Att vara den som går...

Jag tänker ofta på det där. På att det gör så förbannat ont att bli lämnad kvar med sorgen. Och på hur fruktansvärt jävla ont det måste göra att vara den som lämnar. Vi är kvar här...vi klarar oss. Vi överlever och vi går vidare även om det många gånger känns totalt omöjligt att ens sätta ner fötterna i golvet på morgonen...så gör vi ju det. Vi klarar oss. Det gör ont och det känns som att man blivit lurad på allt man någonsin har trott på...men vi klarar ju oss. 

Att lämna...är att aldrig få veta. Ni får aldrig veta att vi klarade oss...och det gör ont i mitt hjärta. Att mamma inte vet att det är ganska okej här...trots att hon inte finns. Att jag ibland saknar henne så att det gör ont att andas - men att jag ibland skrattar så att jag kissar på mig. Jag vill att hon ska veta det. Att vi klarar oss. Att det var fruktansvärt och att livet aldrig blir sig likt igen - men att det vissa dagar är fantastiskt jävla gött att leva. För det är det ju! Och minnena - de bra minnena - är som sockervadd runt hjärtat...som gör små stunder stora. När man står där i köket med mammas stekspade och gör köttfärssås så blir den alltid godare och man ler lite varje gång man tar fram den ur lådan. Hur många människor ler över en stekspade?! Jag gör det. För att den var din. Det är okej. Jag klarar det. 

Att sakna gör obeskrivligt ont. Men att minnas är skönt och mysigt. Det där året var det värsta året i mitt liv. Men jag fick någonting som många andra inte får. Jag fick känna hur otroligt viktig du var för mig. Och jag fick känna hur otroligt viktig jag var för dig. För utan varandra - hade vi inte klarat det där. Många går igenom en hel livstid utan att stanna upp och känna efter hur viktiga människor i deras närhet egentligen är. Jag fick känna det. Och jag fick uppleva det. Även om tiden gick åt till en massa jobbiga undersökningar, behandlingar, nätter på sjukhus, operationer och tårar i oändlighet - så stannade livet upp och visade vad som var meningen. Jag vet det nu och det är jag tacksam för. För det går ju inte att ändra tillbaka. Jag är här nu. Och du är där. 

Att aldrig få veta. Det är det som skrämmer mig mest när jag tänker på döden. Om jag dör idag...då får jag aldrig veta hur Alice ser ut när hon är tonåring, jag får aldrig se Elton cykla och jag får aldrig veta vem de väljer att leva sina liv med. Jag får aldrig se dem som föräldrar och jag får aldrig krama om dem som vuxna och säga "Fan vad duktig du är! Jag är så stolt över dig!" Men jag kramar dem nu! Jag säger det nu! Jag ser dem nu! Det som gör ondast i mig är att veta att detta var mammas stora sorg. Inte känslan av att jag förlorade henne - utan känslan av att hon visste hur jävla ont det skulle göra i mig. Det var värst. Hennes panik över vår panik. Hon skulle sagt att det var okej... Men det var det ju inte.

Att lämna är att svika. Jag vet att mamma kände så. Hon längtade och kämpade efter att få finnas där när "Krabaten" föddes. Hon ville uppleva det med mig. Hon ville se mig uppleva det. Åtta dagar innan förlossningen dog mamma. Ett svek...ifrån livet. Inte ifrån mamma. Livet svek oss. Många går igenom en hel graviditet utan att mormor känner på magen eller frågar hur man mår. Mamma var med på mina ultraljud. Hon var den första vi ringde efter graviditetstestet. Jag stod med det i handen när jag ringde. Hon kände så många sparkar. Vi turades om med att ha de där armbanden mot illamående. Jag mådde illa för att jag var gravid - mamma mådde illa av cellgifter och skit. Hon köpte första outfiten till bebisen och hon såg mina svullna fötter de sista dagarna innan igångsättningen. Mamma delade graviditeten med mig mer än vad Freddy fick chansen till. Men jag var ju där då...hos dig. Att minnas det är skönt. Att sakna dig gör obeskrivligt ont. Kärleken bär jag dock med mig varje dag i resten av mitt liv.

Radion är på. Jag lyssnar inte. Men ibland stannar hjärtat bara till. En låt, en röst eller en text som var "din". Skitmusik oftast för du hade usel musiksmak. Förutom Ulf Lundell och Gyllene Tider, haha. Hjärtat fylls av värme och även om tårarna rinner så är det bra tårar. Minnen. Kärlek så stark att kroppen skakar. En del människor får aldrig uppleva det. Jag avundas dem. Samtidigt tänker jag att de har ingen aning! JAG vet. Jag känner det så starkt och jag vet att det är de små sakerna som är de viktigaste! Jag vet det. Godnattsagan, plåstret, skrattet, parasollet i saftdrinkarna och vindruvorna i skolväskan. Små saker som blir stora. Det är inte resorna, presenterna, huset man växte upp i eller bilen man fick åka till skolan i. Det är den där förbannade stekspaden!

Anette - de här orden är till dig. Och till alla er som lämnar. Vi klarar oss. Vi minns, vi gråter, vi bryter ihop och vi får svårt att andas - men vi skrattar igen. Vi klarar oss. Ni sviker inte. Livet sviker. Jag förlåter aldrig livet...men jag lever, skrattar, njuter och längtar! Och det kommer din son också att göra. Tiden nu är viktig. Små saker...

over and out.

//Meekatt...