Ett gästinlägg! ♥

Jag får ofta frågan om man får gästblogga hos mig och jag är tråkig och säger nästan alltid nej, haha. Jag tänker lite såhär: Ingen bryr sig om vad jag har på mig eller vad jag åt till lunch så varför skulle det vara intressant att veta sån skit om någon annan? Men ibland så kommer det en historia som känns viktig att dela...som berör och som kan vara till hjälp för många andra där ute. Sandra berättar om sin Förlossningsdepression:

 

Jag hoppas att mitt inlägg kan hjälpa kvinnor som hamnat i samma situation som jag var, veta att det finns hjälp att få, att inte skämmas för sina känslor, att man inte är ensam... Det här är min historia.

Förlossningsdepression – skamligt och fult?

Testet visade ett plus… Var det verkligen sant? Skulle vi äntligen bli föräldrar?! Efter att ha kämpat i över två år, lämnat in prover som inte visade att något var fel, hade det ändå äntligen inträffat! Vi skulle få ett barn!
Hela graviditeten gick jag som i ett lyckorus.  Jag mådde riktigt bra och visade stolt upp min växande mage. Den beräknade förlossningen var satt till den 26 januari 2006 och den julen, ca en månad innan, minns jag att jag tänkte ”Nästa jul är vi tre!”
Efter nyår gick jag på täta kontroller. Det var då man upptäckte att barnet inte hade vänt sig. Överhuvudtaget rörde sig barnet ganska lite, men man trodde att fostret var stort och jag har ju en liten kropp och utrymmet var begränsat. Pga detta valde man, om jag inte absolut ville, att inte göra något vändningsförsök, då det var minimala chanser att det skulle lyckas. Jag hade hört av andra att det är en rätt så jobbig procedur, så jag valde att avstå. Förlossningen skulle istället bli genom ett planerat kejsarsnitt den 17 januari.

Jag minns så väl den dagen….. Hur jag och mannen blev inskrivna, hur vi fick våra operationskläder, hur jag helt surrealistiskt sa till mannen ”Om tio minuter är vi föräldrar”. Hade inte haft någon tillstymmelse till värkar och jag tror verkligen att det finns en anledning till att förlossningsförloppet i normala fall tar tid. Kroppen, och framförallt hjärnan, förbereder sig!
Jag var inte förberedd…… Mitt under operationen började jag att känna smärta! Det skulle man väl inte göra?! Jag sa att jag hade ont, men de trodde först inte på mig! När jag fortsatte säga att det gjorde ont, slutade man en stund och gav mig mer smärtlindring. När Fanny lyftes ut, var det ingen som höll upp henne, talade om vad det blivit för kön eller om hon mådde bra! Man lade henne på ett bord och gjorde i ordning henne, utanför mitt synfält. Minns att jag frågade både mannen och sköterskorna ”Vad blev det, är allt ok?” Inte heller för min man sa man något, han svarade ”Jag tror det blev en flicka!” Efter vad jag tyckte var en evighet, kom de äntligen med henne. Sköterskan lade henne rakt över min hals och eftersom jag låg med armarna rakt ut, full med nålar och slangar, kunde jag inte flytta henne! Hon skrek högt, rakt in i örat och jag kände att jag fick svårt att andas! Till slut märkte nog sköterskan mitt obehag och flyttade på henne. Mannen fick Fanny i famnen och jag hamnade på uppvak.

Tiden på BB var fruktansvärd och jag har faktiskt vissa minnesluckor från den här tiden. Smärtan från snittet var hemsk och jag hade otroligt svårt att röra mig. Jag kämpade med amningen, men Fanny släppte ideligen bröstet och bara skrek. Man fick ge henne ersättning med kopp för att hon skulle få i sig något. Jag tyckte att hon andades lite tungt och en läkare kom och tittade på henne. Det bestämdes att hon skulle skrivas in på neonatalavdelningen. Första natten tillbringade hon där, men blev utskriven dagen efter. Hon hade haft vatten kvar i lungorna, något som tydligen inte är helt ovanligt vid kejsarsnitt. Dagen efter förlossningen kom en sköterska in och sa lite skamset att det möjligtvis skett en förväxling….. Fanny blev godkänd på läkarkontrollen, men man hade fått en tid uppsatt på ortopedmottagningen då man misstänkte höftledsluxation! För säkerhets skull var det bäst att vi gick dit och kollade upp Fanny en gång till…. Mannen körde mig i rullstol genom kulvertarna och Fanny sov i min famn. Minns att jag bara ville att allt skulle vara över, att allt skulle vara så underbart som jag hört att det skulle vara.

Mycket riktigt hade Fanny höftledsluxation och fick en slags hängselbyxa som kallades Frejkakudde. Den gjorde att hon låg med benen som en groda. Den skulle hon ha dygnet runt i 6 veckor. Jag som redan innan led av enorm smärta efter snittet, kunde nu knappt ha henne i famnen utan att skrika av smärta eftersom hon blev så otymplig. Jag pallade upp mig med kuddar och lade massor av kuddar i knät och fortsatte försöka amma. Det gick ännu sämre nu. Jag har en flashback från ett sådant tillfälle då Fanny plötsligt gör ett andningsuppehåll. Jag blev totalt livrädd och mer eller mindre kastade henne till mannen och skrek ”Hon andas inte, hon andas inte!” Strax därefter får jag min första panikattack någonsin. Hur jag än försökte andas fick jag ingen luft! Vid det här tillfället var det en sköterska med i rummet, men hon reagerade inte!

Den natten sov jag inte mycket. Sköterskorna hade tagit med sig en skrikande Fanny ut så att vi skulle få sova en stund. Jag minns att jag grät där i mörkret och beslutade att nu fick det vara nog. Jag ville lägga ner amningen. Som tur var behövde jag aldrig strida för mitt beslut, utan sköterskorna accepterade direkt, gav oss flaskor och instruerade oss hur mycket hon skulle ha.
Det var dags att åka hem. Jag ville bara hem och kommer skamset ihåg hur jag ville lämna Fanny kvar…. Hur skulle detta gå hemma? Hade fortfarande otroligt ont och vi tog oss nätt och jämnt hem till Donsö.

Väl hemma kom ändå ett lugn över mig. Mannen hade sedan långt tillbaka planerat att vara hemma med mig första månaden och det kändes tryggt. Han tog Fanny i princip hela tiden, det gjorde så ont att ha henne i famnen med Frejkakudden! Men jag intalade mig att fyra veckor var låång tid att läka på. När Fanny var två veckor gammal fick hon en jobbig förkylning. Till slut fick vi inte i henne något alls, hon bara kräktes direkt. När hon vid ett tillfälle tuppade av och inte var kontaktbar, ringde vi ambulans. In till Östra sjukhuset bar det, där hon fick adrenalin. Sjukhuspersonalen ville se att hon fick behålla något innan de skickade hem oss, men när hon kräktes även på akuten, beslöt man att lägga in henne. Vi fick ett rum vid fem-tiden på morgonen och fick veta att bara en av oss fick stanna. Jag blev panikslagen! Hur skulle jag kunna stanna ensam med Fanny?! H lugnade mig och sa att han såklart skulle stanna. Men mina känslor brann! Vilken dålig mamma personalen måste tycka jag var som lämnade mannen med den två veckor gamla dottern? Det löste sig så att båda fick stanna eftersom inga båtar gick som kunde ta oss hem så tidigt på morgonen. Dagen efter var Fanny mycket bättre och vi kunde åka hem.

Tiden gick oerhört fort och de fyra veckorna var nästan till ända. Min smärta var fortfarande inte bättre och jag fick komma på en extrakontroll. Man kunde inte förstå varför jag fortfarande hade så ont! Sista BVC-besöket innan mannen skulle börja jobba igen, bröt jag ihop fullständigt och fick min andra panikattack! Sköterskan blev lite chockad, men lugnade mig med att jag naturligtvis skulle bli sjukskriven och att mannen skulle fortsätta vara hemma.

Sedan började en lååång väg tillbaka till livet. Allt var nattsvart. Jag ångrade att jag skaffat barn, jag klandrade Fanny i mina tankar, tyckte att det var hennes fel att jag mådde så dåligt. Samtidigt älskade jag henne över allt på jorden! Mina känslor var ett enda virrvarr. Det gick så långt att jag började bli rädd för att vara ensam med henne. Mannen kunde inte ens åka och handla mat, jag fick fullständig panik! Jag mådde som allra bäst när jag var ute och promenerade. Jag gick långt varje dag, men ångesten tog ett järngrepp om mig så fort jag tog i dörren. Alla jag mötte gratulerade och sa ”Visst är det mysigt och underbart!” Jag mådde så dåligt att jag varken kunde eller ville dölja min situation, så jag svarade ärligt att ”Nej, jag mår inte så bra faktiskt”. Många blev lite chockade och ställda, men titt som tätt var det faktiskt människor som svarade att de inte heller hade mått så bra, men inte hade visat det.

Min läkare var underbar, lyssnade och gav mig medicin. Gick också regelbundet hos en psykolog. Han var fantastisk och var precis vad jag behövde! Han förklarade för mig vad som fysiskt pågick i min kropp och i min hjärna, fick mig att inse att jag faktiskt inte var knäpp utan skulle ta mig ur det här. Ångesten var fruktansvärd! Jag har nog aldrig gråtit så mycket som under den här tiden. Vaknade på nätterna med hallucinationer, hörde Fanny skrika när hon i själva verket sov gott.
Vid varje matningstillfälle kom ångesten som ett brev med posten, trots att det var H som matade. Skulle hon ta flaskan, skulle hon få i sig tillräckligt?

H var ensamstående förälder i ca 8 månader innan jag kände mig stark nog att vara hemma med henne ensam. I början av september 2006 började H arbeta heltid igen. Jag hade ett stort socialt skyddsnät med min mamma och flera riktigt nära vänner som också var föräldralediga, och jag kan idag säga att det var dem som räddade mig. De var ett otroligt stöd genom hela föräldraledigheten och jag visste att de bara var ett samtal bort. De dömde mig aldrig och jag var ofta hos dem och fikade utan Fanny. H var också helt fantastisk som roddade hela situationen. Han blev ju också förälder för första gången och gjorde ju dessutom allt själv. Matning, badning, blöjbyten, allt tog han ansvar för, med mig i bakgrunden. Sakta men säkert började jag må bättre och lagom till Fannys ettårsdag njöt jag faktiskt ibland av att vara ensam tillsammans med henne. Hon var, och är, ett underbart barn! Alltid glad och väldigt lätt att vara med! I takt med att hon blev äldre blev allt lättare!

Det tog lång tid innan vi ens funderade på ett syskon och länge trodde vi att det bara skulle vara vi tre. Jag ville definitivt inte vara med om samma upplevelse igen. I början av 2010 blev jag gravid igen, Fanny hade precis fyllt fyra år. Och för första gången sedan hon föddes, kände jag att jag ville ha revansch, att jag också ville få uppleva att bebistiden kunde vara mysig och underbar!
I oktober 2010 föddes Nova under dramatiska omständigheter, det blev ett akut kejsarsnitt. Personalen hade full koll på min förra hemska BB-tid och allt var mycket bättre denna gången. Jag fick en morfinpump och hade inte lika ont efteråt. Dock fick Nova en infektion direkt efter födseln och fick tillbringa första natten på neonatal, precis som Fanny. Där var hon inskriven en hel vecka, tills infektionen lagt sig. Allt var som upplagt för en ny depression, dessutom är det statistiskt sett större risk att få det igen om man haft det tidigare. Och visst blev jag dålig igen, men inte alls lika allvarligt den här gången. Nu kände jag igen symtomen och sökte hjälp i tid! H fick vara hemma några månader även denna gång medan jag var sjukskriven.

Jag har ofta funderat på varför det blev som det blev, varför jag blev så sjuk. Hade aldrig haft några tendenser till depressioner tidigare. Men jag har i efterhand förstått att hela upplevelsen från början till slut bidragit till att det blev så allvarligt. Kejsarsnittet, den fasansfulla tiden på BB, där man förövrigt skulle reagerat redan då, Fanny som hamnade på neonatal första natten, smärtan efter snittet, Fannys höftledsluxation, inläggningen på Östra för Fannys förkylning etc etc.
Att skämmas för sina känslor och sina tankar, att inte känna denna himlastormande lycka över att ha blivit mamma, att inte känna gränslös kärlek till sitt barn från första stund. Allt detta är så belagt med skuld och såå många kvinnor lider i det tysta. Man ler, säger att allt är bra, när man i själva verket bara vill skrika eller fly!

Till alla er som känner så här:
Sök hjälp! Var inte stolta och lid i det tysta! Det finns hjälp att få, man ska inte behöva må dåligt och göra det i ensamhet! Var öppen med hur du mår, säkert är det fler än du, kanske närmare än du tror, som mår likadant! Om en öppnar sig och berättar vågar andra också göra det! Tro inte för ett ögonblick att det är dig det är fel på! Förlossningsdepression är en sjukdom som går att behandla! Den varar inte för evigt, även om det känns så just där och då! Du är ingen dålig mamma och barnet tar inte skada! Ju fortare du söker hjälp, ju fortare blir du frisk.

Kram

/Sandra
www.ettlivvidhavet.se