Fokusering, Trygghet & Saknad.

Åh, reklam för Jul på Liseberg på TV! Vi MÅSTE ju åka dit innan vi åker till solen. Det här med att "skippa julen" funkar lite halvbra för mig. Freddy envisas med att påpeka att vi reser ISTÄLLET FÖR att lägga en massa onödiga pengar på julfix hemma. Man kan inte få båda delar. Och ja, jag börjar ju foga mig nu. Idag lät jag faktiskt bli att köpa två jättefina onödiga julstjärnor ifrån watt & VEKE! Heja mig! Jag fokuserade HELT på vår resa och köpte solbrillor för asasnygga 600 kronor istället! För sån é jag! Resan i fokus! Heja mig?! ;)
 

Det är oroligheter på Eltons dagis...och därmed också i mitt mammahjärta. Det är ju så viktigt det där med dagis och personalen. Barnens trygghet. MIN TRYGGHET. Elton är bara två år och hans trygghet vilar i händerna på en ganska liten skara människor. Mamma, pappa och Alice. Farmor. Och så våra fantastiska fröknar på Junibacken. Där lämnar vi det bästa vi har varje dag. En utav våra underbara fröknar har blivit sjuk och är hemma en längre tid. Detta kom som en käftsmäll för någon vecka sedan. Människor man tycker så mycket om. Jag är ju sån...som tycker väldigt mycket om...eller inte alls. Dagispersonalen är bland det viktigaste vi har. Det är de som torkar tårarna på vår älskade Elton när vi inte kan. Plåstrar om. Kramar. Berömmer.

Igår fick jag reda på att en utav våra andra guldklimpar slutat. Pang. Jag rasar lite inombords. För mig blir det så. För det är min och vår trygghet. Jag har gått från att vara hemma jättemycket med barnen till att nu jobba långa dagar. Allt är planerat in i minsta detalj och när något faller så rasar jag lite. Just då känner jag som allra mest...att jag inte har någon backup. Jag har inte mamma. Och istället för att bli ledsen så blir jag arg...och skäller på Therese på jobbet, mailar till Förskolechefen och kräver förklaringar och åtgärder och stressar upp mig tills jag mår illa.

Therese är van vid mig och tar förhoppningsvis inte så illa vid sig. Förskolechefen lämnar diplomatiska svar utan egentliga svar och jag får lite panik över att inte ha koll på läget. Jag vill bara sätta mig i bilen och köra och hämta fröknarna och stoppa tillbaka dem på dagis. Och sen hämta mamma med och skicka in henne i sitt fina gula hus på Cirkelvägen 4. Trygghet. Jag inser ju att detta är något psykologiskt jävla  trams som har med min känsla för avsked att göra...men just nu blir jag bara arg på allt. Blir jag ledsen nu så känns det som att det aldrig tar stopp igen. Så ja, bit ihop...
 
Det blir bra. Personalen som är kvar är våra vardagshjältar och de kommer få ihop det såklart. Men just idag...känns det skit.

over and out.

//Meekatt...