tisdag 4 februari 2014

Nya andetag.

Du hade kommit hit tidigt på morgonen. Du hade kört inom Maxi på vägen hit och köpt med dig frallor och räksallad...och en tidning till Elton. Och glass. Du hade haft med dig en burk Panodil. Jag hade retat mig på att du kom så tidigt och trots att du sagt åt mig att gå och lägga mig så hade jag satt på kaffe och dukat fram frukost. Elton hade blivit jätteglad över sin tidning och du hade skrattat åt honom när han hade klippt den i småbitar. Jag hade skällt på honom och retat mig på att du inte var på min sida utan på Eltons.

Sen hade vi satt oss i soffan och ätit. Du hade tagit fram två Trisslotter för att pigga upp mig och vi hade sagt "Vinner vi så bokar vi en helg på Säröhus!" Vi hade inte vunnit. Men vi hade bokat i alla fall för vi älskade vårt Säröhus.
Du hade hämtat Alice på skolan och hon hade rusat fram till dig och gett dig en bamsekram. Sen hade hon ringt mig och frågat om hon fick sova över. Mitt i veckan. Och jag hade sagt ja. Ni hade tittat på film och ätit kanelbullar och sen hade hon somnat i din säng med nykammat hår. Jag hade saknat min tös.


Mamma. Jag saknar dig. Du fattas mig. Vi behöver dig, Jag...behöver dig. Ibland kommer det bara över mig. Saknaden. Förtvivlan. Paniken i att du inte finns. Det blev fel. Något blev fel. DU skulle inte dö.

Hjärtat dunkar och det är svårt att få luft. Som om lungorna inte vill fyllas med luft. Som om kroppen...vill dö. Det gör så ont att sakna dig. Tankarna...på den där tiden. Sjukdomen. Helvetes jävla sjukdom...som krossade dig. Som krossade oss. Något blev fel.

Alice frågade mig idag efter en bild på dig. Hon skulle rita av den och ta med den till skolan. Andra barn blir hämtade av sin mormor...och åker till mormor på sportlovet. Min älskade Alice vill ha en bild...och rita av. Hjärtat stannar. Det skulle inte blir så här. Du skulle vara här...nu...med oss.

Ny dag imorgon. Nya andetag. Röda ögon. Igen.

over and out.

//Meekatt...

20 kommentarer :

  1. Åh. Det gör så ont att läsa. Den där saknaden är så svår.q
    Och sjukdomar är orättvisa! Så väldigt orättvisa.
    Förlorade min pappa för 9 år sedan. Känns som igår. Och jag önskar så att Talibanen får träffa honom. Istället får vi titta på kort och prata om dom som bor bland stjärnorna! ♡

    Jag hoppas att din bar inte blir för tung och att morgondagen blir bättre!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Skickar en stor, varm, hjärtekram och önskar att jag kunde ge dig en på riktigt

    SvaraRadera
  3. Vet inte vad jag ska säga utan skickar en stor kram istället!

    SvaraRadera
  4. Så underbart vackert skrivit <3
    Ja blev alldeles tårögd...o så tänker jag att livet e orättvist...Du o Sin dotter saknar ...o min Mamma som e 82, har två barn, 3 barnbarn o 2 barnbarnsbarn..hon e på benen men hon har VÄLDIG yrsel ..o vill dö...därför att hon saknar min Pappa så mycket..o känner sig 'färdig med livet' ...hade säkert saknat henne..fast ha liksom blivit Mamma till min Mamma.....men varför kunde inte döden valt henne...istället för Din Mamma....mitt hjärta gråter......

    SvaraRadera
  5. Å så fint skrivet Malin! Förstår att ni hade en speciell relation du och fin mamma. Man har sina dagar när det gäller sorgen och det ska man faktiskt tillåta sig. Finns inget rätt eller fel. Min lillebror dig ju 2007 några månader innan jag fick mitt första ben. Jan än idag inte förstå vad det fanns för mening med att någon så ung skulle dö??? Kämpa på Malin trots att det suger med den där jäkla cancern som tagit din mamma ifrån dig. Hon ser på dig från sin speciella plats i himlen och hon ler stort varenda gång hon ser dig och din fina familj!

    SvaraRadera
  6. Du kan verkligen skriva så tårarna sprutar av både glädje och sorg<3

    SvaraRadera
  7. Det är också det enda jag kan säga om min mamma som gick bort i september, såhär va det ju inte tänk. Hon skulle bli mormor, hon skulle finnas hos mig- hos oss. Jag saknar min mamma så jag går sönder...

    SvaraRadera
  8. Åhh, vad fint. Kramar till dig/er. Ha en fin dag.

    SvaraRadera
  9. Varenda gång du skriver dina otroligt vackra texter om din mamma så sitter jag med tårar i ögonen och blir så oerhört tacksam för att min mamma finns, femtio mil bort så hon hämtar inte min dotter på dagis men hon finns och lever och ställer alltid upp. Kram

    SvaraRadera
  10. Det gör alltid ont att läsa dina vackra ord om din saknaden efter din mamma, har alltid gjort under de åren jag läst din blogg..
    Men de gör ännu ondare sen den 23 oktober 2013 då jag fick veta att min pappa har cancer... Den 25 oktober, två dagar senare, fick vi veta att det tydde på den aggressivaste formen av hjärntumör, glioblastoma multiforme, och den 12 december fick vi veta att det var den där jävla glioblastioma och att läkaren trodde han har runt 1 år kvar.
    Pappa blir 59 år i slutet på maj, det är inte så det ska vara! Han ska leva tills han är 100, minst!!! Jag kan inte föreställa mig ett liv utan pappa och jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare... Hur gör man?
    Kramar!

    SvaraRadera
  11. Så fint skrivit! Tack för att du delar med dig av allt ♡

    SvaraRadera
  12. Jag skrattade högt när jag läste ditt förra inlägg och nu svämmar ögonen över av tårar. Du berör så mycket med det du skriver. Det gör ont att läsa om hur stor din saknad är efter din mamma. Stor kram från Gunilla.

    SvaraRadera
  13. Nä usch, smärta, svårt att andas, känns som det är jag! Kärlek! <3 Kramar! Åh önskar också man kunde få hälsa på mamma!

    SvaraRadera
  14. Vackert... önskar jag kunde skriva något klokt och helande här... men får nöja mej med att skicka en varm kram. Hälsningar från Lisa

    SvaraRadera
  15. Åh, tårarna strömmar. Än en gång sätter du ord på mina känslor och tankar. Min mamma dog också i helvetesjävlaskitcancer och jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Delade ditt inlägg på facebook, hoppas det var okej.

    SvaraRadera

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad!