För sån é hon! ♥

Idag fyller min farmor 90 år. Nittio år. Och hon är pigg, frisk och glad. Tack för det. Tack för att jag får ha min farmor i livet och för att hon har fått vara och är en stor förebild för mig i livet. Livet har inte varit så enkelt för min farmor. Jag ser henne som en stark, rolig och arbetsam kvinna med en lång och tuff historia. Älskad. Uppskattad. GRYM på att baka pepparkakor och "julagubbar" och en sån där kvinna som kan gapskratta. Det är det minsann inte alla som kan eller vågar. Hon kan det. Jätteliten till växten men STOR i sin personlighet. Hon brukar skoja och säga att jag borde bli präst. Jag skulle bli en jävligt bra präst. Förutom det där med alla svordomar...och den där detaljen att jag inte tror på Gud. Men annars!

Livet. Som mamma till två små pojkar blev hon ensam. Hennes man (min farfar Birger) dog under en operation. Farmor blev ensam. Utan pengar. Allmosor ifrån byns invånare blev räddningen och än idag återgäldar hon det genom sin godhet och sitt härliga leende. Jag minns att jag som liten åkte med henne runt i bilen när hon var "hemsamarit" och åkte hem och hjälpte gamla människor med olika saker. Hon hade hårda karameller i en plåtask i handskfacket och nådde knappt över ratten. Arbetet i kyrkan. Konfirmationsläger, barntimmar, tusentals utdelade psalmböcker och de vackraste tårtorna på alla barnbarnens kalas. Arbete och kämpande. Inte de där varma kramarna kanske...men så mycket klokhet och glädje. På julafton kunde hon aldrig komma till oss när vi var små. Hon skulle nämligen vara Tomte hemma i lilla Äsperöd och hade ett par familjer som hon alltid gick till. Löjligt kunde jag tänka när jag var liten. Men sen faller bitarna på plats. Farmor är en sån som ger när hon kan...för att hon fick...när hon behövde. Hon arbetade tills hon var en bra bit över 80 och skrattar gott åt att hon gick i pension ungefär samtidigt som sin son.

En gång för några år sedan när hon hade trillat och ambulansen hämtade henne bad hon dem köra försiktigt på parkeringen så att de inte skulle köra på hennes bil. Lite smått chockade frågade de "Kör du bil?" och farmor svarade "Ja, men bara till jobbet!" Det är min farmor det. Hon kan själv. Stark och envis. Livets hårda skola har gjort henne sån. Men den har också gett henne 9 barnbarn och en massa barnbarnsbarn som har fått och får ta del av den glädje hon sprider. Aldrig bitter. Aldrig gnällig. Tårtor med mandariner, perfekt spritsad grädde och romerska bågar som dekoration. Alla födelsedagar. Alla foton. Fina vita tårtlådor med gula snören som transporterats långt i bilen och som stolt packats upp och bjudits på. Tack för alla goda tårtor.

När farmor var 73 år gammal åkte hon till USA och var med när min kusin tog examen i Florida. Första utlandsresan (förutom ett par Danmarksturer). I resväskan hade hon mandariner, romerska bågar, marsipan och ingredienser till tårtbottnar.

Tack för att min farmor får fylla 90 år! I nästa vecka ska jag åka ner med en god middag och ett par flaskor vin med skruvkork. Hon är tröttare nu. Jag vet det. 90 år. Wow! Vi kommer sitta vid hennes lilla köksbord och skratta gott, hon kommer plocka fram jättegamla leksaker till barnen och visa Alice alla fina saker hon har i bokhyllan i finrummet. De där fjärilarna i glasramar som jag tittat imponerat på i över 30 år. Sen kommer hon vinka glatt när vi åker och ta sig ett glas rött på kvällen. För sån é hon! ♥

over and out.

//Meekatt...