska bli snällare mot dig.

Magen. Tigermagen. Grrrr? Viktuppgång. Viktnedgång. Graviditeter. Förlossningar. En jävla massa Geisha och Semlor. Små perioder av träning och bra kost. Längre perioder av sämre kost. Heja kroppen. Jag ska bli mer rädd om dig. Ränderna som var min stora skräck när jag var 15 är finns nu som en påminnelse. Livet. Barnen. Kärlek så stor att hjärtat slår trippla slag. Två små människor...de bästa i livet. De skapades, levde och utvecklades i min kropp. HEJA KROPPEN! Fy FAN vad du är bra! Att just jag föddes med gåvan och förmågan att få bära livet inom mig. Overkligt. Obeskrivbart. Fantastiskt. Jag ska tacka dig genom att bli mer rädd om dig. Ränderna ler jag åt. Som en tigerhona skyddar jag mina barn och en tigerhona möter jag stolt i spegeln varje dag. Livet! Tack!

Trosorna. HÄR behöver jag fan skärpa mig. Vad hände? När gick jag ifrån obekväma string till trosor fulare än mormor Biggans köksgardiner? Kroppsdelen innanför de fula trosorna har jag dock mycket att tacka för. Kalla den vad ni vill men JÄVLAR vad bra den är! Underliv, fitta, mus, tjolahoppsan, framstjärt (<--haha), slida, gump, snäcka? Livet. Njutning. Sex. Förlossningar. Två barn har passerat och massakerat - men trots det fungerar du alldeles fantastiskt bra...så när som på en viss olycksrisk vid akuta och hysteriska nysningar där jag glömmer att korsa benen. Men vafan. Heja kroppen. Jag ska köpa snyggare trosor.

Benen. Ja, de må vara lite gropiga och låren kanske är lite väl nära vänner men fy fan vad bra ni är! Det är ni som tar mig fram när barnen springer iväg ut på gatan och det är ni som bär upp resten av den här kroppen. Vadmusklerna beror kanske mer på min något överdrivna kroppstyngd än på träning men hey - de finns där. När mamma var sjuk bar inte benen henne till slut. Jag ska bli mer rädd om er och även om låren kommer att sakna varandra efter ett par månaders träning så tror jag att benen kommer tacka mig. Heja kroppen. Fy FAN vad bra du är!

Fötterna. Att Kalle Anka är min riktiga pappa vet alla som sett mig prova skor. Det går inte. Det finns inte skor till mina breda fötter och jag var antagligen ämnad att leva i ett barfotaland. Men vafan! Vem behöver finskor och stövlar när det finns Converse och tåringar? Fötterna tar mig ifrån plats till plats och trots oräkneliga skoskav och nypåfunna könsord är jag tacksam att ni finns. Tack kroppen. Fy fan vad bra du är!

over and out.

//Meekatt...