Varför är det alltid så? Jag vänder ut och in på mig själv för att få ungen att äta...men när PAPPA lagar köttfärssås då blir det ett Hallefuckinglujahmoment utan dess like i köket? Samma sak som när man är ensam hemma med barnen och kämpar en hel eftermiddag med att hålla ordning i hemmet, underhålla barnen, laga mat till en hungrig familj samtidigt som man leker Bockarna Bruse med ungsluckan. Till slut brister det och någon gråter av hunger och en annan för att ungen var varm...typ. Själv är man i upplösningstillstånd och räknar sekunder. Men när dörren öppnas och den andra föräldern kommer hem - då är det som om självaste Lisebergskaninen står i hallen. "PAPPAAAAAA! JIPPIE!!" och alla är glada!? Ja, men tack för idag ungar. Mamma går ut i garaget och djupandas och dricker vin nu då?
over and out.
//Meekatt...
Känner igen mig. Tar hand om allt som har med mat här hemma, är den som tröstar och tar hand om alla som är sjuka. Men när PAPPA kommer hem så är det som messias kommit. Skulle jag vara iväg och jobba och jag kommer hem är det ingen som kommer springande och kramar mig utan jag hör bara ett. vad blir det till middag följt av ah nej inte det.
SvaraRaderaJAG FÖLJER MED TILL GARAGET, har bag in boxen under armen o onepicen på, on my way babe!!
SvaraRaderaKänner igen "vin+garaget=sant-känslan" Bag in boxen på ett lågt bord, madrass på golvet. Bara att gapa och trycka på pipen!
SvaraRaderaHahhha! Så sant! :D Anna
SvaraRaderaDet undrar jag med, varför det alltid är. Jag kan ägna en hel dag åt underhållning här hemma, med bristande resultat. Men så fort pappa kliver in genom dörren är allt plötsligt roligt. Varför?!
SvaraRaderaHa ha! Sjukt otacksamt! Men där har du ju en möjlig lösning på matproblemet. Låtsas i fortsättningen att du lagar all mat enligt pappas recept så får väl han ta eventuella hyllningar och klagomål.
SvaraRadera